JUR SEKTER PFEFFERKORNS MEMOIRER.
IV.
MINA KLIENTER.
Det ör riktigt löjligt att läsa en bok från 1700-
talet. Nästan på hvarje sida får man se, att
detta årbundrade var upplysningens; det är löj-
ligt, säger jag; ty huru råa och dumma voro ej
menniskorna den tiden mot nu. Nej, tack! Nit-
tonde århundradet är den veritabla upplysnin-
sens tid; vetenskaperna gå med pjättesteg) fram-
åt; skaldekonrsten har en föryngrad och skönare
gestalt, och skalder vexa nu så allmänt som ps-
tatis. Beggze voro lika rara i det förra århun-
dradet; den tiden skref salig Lafonteine sina ro-
maner, som blott passa för nervsjuka mamseller
nu för tiden, och knappt för dem; nu åter hafva
vi den gudomlige Victor Hugo med sina norrska
menniskoätare och herr Souh med scener från
slagtarhuset och fängelset; det är annat tyg det.
Vår tid käns ej vid dessa tårar och dessa köns-
lor, som förr ansågos för bra — nej bevars,
det skall vara blod, det skall vara kroppsligt li-
dande; romanens hjelte skall halshuggas eller
mörda eller få fyrtio par spö; då kan publiken
fatta saken. Detta är att skrifva naturligt, lif-
ligt och hänförande. Att blott framställa en
hederlig menniska är högst platt: dygden nu för
tiden är så allmän, att man är alldeles upptråkad
af hederligt folk, och det är en verklig delis at!
i en bok få reda På någon riktigt tukthusmäs.
sig krabat, som kan blifva föremål för vår tids
sympatier.
Bland andra vår tids stora företräden hör ati
göra genvägar. Fordomdags måste man tråk