det är jag Jeremias Pfefferkorn, som är sjeliv:
lokomotivet, som drar med mig alla de der pyss
lirgarne, en kommande tids heroer.
Författarskapet är en sorts sjukdom (smitto
sam måtte hon vara) hvars första kännetecke:
år en häftig och ihållande skrifklåda. Den ung
mannen, som angripes af detta onda, skrifve
och måste skrifva sent och bittida, och sjukdo
men lindras endast då han uttömt ett helt bläck:
born. Hans högsta önskan är nu att bli tryckt
och ham börjar då att expektorera sig i små
små häften vid jal och nyår, ett tempel för sång
gudinnorna, der ynglingarne hänga sina ex vo
totaflor till allmänt åskådande och såsom bildligs
föreställningar af deras litterära barnsjukdomar
Ett sådant sällskap bar jag i släptåg och de
kostar inga mödor att dra det fram på den jem
na vägen. Det är nemligen ganska lätt utaf sij
och väger obetydligt för närvarande; men de
var sig väl
Mina klienter äro alla unge män och hafvs
ej bestämt sin genre; de probera på alla genrel
och lyckas väl slutligen i någon.
Den mest Jofvande talangen är brodren Knot:
iander; en liten, kort och undersätsig man mer
krusiga polisonger, svart ståndhalsduk, och son
för öfrigt är i något verk; han har försökt sic
i åtskilligt, men lyckats bäst i den didaktiska
genren. Det är troligt, att han med tiden kom-
mer att intaga ett högt rum bland vira författa-
re; dessutom är han flitig, plåttrar och skrifvel
dagen i ända och har tagit till valspråk: Nulla
dies sine linea. Han är grundelig och föraktar
derföre alla tillfällighetsstycken; och jag är öf-
vertygad, att om hela menniskoslägtet dog ipe: