befläckat den svenska jorden med purpurn afl hans blodl, Det lig rågot dåft i Berthas uttryck och en hemskhet i hennes blickar. En sällspord ängslan darrade för ett ögonblick på soldatens läppar, hvilket i förening med bans knäböjning skulle törhända kommit en åskådare att tro, det han var en olycklig som väntade sin dom. Det var tvärtom han som här skulle uttala domen; han reste sig upp och svarade med sakta röst: Åh, nådig fru, ni var vilseförd, liksom jag. Norska jorden, icke den svenska, drack Carl den tolites blod. Och denne man ...., Var icke .... vågar du säga. Nej, det är icke möjligt. Jag ber dig, gäckas ej; jag befaller dig, tala sanning ; Vid den saliges anda som bor deruppe: konung Carl stupade för ett förrädiskt skott anno 47148. Denne var endast en äfventyrare eller dåre; det var åsnan i lejonbuden, liksom i fabeln jag hört studenterna berätta. Men sansa er, nådig fru, tillade han, då ban såg de smärtsamma intryck dessa ord hade på Bertha. Du ljuger, eländige,, utbrast hon häftigt. Du är köpt af hans fiender .... Arma Sverige, det är förbi med dina bjeltar, det är förbi med ära och tro hos dina söner. Turk och TyS3 M dundrade Kula och rätade botarde upp sin kraftfulla gestalt. Men ett ögonblicks besinning qväfde vreden hos den ädle Carolinen. Ni är qvinna och olyckliz, sade han; jag skall icke glömma det. Förlåt mig derföre om jag säger sanningen i klara ord. I fält lär man ej att tala grannt. Det kan passa dem som flaldra omkring ibland blommor, men ej en man som jemt ser döden i hvitögat. Var lugn, min fru, och jag vill förtälja er allt. Bertha lyssnade uppmärksamt, och Kula fort for : Då jag kom till Stockholm råkade jag der gamla krigskamrater. En af dem talte om fälttåget i Norge. En afton blef han, jemte elfra