Hamburg, hvarest hon, för en talrik försaraling
tal, som vi här meddela efter ett Hamburger
den 20 Augusti, höll ett blad (Missions-Nachrich-
ten). Det skall tjenatill rekommendation för en
sak, som äfven bland oss är af yttersta vigt, ocb
ädla tänkesätt och göra våra läsare bekanta med
detta fruntimmers fromma hjerta.
Sedan hon utbedt sig församlingens öfverse-
ende och gjort en ursäkt för det hon, mot sin
böjelse, nödgades tala om sina egna rön, för att
visa, huruledes hon hade sökt förbättra fängs-
lade förbrytare, fortfor bena sålunda:
aJag vill begynna med att förtälja, hvad som först
förmådde mig att besöka de olyckliga fångarne i
Englands fängelser. Jag hörde om Newgate, ett fän-
gelse midt i London, att fångarne der befunno sig
i stort lekamligt elände, i synnerhet de stackars
barnen, som bär lefde inspärrade med sina mödrar.
Ehuru några förbättringar redan voro, af den väl-
bekante menniskovännen Howard, i detta fängelse
införda, hade dock fångarne derigenom kommit i en
föga bättre belägenhet. För öfrigt är det märkligt,
att just Howard, som man har att tacka för de för-
sta förbättringarne, alltid yttrade, att qvinnan en
sång kunde blifva redskäp till att fortsätta verket
med större framgång. Då jag nämnde min önskan
att besöka fångarne i Newgate, afrådde man mig
på det ifrigaste och sade mig, att det var förbundet
med stor fare, emedan fångarne i detta fängelse be-
funno sig i ett så förvildadt tillstånd, att kvappt en
öfverhetsperson skulle vara i stånd att betrygga mig
mot misshandling. och att i synnerhet qvinnorna
voro till den grad oregeriiga, att endast karlar voro
tillsatta att hålla dem i styr, och ett det således
vore otänkbart, att qvinnan skulle kunna styra dem.
Det blef mig äfven berättadt, att de hade söndersla-
git allt busgeråd i sina celler, slagit ut alla fen-
sterna, ja! till och med förstört alla eldstäder i
väggarna. Det var således icke underligt, att man
fruktade lemna. ett fruntimmer tillträde till dem.
Men jag kände det som min pligt att besöka dem,
och derföre litade jag tryggt på försynen. och jag
trodde, att fångarno nog skulle tåla, att vi talade
till dem, när de på vårt saktmod märkte, att vi
följde en bögre kallelse. När jag såg fångarnes
djupa moraliska fördetf, såg och hörde dem dricka,
svärja, bannas och kifvas med hvarandra, då frågade
jag mig sjelf: aböra vi icke försöka, hvad kristlig
kärlek förmår äfven ibland dem, som sjunkit så
djupt? Låtom oss allt:å tillse, hvad kristlig under-
visniog ksn uträtta hos dessa arma, vilseförda!
Och jag föreslog att läsa den heliga skrift med dessa
olycklige. Mean svarade mig, att jag vid ett sådant
tillfälle åtminstone borde hafva en fångvaktare i
min närhet, för att beskydda mig. Mig syntes dessa
menniskors närvaro icke nödvändig. Jag hade kort
förut läst en del! af den heliga skrift, hvilken syn-
tes mig synnerligen passande att verka på fångarne,
och som jag kände ett oemotståndligt begär att fö-
reläsa dem, det var nemligen Luc. 15 kap. Då jag
nu begynte och trodde, att de ville sätta sig der-
emot, fann jag tvertom, att de lyssnade med spänd
uppmärksamhet, cch slutligen greto de så högt, att
jag knappt hörde min egen röst. Prisande Herran
kan jag säga, att jag med förtröstan gick in i fän-
gelset, förtröstande på den heliga skrift, ja! jag kom
till fångarne i den tron, att Herran Jesus Christus
är kommen till att frälsa alla dem, som borttappade
äro. Och denna sanning såg jag der bekräftad med
ett nytt, kraftigt bevis. Det var just det glada båd-
skapet om Jesus, som passade för dessa olyckliga
fångars belägenhet. Der voro menniskor förhärdade
i synden, från hvilka Gud borttog stenhbjertat och ga
dem ett kötthjerta i stället. För dem, som voro mest
nedslagna, mest trötta och betungade, blef agan lätt,
och det visade sig klart, att äfven för den största
syndare ännu är ett hopp och en frälsning. ett kopp,
scm icke kommer på skam, och en frälsning, som
bvilar på en evig grund, Knappt kunde något hjerta
blifva orördt vid åsynen af evangelii stora verknin-
gar på dessa så djupt sjunkna.
Jag vill nämna ett exempel på en fånges omvän-
delse, som synreriigen bidrog att uppmuntra oss.
Det var en viss Maria F., som var ytterst förderf-
vad; hen hade stulit, var begifven på fylleri och,
som jag tror, eländig i hvarje hänseende. Ofta har
jag läst Luc. 435 kap., och jag vågar hoppas, att
alla i denna församling flera gånger gjort detsamma.
Det innehåller de enkla liknelserna om den förlo-
rade penningen, det förlorade fåret och den förlo-
rade sonen. Och det säger oss, huru det är mera
glädje i himme!en öfver en syndare, som sig om-
vänder och bättrar, än öfver nio och nittio rättfär-
diga. Jag fann, att alla dessa liknelser voro serde-
les passande att röra fångarnes hiertan, och jag har
ofta erfarit, att de ledt dem till omvändelse. En
gång, medan jag läste historien om den förlorade
sonen, som hede förfarit sina egodelar långt bort
ifrån fadershuset, utropade den emtalta fången: aJag
känner, Fru Fry, jag känner mig som denna förlo-
rade son. Jeg längtar att återvända till min faders
hus, som visserligen kommer mig till mötes derige-
nom, att han har sändt eder till detta fängelse. Ja!
ban har sett mig komma, då jag Jångt borta var.
O! måtte det blifva samma glädje öfser min hem
komst! måtte hen säga om mig: denna synderska
var död och har fått lif igen! Detta var ingen
flyktig känsla i hennes hjerta; derom öfvertygades vi
pf hennes vandel. Hennes hela uppförande betygade,
att det ver tron på syndaförlåtelsen genom Christum,
hvilken, som en Guds kraft, verkade på hennes sin-
nesförändring. Hon jakttog nu villigt de föreskrif-
ler, som fruntimren hade infört i fängelset, näm-
sor SEEK KSSS IEEE ENSE TEESE EEE EES
Denna flamma, som upplifvar dig, är mäktig!
tt skapa pultronen till bjelte och dåren till
vis, ioföl: pretendenten, i det han med armar-