al TER TAIUVIV2LMLROpP IRM DIET Kl det hufvudsakliga !ofvade han att uppskjuta, och detta löfte kommer han troligen att hålla. Imed-; lertid kunne vi, såsom prof på huru det tillgår med argumentationen i bikupan, icke neka oss att -anföra, huru hela cprincipen i en not affär-. dades med den klassiska underrättelsen, att den, som icke hade tid att kafvakta den, i en annan: artikel följande, närmare utvecklingen af vår (d. Vv. s. f. d. Utg:s) kritik öfver vigtförtullningen,! sådan den är tillämpad i svenska tulltaxan, utan ville genast se de skäl, hvarpå den — nämligen kritiken — cär grundad, han behöfde blott slå upp den preussiska tulltacan och se efter, huru vigtförtullningen der är tillämpad,. — — — 0, Du gamla, tokroliga hvalfisk! Utom den namn-; kunnige apotekaren Ris har Du då icke Din make i befängdbet uti Sverges rike! Hvad skola icke de goda Preussarne få ögon, då de komma att se, hburusom Försyzen beskärde dem den äran att, när de gjorde sin tulltaxa, på samma gång aedskrifva den närmare utvecklingen af den store Johan Johanssons kritik. För att imedlertid gifva någon uppmuntran åt företaget, att studera cden store olärden i preussiska tulltaxan, böra vi ej fördölja, ait den der vigtförtullningsprincipen, som af honom bordt deduceres, allsicke är den vanliga, utan någonting alldeles nytt och obekant; ty Svenska Biet bar uttryckligen sagt, att man skall cgöra stora ögon,, när man en gång får se f. d. Utgifvaren framträda med sin nya uppfinning. Att den redan förut skulle varit bekant i Preussen, kan då icke heller förklsras på annat sätt, än att preussiska regeringen antingen köpt hemligheten af Hr Johansson eller ock råkat på något nummer af den anumera upphörda, men mot riksdagens början åter utkominande tidningen Argus; ty nog är det välbekant, att ingenting nu för tiden uppfinnes eller händer, som ej längesedan stått att läsa i Argus, eller varit kändt af Hr Johanson; ja! det är en nogsamt bekant anekdot, att då ryske kejsaren år 4838 oförmodadt ankom till Sverges hufvudstad, och detta berättades för f. d. Utgifvaren en stund efteråt, yttrade han med en vigtig mine: Ja! det visste jag redan för tre veckor sedan. Allt hvad man hittills, så väl af de fyra ifrågavarande artiklarne, som af fördettingens skrifter inom de tvenne sednare åren, kunnat förstå om hans åsigter i statsekonomien, är imedlertid, att alla institutioner här i landet böra vara preussiska, och det precist af samma skäl, som en annan tid allt här i landet borde, efter hans förmenande, vara bildadt efter engelsk modell, en annan tid åter franska institutionerna och regeringsgrundsatserne utgjorde hans käpphäst, samt en tredje Amerika hade företrädet framför allt annat, men hvilket åter på de sednare tolf, fjorton åren alls icke dugat. Men om vårt original, om hvilken man med rätta kan nyttja den franska termen: Cest un original qui ne se desoriginalisera jamais de son originalite,, icke aibandlat hvarken det föresatta ämnet eller något af de redan påbörjade biämnena, så har han deremot påbittat ett nytt, ochi detta inneslutit det nya canslag,, hvilket läsaren snart skall upptäcka. Han säger, att olycksöden drabbat handtverkerierna, förstås, icke genom hög beskattning, hbandelsoch näringstvång, med derifrån härflytande inskränkning i al! rörelse, utan på något sätt i tullen, eller hvad ban kan mena;: nog af, olycka bar träffat, och Hr Johanson låter nu veta, hvar orsaken och således äfven botemedlet bör sökas. Den förra bör, säger han, sökas hos sjelfva bandtverkarne (bandtverkssocieteternas medlemmar). De hafva nämligen begått två stora fel. Det första är, att de, som i de flesta rikets städer hafva öfvervigten, icke tillsätta riksdagsmän uteslutande af handtverksklassen, utan välja ckrämaren, d. v. s. handlande, hvilka af Hr Johansson sedan flera år tillbaka benämnas med denna hederstitel. (Förstås, om de vilja tillsätta borgmästare, så är det ändå bättre i egentlig mening, fast vi ej tala om det tillsvidare.) Denna klagan och detta råd äro intet arnat: än en uppstufninrg af det gamla påståendet att de enskilda intressena böra styra representanterna; således icke rättvisan, icke fosterlandets allmänna intresse. Denna paradox lade han sig till på den tiden, då han var fransk apa, liksom han nu blifvit preussisk. Franska regeringen hade gjort en tillämpning af den gamla mashiavellistiska regegeringsmaximen: livide et impera, på så sätt, att hon hetsade de särskilda materiella intressena inom franska kamrarne i lufven på hvarandra, för att derigenom hindra uppkomsten af någon större pluralitet och paralysera oppositionen. Till förgyllning på denna manöver och för att gifva saken ett namn, benämudes denna representationens splittring för intressenas regering. Höröfver skref vår store olärde en lång tid bortåt i Argus, ideligen upprepande att intressenav böra regera, att man bör regera genom intressena. Hvad förnuftigt folk uppfattade såsom ett faktum, en erfarenhet, nemligen att de enskilda intressena styra folken, emedan de styra dem som styra, det upphöjdes af denna stortalerde barbeer till en grundsats — princip skulle vi säga, och dertill hade han goda skäl. I samma ögonblick nemligen, som den åsigt gör sig gällande att representanternes val och deras handlingssätt böra bestämmas al det enskilda intresset, så äro alla moralens förbindelser för representanterne häfna; en hvar kan då handla, som honom lyster, emedan han kan möta hvarje förebråelse med den invändningen: det var mitt eller mina kommittenters enskildta intresse. Intriger, kamarillor och allenastyrande bafva då fritt spel; och då kunna äfven utnötta ,verdekåker, eller andra politiska skojare stiga fram och få en herrlig skördetid med att fånAaA cl. Sn åt dat ana än 22 Ia amdrea intraccat