förklaring icke blifvit försedd med tillräcklig namn-vigt, så att den kunde få något att betyda! Devouementet kunde likväl, menar Morgenbladet, i Opland, liksom på andra ställen, få många alt skrifva på, blott man fick några som bade sielfständighetens stämpel påsatt, all laga saken om hand, hvilket likväl torde blifva den kinkigaste punkten. Derefter fortfar det sålunda: Skulle det verkligen stå så illa till med vederbörandes tro på opinionen ang. Hans Maj:t här i landet, att anonyma förklaringar från många Oplandske Bönder, behöfdes för att bhjelpa sakerna? Vi skulle i ett sådant förhållande snarare finna en förnärmelse; ty hvem har väl ansett sådant nödigt, eller tviflat om att Konungens person är väl anskrifven hos folket? De Oplandske Böndernes devouemang är ju i synnerhet väl bekant allt sedan år 1848. Mycket kan sedan den tiden hafva förändrat sig; men då nu heia flocken rotar sig tillsamman för ati skrifva en stump i Den Konstitutionelle; då enskilde ibland dem resa några tjugu mil omkring och öfverallt tala om Konungen ech om — Morgenbladet, kunne vi måhända frukta, att här åter äro ugglor i måssen. Bonde-upploppet, 4818, är kanske allt för litet bekant, dels äfven nu förglömdt, och vi vilja derföre nu, då den nämnda annonsen just erinrar oss derom, omtala några af de yttre dragen deraf, för att tillika visa den högsinthet och eftergifvenhet, som H. Maj:t då ådagalade och hvarigenom Han således gjort sig specieit si mycket mer förtjent af de Oplandske bönders tacksamhet. Ena Svensk Kamererare, Risiein, hvilken, så vidt man vet, har varit anställd vid Svenska Komissariatet 4814, reste under de följande åren omkring här i lamdet såväl nordsom sunnanfjälis, talade mycket med bönderna: gaf dem frösorter och annat krokbete, samt var ogement vänlig och språksam. Han klagade med bönderna, på ,silfverskattens och förmägenhetsafgiften. sådan de kallades, samt öfver landskatten ock berättade dem, hvad som äfven var sanning, att det var Storthinget som pålagt dessa skatter. Han berömde äfven mycket H. Maj:t, såsom ock billigt var; mena då han förmenade att det kunde blifva mycket bättre i landet om man afskaffade det kostsamma Storthinget och gaf den välsignade Konungen mera makt, torde vi kanhända utan crimen lese majestatlis våga att yttra ett blygsamt tvifvel derom. Minga Oplandske Bönder beto imedlertid på kroken, och i synnerhet Halfvar Nilssen Hoel, Peder Hanssen Aske, Ole Berg, Osten Ormerud, Ivar Skagnäs, m. fl. Då Riksståthållaren Grefve Mörner år 1817 gjorde sin Throndhjemsresa, blef ban redan underrättad om Rösleins upptåg af Sorenskrifver Rambeck i, Nuldalen, vid en frukost på Sneen, och då Röslein 18418 kom till Christiania, ålade honom Grefve Mörner att inom 24 timmar, på den kortaste vägen, begifva sig öfver gränsen. Denna behandling emot en så välvillig, ehuru i sina politiska begrepp något utsväfvande man, var väl alldeles stridande emot den Norska gästfriheten och tacksamhetskänslan samt så mycket mera öfverilad, som Grefven skulle hafva fått en mundtlig varning i detta afseende, ifrån Röraas-trakten. Hade vi den gången haft representantskap! Då Grefve Mörner kort derefter fick afsked ifrån Ståthållareplatsen, väckte saken likväl ingen oro här; men en Svensk författare, som nu skall skrifva i Biet och göra täta besök i den af Grefve Brahe bebodda flygeln i Stockholms Slott, har innan han kom i sådana förhållandet yttrat, att det väckte myckea uppmärksamhet i Stockholm, att Grefve Mörner vid sin återkomst icke återfick Öfverståthållare-befattningen derstädes, hvilken under tiden förvaltats af Amiralen Grefve Cederström, och som fortior att innehafva detta uppdrag. De Svenska RBiksståthållarne lemnade nemligen icke alldeles sina befattningar i Sveige under det de voro i Norge. Många trodde således att Grefve Mörner var i onåd, och det hade han väl också förtjenat. Om Röslein, som så hals öfver hufvud jagades ur Norge, hafva vi hört sägas, att han för ett år sedan aflidit, i ganska goda vilkor, anställd som förvaltare af ett porfyrverk i Sverge. Hans Majestät eger ett sådant verk i Dalarne; och skulle det vara der som Röslein slutade sina dagar, dela visserligen amånga Oplandske Bön