Denna flamma, som upplifvar dig, är mäktig
att skapa pultronen till bjelte och dåren till
vis, ioföl: pretendenten, i det han med armar-
na i kors öfver bröstet lät sin blick hvila på
den svärmiska qvinnan.
Målte då denna fivmma jaga bort den iskalla
skuggan ! fortfor hon med stigande värme. Ic-
ke sant, so!ea skell gå upp, skuggorna fiy och
ljus varda på jorden! För detta mål, folkets he-
liga sak skall du verka. Du skal icke mera slösa
med menniskoblod och ödelägga länder, såsom
fordom under dina vilda äfventyr, då du drog
omkring i främmande land utan något högre
syfte. Det är icke krigslågorna, min prins, du
numera skall sprida bland folken; du skall
tända upplysningen i det land, hvars borne kos
nung du är, omgifva din tron med frid och
rättvisa, och blifva en sann fader för dina un-
dersåtare, skaparen af deras lycka, virdaren af
deras frihet, så att det under din regering må
heta om Sverge: det är en stor konung, ett ä-
delt folk, eller folk och konung äro ett.
Väl talad! du är värdig Carl den tolftel,
utbrast bjelten med en stor åtbörd. Förlåt
mig, Bertha, jag ville endast pröfva dig, om du
i denna sista afgörande stunden ännu egde styr-
ka att se mig börja mitt svåra företag. Duhsr
öfverträffat min väntan: du är bättre, ädlare än
jag. Ja, Bertha, folkets lycka vare mitt va!-
språk. Men folket vill äfven se sin konung
lycklig, och då miste en drottning förenas med
honom,, tillade han och fattade Berthas hand.
Åh, så fattig är Sveriges kung, att han icke
har en ring att trycka på ditt finger; men, så-
som du anmärkte, j2g satte sjelf kronan på mitt
hufvud, jag skall derföre äfven sätta henne på
ditt. Farväl! jag störtar mig nu i elden för att
hemta benne åt dig.
Du förstår mig icke,, återtog Bertha och ska-
kade på hufvudet. Stanna några ögonblick,
tillade hon och höll honom fast i handen. Ru-