ANEKLAGADE BREITFELDTS BEKANNELSE-
Å - SKRIFT.
Oaktadt vi i gårdagsbladet i korthet omnämnde
innehållet af den skrift, som den, för mordet på
Musikläraren Carlsson anklagade eleven Breitfeldt
lemnade till Kämnersrättens protokoll, vid sista
förböret, hafve vi dock ansett oss, för att med
fullstandighet kurna följa detta ovanliga hbrott-
mål till slut, böra meddela den in exterso. hvar-
före vi deraf serskildt begärt och erhållit del.
Den lyder, som följer:
Då det numera blifvit mig tillåtet, att skrifligen
afgifva min förklaring, i afseende å det brott. hvar-
för jag, tyvärr, är anklagad, och då det numera
skulle tjena till intet, att dölja det ringaste, villjag,
eburua hårdt det än kan förefalla, sanningsenligt be-
rätta a!lt. men för att kunna bättre utveckla mig,
vill jag återgå till min tidigare ålder och redogöra
för de vigtigare händelser af min förflutna lefnad.
Jag föddes den 42 Februari år 1822 ; att min barn-
dom förflöt gladt och lyckligt, är naturligt; tidigt
visade jag en stark böjelse för musik och dans, äf-
vensom jag läste alla böcker, jag kunde komma öf-
ver och begripa; att detta skadade mig mycket, är
säkert, emedan min (af naturen lifliga fantasi häri
genom upptändes och hos mig väcktes begär att ut-
märka mig, hvilket hade en gång måbända kunnat
blifva min lycka, men som blef motsatsen. Vid mitt
nionde år erhöll jag en student till informator, men
denne förstod icke att rätt utveckla de z2oda frön,
naturen nedlagt i min själ, utan trodde det vara
nog dermed, att han bibringade mig nödiga skol-
kunskaper, och, af svaghet eller liknöjdhet, öfversåg
han alltför mycket med mina fel... Min far, som då
idkade en vidsträckt apoteksrörelse och dessutom
hade ett större landtbruk att sköta, var för mycket
sysselsatt dermed, för att kunna egna någon när-
mare vård om min uppfostran, som han för öfrigt
trodde säkert och väl handleddes af min informa-
tor. I följd af min beständiga romanläsning började
jag fatta ett starkt tycke för teatern, och jag började
skrifva teaterpjeser, hvilka af mina vänner antogos
till spelning och som äfven af äldre och förståndiga
personer vunno bifall, och man öfverhöljde mig med
beröm och loford, dem jag måhända icke förtjenade,
men som hos mig började grundlägga en skadlig
stolthet och ett förakt för alla mindre upplysta, som,
då jag ofta var nog skarp i mina omdömen, för-
skaffade mig många hemliga ovänner, men af fruk-
an för mina bittra satirer, ville ingen rätta mig.
Den enda, som strängt tillrättavisade mig, var min
ena syster; just derföre fästade jag mig också myc-
ket vid henne, att jag nästan alltid följde hennes
örståndiga råd; ofta, då jag talade om mina stolta,
ramtida planer, varnade hon mig för min ärelyst-
nad, under yttrande, att min stolthet skulle en gång
öra mig olycklig, men jag var för mycket uppfylld:
ned romangriller, för att i det fallet kunna tro
enne, och, då jag nu äfven blef mycket smickrad
ör min skicklighet uti fortepianospelning och för
min dans. och mina kompositioner för piano äf-
ven lyckades vinna bifall, kände mitt högmod knappt
några gränser och jag drömde blott om ära och
ykie.
Imedlertid fortsattes mina studier dels i Westerås
kola, dels enskildt för min informator; men min
assion att skrifva poemer och teaterpjeser gick
lutligen så långt, att jag försummade allt annat,
ch man förbjöd mig att fortfara dermed; detta var
nig nu redan omöjligt, jag var för mycket dårad af
let beröm, jag erhållit, för att ej eftersträfva mer,
nen då man slutligen brände upp hvad jag skrifvit,
eslöt jag, att endast i bemligbet fortsätta dermed.
Då jag härigenom ofta saknades vid mina skoltim-.
nar hittade jag på olika förevändningar för mitt
ateblifyande, hvilket småningom vande mig vid osan-
ningar, utan att jag sjelf märkte det. Det företräde
ag egde framför mina jemnåriga. upptände deras
fund emot mir, hvilken- de yttrade väl aldrig öppet,
men ofta hemligen genom tusende stickord tillkän-
nagaf. förnämligast derigenom, att de låtsade sig tro
mig endast ur andra böcker afskrifvit mina poemer:
som detta ej var förhållandet, sårades jag djupt häri-
genom, att man sökte nedsätta eller minska det be-
öm, jag erhållit, och, i följd häraf, uppstod små-
ningom ett misstroende emot alla menniskor, som
gjorde, att jag icke mer kände mig så lycklig och
nöjd, som fordom; om jag egt någon jemnårig, som