befläckat den svenska jorden med purpurn afl
hans blodl,
Det lig rågot dåft i Berthas uttryck och en
hemskhet i hennes blickar. En sällspord ängs-
lan darrade för ett ögonblick på soldatens läp-
par, hvilket i förening med bans knäböjning
skulle törhända kommit en åskådare att tro, det
han var en olycklig som väntade sin dom. Det
var tvärtom han som här skulle uttala domen;
han reste sig upp och svarade med sakta röst:
Åh, nådig fru, ni var vilseförd, liksom jag.
Norska jorden, icke den svenska, drack Carl
den tolites blod. Och denne man ....,
Var icke .... vågar du säga. Nej, det är
icke möjligt. Jag ber dig, gäckas ej; jag befal-
ler dig, tala sanning ;
Vid den saliges anda som bor deruppe: ko-
nung Carl stupade för ett förrädiskt skott anno
47148. Denne var endast en äfventyrare eller
dåre; det var åsnan i lejonbuden, liksom i fa-
beln jag hört studenterna berätta. Men sansa
er, nådig fru, tillade han, då ban såg de smärt-
samma intryck dessa ord hade på Bertha.
Du ljuger, eländige,, utbrast hon häftigt. Du
är köpt af hans fiender .... Arma Sverige, det
är förbi med dina bjeltar, det är förbi med ära
och tro hos dina söner.
Turk och TyS3 M dundrade Kula och rätade
botarde upp sin kraftfulla gestalt. Men ett ögon-
blicks besinning qväfde vreden hos den ädle Ca-
rolinen. Ni är qvinna och olyckliz, sade han;
jag skall icke glömma det. Förlåt mig derföre
om jag säger sanningen i klara ord. I fält lär
man ej att tala grannt. Det kan passa dem som
flaldra omkring ibland blommor, men ej en
man som jemt ser döden i hvitögat. Var lugn,
min fru, och jag vill förtälja er allt.
Bertha lyssnade uppmärksamt, och Kula fort
for : Då jag kom till Stockholm råkade jag der
gamla krigskamrater. En af dem talte om fält-
tåget i Norge. En afton blef han, jemte elfra