al TER TAIUVIV2LMLROpP IRM DIET Kl
det hufvudsakliga !ofvade han att uppskjuta, och
detta löfte kommer han troligen att hålla. Imed-;
lertid kunne vi, såsom prof på huru det tillgår
med argumentationen i bikupan, icke neka oss
att -anföra, huru hela cprincipen i en not affär-.
dades med den klassiska underrättelsen, att den,
som icke hade tid att kafvakta den, i en annan:
artikel följande, närmare utvecklingen af vår (d.
Vv. s. f. d. Utg:s) kritik öfver vigtförtullningen,!
sådan den är tillämpad i svenska tulltaxan, utan
ville genast se de skäl, hvarpå den — nämligen
kritiken — cär grundad, han behöfde blott slå
upp den preussiska tulltacan och se efter, huru
vigtförtullningen der är tillämpad,. — — — 0,
Du gamla, tokroliga hvalfisk! Utom den namn-;
kunnige apotekaren Ris har Du då icke Din make
i befängdbet uti Sverges rike! Hvad skola icke
de goda Preussarne få ögon, då de komma att
se, hburusom Försyzen beskärde dem den äran
att, när de gjorde sin tulltaxa, på samma gång
aedskrifva den närmare utvecklingen af den sto-
re Johan Johanssons kritik.
För att imedlertid gifva någon uppmuntran åt
företaget, att studera cden store olärden i preus-
siska tulltaxan, böra vi ej fördölja, ait den der
vigtförtullningsprincipen, som af honom bordt
deduceres, allsicke är den vanliga, utan någon-
ting alldeles nytt och obekant; ty Svenska Biet
bar uttryckligen sagt, att man skall cgöra stora
ögon,, när man en gång får se f. d. Utgifvaren
framträda med sin nya uppfinning. Att den
redan förut skulle varit bekant i Preussen, kan
då icke heller förklsras på annat sätt, än att
preussiska regeringen antingen köpt hemligheten
af Hr Johansson eller ock råkat på något num-
mer af den anumera upphörda, men mot riks-
dagens början åter utkominande tidningen Ar-
gus; ty nog är det välbekant, att ingenting nu
för tiden uppfinnes eller händer, som ej länge-
sedan stått att läsa i Argus, eller varit kändt af
Hr Johanson; ja! det är en nogsamt bekant
anekdot, att då ryske kejsaren år 4838 oförmo-
dadt ankom till Sverges hufvudstad, och detta
berättades för f. d. Utgifvaren en stund efteråt,
yttrade han med en vigtig mine: Ja! det visste
jag redan för tre veckor sedan.
Allt hvad man hittills, så väl af de fyra ifrå-
gavarande artiklarne, som af fördettingens skrif-
ter inom de tvenne sednare åren, kunnat förstå
om hans åsigter i statsekonomien, är imedlertid,
att alla institutioner här i landet böra vara
preussiska, och det precist af samma skäl, som
en annan tid allt här i landet borde, efter
hans förmenande, vara bildadt efter engelsk
modell, en annan tid åter franska institutio-
nerna och regeringsgrundsatserne utgjorde hans
käpphäst, samt en tredje Amerika hade före-
trädet framför allt annat, men hvilket åter på
de sednare tolf, fjorton åren alls icke dugat.
Men om vårt original, om hvilken man med
rätta kan nyttja den franska termen: Cest un
original qui ne se desoriginalisera jamais de son
originalite,, icke aibandlat hvarken det föresatta
ämnet eller något af de redan påbörjade biäm-
nena, så har han deremot påbittat ett nytt, ochi
detta inneslutit det nya canslag,, hvilket läsaren
snart skall upptäcka.
Han säger, att olycksöden drabbat handt-
verkerierna, förstås, icke genom hög beskatt-
ning, hbandels- och näringstvång, med derifrån
härflytande inskränkning i al! rörelse, utan på
något sätt i tullen, eller hvad ban kan mena;:
nog af, olycka bar träffat, och Hr Johanson lå-
ter nu veta, hvar orsaken och således äfven bote-
medlet bör sökas. Den förra bör, säger han, sökas
hos sjelfva bandtverkarne (bandtverkssocieteter-
nas medlemmar). De hafva nämligen begått två
stora fel. Det första är, att de, som i de flesta
rikets städer hafva öfvervigten, icke tillsätta
riksdagsmän uteslutande af handtverksklassen,
utan välja ckrämaren, d. v. s. handlande, hvilka
af Hr Johansson sedan flera år tillbaka benämnas
med denna hederstitel. (Förstås, om de vilja
tillsätta borgmästare, så är det ändå bättre i
egentlig mening, fast vi ej tala om det tills-
vidare.)
Denna klagan och detta råd äro intet arnat:
än en uppstufninrg af det gamla påståendet att
de enskilda intressena böra styra representanter-
na; således icke rättvisan, icke fosterlandets all-
männa intresse. Denna paradox lade han sig till
på den tiden, då han var fransk apa, liksom han
nu blifvit preussisk. Franska regeringen hade gjort
en tillämpning af den gamla mashiavellistiska rege-
geringsmaximen: livide et impera, på så sätt,
att hon hetsade de särskilda materiella intressena
inom franska kamrarne i lufven på hvarandra,
för att derigenom hindra uppkomsten af någon
större pluralitet och paralysera oppositionen.
Till förgyllning på denna manöver och för att
gifva saken ett namn, benämudes denna repre-
sentationens splittring för intressenas regering.
Höröfver skref vår store olärde en lång tid
bortåt i Argus, ideligen upprepande att intres-
senav böra regera, att man bör regera genom in-
tressena. Hvad förnuftigt folk uppfattade såsom
ett faktum, en erfarenhet, nemligen att de en-
skilda intressena styra folken, emedan de styra
dem som styra, det upphöjdes af denna storta-
lerde barbeer till en grundsats — princip
skulle vi säga, och dertill hade han goda skäl.
I samma ögonblick nemligen, som den åsigt gör
sig gällande att representanternes val och deras
handlingssätt böra bestämmas al det enskilda
intresset, så äro alla moralens förbindel-
ser för representanterne häfna; en hvar kan då
handla, som honom lyster, emedan han kan
möta hvarje förebråelse med den invändningen:
det var mitt eller mina kommittenters enskildta
intresse. Intriger, kamarillor och allenastyrande
bafva då fritt spel; och då kunna äfven utnöt-
ta ,verdekåker, eller andra politiska skojare
stiga fram och få en herrlig skördetid med att
fånAaA cl. Sn åt dat ana än 22 Ia amdrea intraccat