lifrågakomma, om ock deras kommittenter all:
Ideles icke haft skäl att klandra deras förhållan-
de, och således ej uppoffrat möda att på mel-
Ilantiden förbereda sig. Storthinget kan således
Jaldrig, på detta sätt, komma att bilda någon
I korporation af den moraliska värdighet och in-
Iflytelse, som allena beror af det allmänna er-
Ikännandet, att den konstituerar kärnan af na-
tionens inielligens och duglighet. Aldrig kan
Isåledes den planmessiga fasthet i dess verksam-
het uppnås, som ensamt förmår att betrygga
statsmachinens jemna och framskridande gång.
En evig vackling i principer, eviga fram- och
återryckningar i beslut, evigt antagande och för-
kastande — koriligen, en oafbruten ostadighet,
skall jemt försena samhällets sträfvande att upp-
nå sitt mål. Man måste beständigt arbeta på
nytt, utan att känna eller uppfatta den anda,
som legat till grund för föregående ofulländade
oeh afbrutna arbeteov; och vi öfverlemna vill en
hvar att bedöma, buru snart den största möj-
liga fullkomlighet på detta sätt kan vinnas, då
den ena ständ gt nedrifver hvad den andra upp-
byggt, eller ingen förstår att fullfölja den bygg-
nad, hvartill man förut lagt grunden.
Annorledes skuile utan tvifvel sakerna för-
bålla sig under ena allmän valbarhet och direkta
val. Första frukten deraf skulte blifva, att man
erhöll kandidater, som antingen sjelfve fram-
ställde sig eller af pressen föreslogos. De förre
Storthingsmännen, hvilkas tänkesätt och duglig-
het redan kunnat bedömas af nationen, blefve
då helt säkert de först. sjelfskrifne till kandida
turen. Säkert skulle, såvida de mot.varat sina
menigheters förtroende, en ovanlhg och öfvervä-
gande skicklighet behöfvas för nya kandidater
att kasta dem ur sadeln; och om äfven detta
förtroende gafs åt nägon annan, så behöfde na-
tionen ej förlora deras kraft och skicklighet, e-
medan de kunde väljas annorstädes. Säkert
skulle genom en sådan sammanställning och pröf-
ning af dugligheten såsom resultat, följa, at: na-
tionalrepresentationen kom att utgöras af de ut-
omordeniligaste män nationen ägde, hvilka an-
tingen genom erfarenhet hade förvärfvat sig
kunskap om de allmänna sakerna eller eljest
vinnlagt sig derom, och förhandlingarne skulle)
derigenom få en helt annan, fastare, kraftfullare
och ändamålsenligare gång. Vår inre politik blefve
då ett studium för de män, som ägde talanger
och önskade att deltaga i den lagstiftande mak-
ten: ett studium, hvartill de då måste uppoffra
sig, såvida de önskade vinna och bibehålla sina
kommittenters förtroende. Pressen kunde då
bidraga att reda begreppen, genom att mångsi-
digt belysa de serskilda kandidaternas förtjenster
och duglighet, i stället för att det nu nästan
anses för ett missbruk att yttra sig öfver de
förmodade representanternas offentliga bana. Me
delmåttan och oskickligheten, som nu rätt ofta
intaga Storthingsbänkarne, framdragne af vän-
skaps- eller slägtskapsbanden eller ditsatte af
slumpen, till följd af någon förfelad kabal, skulle
säkert då uteslutas, och ett nyttigt band skulle
då läggas på det lycksökeri, som nu så ofta be-
gagnar Storthinget såsom ett trappsteg till vin-
nande af embeien, på grund al den moraliska
pligt, som då inträdde emellan representanterne
och menigheterna och som den förre svårligen
kunde bryta utan att offentligt vanhedra sig.
Den lama undskyllan, som nu så ofta höres:
jag har handlat och röstat efter öfvertygelse;
skulle då äga ringa värde, då denna öfvertygelse
vore tvert emot kommittenternas och stridande
mot nationens intresse. I detta afseende måste
ban anse sig skyldig att vara tolk för deras po-
litiska åsigter, försvarare af deras trosbekännelse,
advokat för deras opinion, — men i afseende
till de materiella intressena vore han oberoende
samt skyldig att tala och handla sisom ett na-
tionens ombud, icke som kommunens sakförare.n
Den Norske författaren är äfven af den me-
ning, att genom det direkta valsättet, Storthings-
valen Jångt ifrån att blifva mera delade och
splittrade, skulle blifva mera koncentrerade än
genom det nuvarande indirekta valet. Det för-
jer af sig sjelfo, säger han, att mängdens ögonj
skulle riktas på de uppställde kandidaterne de
att svårligen, i en kommun med 3000 röstbe-
rättigade, det skulle finnas tio individer, som
med något sken af rimbghet kunde komma i
fråga. Den öfvertygelse skulle snart befästa sig
hos en hvar, att det atldeles icke tjenade till
något, att rösta utanför dessas krets. Men in-
om denna skulle nödvändigt finnas män af olika