sig fram på kronans landsväg i sand och sörja;
nu far man som en ljungeld på jernvägar; for-
domdags måste man skaffa sig körhandskar och
piska; nu far man verlden omkring i glacehand-
skar och med cigarr i munnen; med ett ord:
allt går som man säger lättvindigt, för sig, u-
tan bråk och besvär. Äfven på lyckans stigar
är förhållandet lika. Betraktar man forntiden,
så måste litet hvar genom arbete och duglighet
söka komma fram pa lyckans och ärans väg;
man förundrar sig öfver att sjeifva den tidens
förnäme ofta nog arbetat rätt sörsvarligt innan
och sedan de blifvit det. Nu är allt annorlun-
da. Man har nu så kallade lokomotiver eller
framdragare, vid hvilka man fäster sitt fordon,
och rutsch bär det åstad. På jernvägarne är det
den så kallade ångvagnen med sin rykande skor-
sten, som gir före oeh drar de öfrige; på lyc-
kans bana är det åter en excellens, någon re-
gementschbef, eller helt enkelt ena ryttmästare,
som är sjelfva lokomotivet, och annat folk ut-
gör trängen. På detta sätt fortsläpas man till
ära och lycka, utan att behöfva annat. än att
1:0 hänga sig fast vid någon framdragare och
2:o följa med. Detta är den så kallade rekom-
mendationspaketen, som dagligen far åstad äfven
med tomma vagnar.
Men för att komma till ämnet. Inom :liite-
raturena gäller samma Jag och der äro så kallade
celebritetslokomotiver för de så kallade lofvan-
de anlagen, som bänga sig fast vid en sådan
och rulla liksom de, nemligen med lånad kraft.
Jag har, alltsedan jag kommit in i det der ver-
ket, blifvit en litierär notabilitet och har nu en
hel träng af gryende talanger, i mina spår;