i landet, vester om Missisippi, som talar Fran-
syska, föranledde den maritima och koloniala de-
Jea af det krig, som vi i Europa känna under
namn af det sjuår:ga, och som började på den
transatlantiska jorden flera år förr, än på den
Europeiska. På dena tiden var det Fransmännen,
som voro förenade med Indianerae och utma-
nade Anglo-Amerikanerne till blodiga strider på
sin vesira gräns, strider, hvari det må i förbi-
gående anmärkas, att Washington förtjente sina
första sporrar. Som man vet, misslyckades den
Fransyska planen helt och hållet. Frankrike för-
lorade Canada till England och Louisiana till
Spanien. Uuder sjelfständighetskriget kunde pla-
nen ej mera upptagas, emedan Canada och Loui-
siana tillhörde fiendtliga makter; men redan då
var det Engelsmännen som förde Indianerna till
strid mot Nordamerikanerne; år 41842 upptogs
likväl planen åter i något förändrad form. Ett
förbund skulle förena alla Nordamerikanska In-
dianer i vester om de Förenta Staterna under
den namnkunnige höfdingen Tecumseh, och för
alt gifva kraft åt dessa bemödanden angrepo
E-gelsmännen NewOrleans. Nu är en likadan
plana i verket. Engelsmännen hafva norr ifrån
utvidgat sina förbindelser bland Indianerne och
söka vinna Texas; men för att här verka med
framgång, måste de hafva en station i Cuba,
och derföre kuuna Nordamerikanerne, som ai
erfarenhet känna en sådan plans verklighet och
faror, aldrig tillåta en ockupation af Cuba.
Återvända vi nu till sistnämnde ö, så finna
vi att ganska betydande hinder här ligga Engels-
männen i vägen. En talrik Jandmakt håller icke
allenast Negrerne i tygeln, så att de icke lätt
kunna tänka på en uppresning, utan ett huf-
vudsakligt hinder derför äro de fria färgade,
hvilkas antal är ganska betydligt. Spaniorerne
hafva aldrig behandlat sina slafvar så hårdt som
Engelsmännen, ty förvärfslystnadens raffineri
var ieke hos dem i lika grad rådande. Vidare
bli slafvarne katholske kristne, hvilket ställer
dem något närmare derasherrar, (?) och de kunna
köpa sig ett slags frihet, d. v. s. en arbetsdag i
veckan efter den andra. Flera negrer vilja ock-
så alls icke hafva någon frihet utan betala gerna
en afgift till sin herre för att i nödfall hafva i
henom en förespråkare. Med de åkerbrukande
negrerne och de nyligen införde Bozalterne är
förhållandet visserligen annorlunda; öfver dessa
herrskar slafveriet ännu med lika mycken hård-
het och slafbandeln drifves med samma, till em
del större, oförsynthet än förut. Det sämsta
dervid är, att nästan endast karlar införas, så att
slafvarnes tillväxt genom fortplantning ej kan
bli betydiig, och om man ej vill eller måste upp-
gifva det nuvarande systemet, blir slafimportens
fortsättning nödvändig. Det får emedlertid icke
nekas att emancipationssättet, sådant det af ål-
der äger rum i de Spanska kolonierna, lätt kan
utvidgas och öfvergången från negrernes slafveri
till deras frihet kan verkställas betydligt lättare
och med mindre fara än på de Engelska öarna,
hvarest men nu är nödsakad att sammanrafsa
arbetare från alla sidor. Man för de från slaf-
skeppen borttagne Negrerne till Westindien;
man värfvar sådane i Sierra Leona och bryr sig
föga om, huru mycket tvång dervid användes.
Men hvad som än må ske enskildt, så är likväl
så mycket säkert, att Engelsmännen nu äro nödsa-
kade att upprätthålla och fortsätta slafvarnes
emancipation. Om nödvändigheten att upprätt-
bålla den privilegierade Westindiska handeln i
dess nuvarande skiek äfven härflyter deraf, der-
om äro Engelsmännen sjelfva alldeles icke ense.
Likasom på de Spanska besittningarna, så her-
skar äfven i de fordna Portugisiska, i Brasilien,
icke samma hat emellan racerna som i de En
gelska. Att man i Brasilien genomskådar En-
gelsmännens egennytta i deras förföljelse mot
slafhandein, är intet tvifvel underkastad:, och
en tidning i Rio Janeiro, Despertador (Väcka-
ren), innebåller häröfver i en artikel för den
922 Juli sistlidet år, kallad: Betraktelser öfver
slafveriet några ganska skarpa anmärkningar.
,Brasiliens allmänna intressen, heter det deri,
våkerbrukets så väl som handelns, stå i strid
mot Englands enskilda intressen. Som wi ej
önska att blifva trampade under fötterna och
betäckas med smuts (nemligen af Englands makt
och filantropiske skriftställare), så måste vi välja
en medelväg för att förena det filantrepiska En-
gelska kabinettets åsigter med Brasiliens intres-
sen. Nu följer en plan att inlocka, dels Euro-
peiska utvandrare, dels äfven svarta, d. wv. s.
fria negrer, och att för sådamt ändamål grnad-
lägga en stor association under statens uppsigt,
på det de svarta, som man öfverför från Afrika,
måtte blifva väl behandlade, endast användas
till fältarbete och tjenst inomhus, icke försäljas
och, efter ett visst antal år, försättas i frihet.
EE a a KA I