förklaring icke blifvit försedd med tillräcklig
namn-vigt, så att den kunde få något att betyda!
Devouementet kunde likväl, menar Morgenbla-
det, i Opland, liksom på andra ställen, få mån-
ga alt skrifva på, blott man fick några som ba-
de sielfständighetens stämpel påsatt, all laga sa-
ken om hand, hvilket likväl torde blifva den kin-
kigaste punkten. Derefter fortfar det sålunda:
Skulle det verkligen stå så illa till med ve-
derbörandes tro på opinionen ang. Hans Maj:t
här i landet, att anonyma förklaringar från mån-
ga Oplandske Bönder, behöfdes för att bhjelpa
sakerna? Vi skulle i ett sådant förhållande sna-
rare finna en förnärmelse; ty hvem har väl an-
sett sådant nödigt, eller tviflat om att Konun-
gens person är väl anskrifven hos folket?
De Oplandske Böndernes devouemang är ju i
synnerhet väl bekant allt sedan år 1848. Mycket
kan sedan den tiden hafva förändrat sig; men
då nu heia flocken rotar sig tillsamman för ati
skrifva en stump i Den Konstitutionelle; då en-
skilde ibland dem resa några tjugu mil omkring
och öfverallt tala om Konungen ech om —
Morgenbladet, kunne vi måhända frukta, att här
åter äro ugglor i måssen.
Bonde-upploppet, 4818, är kanske allt för
litet bekant, dels äfven nu förglömdt, och vi
vilja derföre nu, då den nämnda annonsen just
erinrar oss derom, omtala några af de yttre dra-
gen deraf, för att tillika visa den högsinthet och
eftergifvenhet, som H. Maj:t då ådagalade och
hvarigenom Han således gjort sig specieit si
mycket mer förtjent af de Oplandske bönders
tacksamhet. Ena Svensk Kamererare, Risiein,
hvilken, så vidt man vet, har varit anställd vid
Svenska Komissariatet 4814, reste under de föl-
jande åren omkring här i lamdet såväl nord-
som sunnanfjälis, talade mycket med bönderna:
gaf dem frösorter och annat krokbete, samt var
ogement vänlig och språksam. Han klagade med
bönderna, på ,silfverskattens och förmägenhets-
afgiften. sådan de kallades, samt öfver land-
skatten ock berättade dem, hvad som äfven var
sanning, att det var Storthinget som pålagt dessa
skatter. Han berömde äfven mycket H. Maj:t,
såsom ock billigt var; mena då han förmenade
att det kunde blifva mycket bättre i landet om
man afskaffade det kostsamma Storthinget och
gaf den välsignade Konungen mera makt, torde
vi kanhända utan crimen lese majestatlis våga
att yttra ett blygsamt tvifvel derom. Minga
Oplandske Bönder beto imedlertid på kroken,
och i synnerhet Halfvar Nilssen Hoel, Peder Hans-
sen Aske, Ole Berg, Osten Ormerud, Ivar Skag-
näs, m. fl. Då Riksståthållaren Grefve Mörner
år 1817 gjorde sin Throndhjemsresa, blef ban
redan underrättad om Rösleins upptåg af So-
renskrifver Rambeck i, Nuldalen, vid en fru-
kost på Sneen, och då Röslein 18418 kom till
Christiania, ålade honom Grefve Mörner att
inom 24 timmar, på den kortaste vägen, be-
gifva sig öfver gränsen. Denna behandling
emot en så välvillig, ehuru i sina politiska
begrepp något utsväfvande man, var väl alldeles
stridande emot den Norska gästfriheten och tack-
samhetskänslan samt så mycket mera öfverilad,
som Grefven skulle hafva fått en mundtlig var-
ning i detta afseende, ifrån Röraas-trakten. Ha-
de vi den gången haft representantskap! Då
Grefve Mörner kort derefter fick afsked ifrån
Ståthållareplatsen, väckte saken likväl ingen oro
här; men en Svensk författare, som nu skall
skrifva i Biet och göra täta besök i den af Gref-
ve Brahe bebodda flygeln i Stockholms Slott,
har innan han kom i sådana förhållandet yttrat,
att det väckte myckea uppmärksamhet i Stock-
holm, att Grefve Mörner vid sin återkomst icke
återfick Öfverståthållare-befattningen derstädes,
hvilken under tiden förvaltats af Amiralen
Grefve Cederström, och som fortior att inne-
hafva detta uppdrag. De Svenska RBiksståthål-
larne lemnade nemligen icke alldeles sina be-
fattningar i Sveige under det de voro i Norge.
Många trodde således att Grefve Mörner var i
onåd, och det hade han väl också förtjenat.
Om Röslein, som så hals öfver hufvud jagades
ur Norge, hafva vi hört sägas, att han för ett
år sedan aflidit, i ganska goda vilkor, anställd
som förvaltare af ett porfyrverk i Sverge. Hans
Majestät eger ett sådant verk i Dalarne; och
skulle det vara der som Röslein slutade sina
dagar, dela visserligen amånga Oplandske Bön-