Mins! dalens qvalm en alpros lätt förstör; Här Herrmans kärlek, här hans Mona dör! Han. Så slå din harpa då i afskedsstunden, Sjung ett farväl till gästfrihetens jord, Vid dig och fosterland min själ fast bunden, Dock älskar högt, dig bafomgjutnå, nord, Hon. Farväl, 0 land, der helst jag ville stanna, Om jag ej skådat St. Barnhardi panna! Der helst jag ville med de mina dö, Om jag ej lärt mig älska alpens snö! Jag såg upp. I den unga qvinnans bleka anlete tyckte jag mig läsa sanningen af hennes i sången tecknade sinnesstämning. Hon längtar hem, hon sjunger ett vänligt farväl till det främmande landet, och vandrar stöd:!, på en trogen arm. till dess kära nejder, denna leende sol, som skall återkalla rosorna på hennes kinder. Hon lefver ett menskligt flyttfogellif. Jag gick bort till henne, tryckte en silfyerriksdaler i hennes hand, lika hvit som den, och önskade henne ett: Gläck auf!, det hon tacksamt besvarade. Vi lemnade svället, och kort derpå tog jag afsked af Dillman. för att gå hem att ställa några för morgondagen nödvändiga papper i ordning. Den vigtiga dagen var kommen; jag klädde mig på bästa vis, i svart naturligtvis, stoppade på mig nödiga popper och plönbok och lemnade min boning med de gladaste förhoppningar att återse den som en förmögen man. Hvilken förändring kunna ej några timmar medföra? Hade jag anat med hvilka känslor jag skulle åter öppna denna nyss stängda dörr. säkert hade jag ej haft rjerta att, som jag nu sjorde, trampa en med sin morgonputsning sysselsatt svarthårig misse på svansen, honom till mehn och en ung herre. som bebodde ett af grannrummen, och ännu låg i sin morgonslummer, men väcktes af quadrupedens högljudda jas! till stor förargelse. Till klockan 8 var sammanträdet beramadt, hon var redan half och mötesplatsen var ett hus temligen långt upp på Regeringsgatan, på hvilket jag under gårdagens promenad tagit noga märke. Enauru tiden således var knepp, ansåg jag dock vådligt att underlåta frukostering. Dufvan vinkade mig åter; dagens högtidlighet till ära och min kassa till