någon gång kallat mig en dåre, inföll bjelten
med hemsk stämma; men de hafva dock alla
darrat för min kraft, tillade han och gjorde ena
hastig åtbörd för att blotta värjan.
Landshöfdingen drog sig ovilkorligen tillbaka
och närmade sig soldaten, men kom nu, såsom
ordspråket lyder, midt emellan tvänne eldar, ty
en hotfull blick sköt fram under Kulas buskiga
ögonbryn. Den bådade ej något godt, och den
försigtige embetsmannen insåg nu, att ytterlighe-
ter lätt kunde uppstå, om han ej annorlunda
betedde sig. Han fattade derföre hastigt sitt be-
slut. Det sågs på hans ställning och åtbörder,
att på en gång hade oppositionsmannen blifvit
rojalist, så otroligt detta må låta i våra dagar,
då dylika omkastningar Ju icke ega rum. Vår
höfding hade också sitt eget skäl till denna front-
förändring, ty för att desto lättare leda den kung-
lige äfventyraren dit han ville, ansåg han för
bäst att ingå på hans fixa ide.
Er hårdnackenhet smärtar mig, men hämmar
ej min väg, fortfor pretendenten efter ett kort
uppehåll, utan att märka hvad som föregick hos
landshöfdingen, och fäste en skarp blick på ho-
nom. Jag behöfver endast samla mina trogna
Carlister och tåga ut i Odens lund; studenterne
skola höra min stämma ....ungdomen ifrar för
det heliga och rätta...de skola omfatta min
sak, och sedan drager jag med dem till min huf-
vudstad. Mitt anhang skal! vexa under vägen,
liksom floden, bvilken, i början ringa, smånin-
gom sväller i styrka och omfång, tills han öf-
versvämmar städer och fält. Och vet ni, min
höfding, huru jag fordom betedde mig emot upp-
studsigt folk? Ett par exempel skall upplysa
er. Några bönder slogo en gång ibjel ett par
simpla drängar vid min tross, och genast till
straff derför uppbrände jag fyra byar och ett
herresäte. En stad upplät sina portar för mina
fiender, och straxt satte jag eld på staden och
jät hänga dess borgare. Bevare mig derföre Gud,