ANEKLAGADE BREITFELDTS BEKANNELSEÅ SKRIFT. Oaktadt vi i gårdagsbladet i korthet omnämnde innehållet af den skrift, som den, för mordet på Musikläraren Carlsson anklagade eleven Breitfeldt lemnade till Kämnersrättens protokoll, vid sista förböret, hafve vi dock ansett oss, för att med fullstandighet kurna följa detta ovanliga hbrottmål till slut, böra meddela den in exterso. hvarföre vi deraf serskildt begärt och erhållit del. Den lyder, som följer: Då det numera blifvit mig tillåtet, att skrifligen afgifva min förklaring, i afseende å det brott. hvarför jag, tyvärr, är anklagad, och då det numera skulle tjena till intet, att dölja det ringaste, villjag, eburua hårdt det än kan förefalla, sanningsenligt berätta a!lt. men för att kunna bättre utveckla mig, vill jag återgå till min tidigare ålder och redogöra för de vigtigare händelser af min förflutna lefnad. Jag föddes den 42 Februari år 1822 ; att min barndom förflöt gladt och lyckligt, är naturligt; tidigt visade jag en stark böjelse för musik och dans, äfvensom jag läste alla böcker, jag kunde komma öfver och begripa; att detta skadade mig mycket, är säkert, emedan min (af naturen lifliga fantasi häri genom upptändes och hos mig väcktes begär att utmärka mig, hvilket hade en gång måbända kunnat blifva min lycka, men som blef motsatsen. Vid mitt nionde år erhöll jag en student till informator, men denne förstod icke att rätt utveckla de z2oda frön, naturen nedlagt i min själ, utan trodde det vara nog dermed, att han bibringade mig nödiga skolkunskaper, och, af svaghet eller liknöjdhet, öfversåg han alltför mycket med mina fel... Min far, som då idkade en vidsträckt apoteksrörelse och dessutom hade ett större landtbruk att sköta, var för mycket sysselsatt dermed, för att kunna egna någon närmare vård om min uppfostran, som han för öfrigt trodde säkert och väl handleddes af min informator. I följd af min beständiga romanläsning började jag fatta ett starkt tycke för teatern, och jag började skrifva teaterpjeser, hvilka af mina vänner antogos till spelning och som äfven af äldre och förståndiga personer vunno bifall, och man öfverhöljde mig med beröm och loford, dem jag måhända icke förtjenade, men som hos mig började grundlägga en skadlig stolthet och ett förakt för alla mindre upplysta, som, då jag ofta var nog skarp i mina omdömen, förskaffade mig många hemliga ovänner, men af frukan för mina bittra satirer, ville ingen rätta mig. Den enda, som strängt tillrättavisade mig, var min ena syster; just derföre fästade jag mig också mycket vid henne, att jag nästan alltid följde hennes örståndiga råd; ofta, då jag talade om mina stolta, ramtida planer, varnade hon mig för min ärelystnad, under yttrande, att min stolthet skulle en gång öra mig olycklig, men jag var för mycket uppfylld: ned romangriller, för att i det fallet kunna tro enne, och, då jag nu äfven blef mycket smickrad ör min skicklighet uti fortepianospelning och för min dans. och mina kompositioner för piano äfven lyckades vinna bifall, kände mitt högmod knappt några gränser och jag drömde blott om ära och ykie. Imedlertid fortsattes mina studier dels i Westerås kola, dels enskildt för min informator; men min assion att skrifva poemer och teaterpjeser gick lutligen så långt, att jag försummade allt annat, ch man förbjöd mig att fortfara dermed; detta var nig nu redan omöjligt, jag var för mycket dårad af let beröm, jag erhållit, för att ej eftersträfva mer, nen då man slutligen brände upp hvad jag skrifvit, eslöt jag, att endast i bemligbet fortsätta dermed. Då jag härigenom ofta saknades vid mina skoltim-. nar hittade jag på olika förevändningar för mitt ateblifyande, hvilket småningom vande mig vid osanningar, utan att jag sjelf märkte det. Det företräde ag egde framför mina jemnåriga. upptände deras fund emot mir, hvilkende yttrade väl aldrig öppet, men ofta hemligen genom tusende stickord tillkännagaf. förnämligast derigenom, att de låtsade sig tro mig endast ur andra böcker afskrifvit mina poemer: som detta ej var förhållandet, sårades jag djupt härigenom, att man sökte nedsätta eller minska det beöm, jag erhållit, och, i följd häraf, uppstod småningom ett misstroende emot alla menniskor, som gjorde, att jag icke mer kände mig så lycklig och nöjd, som fordom; om jag egt någon jemnårig, som