offentliga lifvet i ett slags dvala, på det att ar stokratien må hafva friare händer att verka ur derhand, en verkan som således icke kan mo arbetas eller kontrolleras. Denna anda synt äfven hafva genomträngt nationen, eller åtmir stone dem, som gifva tonen; så att det skull betraktas värre än ett brott, om någon valba skulle yttra en önskan, att komma i fråga a väljas till representant, eller att verka på denn väg. Imedlertid våga vi påstå, att representa tionen aldrig kan komma att blifva hvad de borde, — nemligen ett urval af hela landets in teiligens, duglighet och moraliska oberoende — så länge denna politiska skygghet fortfar att be herrska folkets känsla, och de, som känna bo sig en inre kallelse att vara dess representantel icke uppträda såsom kandidater till storthings platserna, eller af pressen eller deras parti fram ställas såsom sådana. Oss, förekommer denn blyghet så absurd, och så stridande emot hva som är praxis i alla andra lefnadsförhållanden att vi ej en gång kunna fatta någon enda gilt; grund för densamma. Ingenting synes naturli gare, än att hvar och en eftertraktar hvad son mest öfverensstämmer med hans önskningar oci böjelser, och intet synes förnuftigare, än at medborgaren söker verka i det kall, hvartill bar tror sig ega skicklighet och duglighet. Medai man anser fullkomligt i sin ordning, att en hva söker och gör anspråk på den plats i staten tjenst, hvartill han anser sig berättigad elle: qvalificerad, ifrån de lägsta till de högsta syss lor, 0. s. v., anses det såsom någonting oför skämdt — ja, nästan ännu värre, om någor skulle tillkännagifva sin önskan att blifva stor thingsman, och då alla, ifrån skorstensfejaren til biskopen, ifrån roddaren till tulldirektören, ifrår vaktmästaren till expeditions-sekreteraren, ifrår auktionsroparer till fogden, ifrån fjerdingsmannen till häradshöfdingen, kortligen, i alla postei som kunna sökas, uppräkna både sina tänkbars och otänkbara förtjenster, skulle den man, som först framträdde med anspråk på representantvärdigheten och vågade uppgifva sina qvalifikationer dertill, säkert blifva tadlad öfver hela landet och brännmärkt såsom den afskyvärdaste egoist. Likväl: synes ingenting vara naturligare och riktigare, än att den, som uppoffrar sig för granskningen af landets inre angelägenheter uti allt hvad som står i förbindelse med vårt statslif, samt tror sig kunna verka bäst för fäderneslandet såsom medlem af dess national-församling, äfven gifver tillkänna denna sin önskan för de väljande, hvilka åter hafva rättighet att erkänna eller underkänna hans anspråk derigenom, att de välja honom eller icke. Detta sätt att förfara, är så naturligt och så öfverensstämmande med förnuftets fordringar, att det är ett antaget bruk i så väl England och Frankrike, som i Norra Amerika; ja, det har till och med börjat göra sig gällande vid val till ständer-deputerade i Danmark. Fördelarne deraf äro så öfvervägande, den möjliga skadan åter så underordnad, att det snart sagdt är obegripligt, att man kan vara så intagen af fördomar, så att denna bilygsamhet ännu anses såsom en kardinal-dygd hos representantera och att man på allvar kan försvara ett val-system, hvilket gör det möjligt att bibebålla ett så osjelfständigt förhållande, hvilket ofta gör till en slump, att nationmal-representationen kan komma att bestå af män, hvilka förena med känslan för sitt kalls vigt tillräckliga insigter i statssaker och lagstiftning. Att under det indirekta valsättet man icke kan tala om Storthings-kandidater, i detta ords egentliga mening, sådant följer omedelbarligen deraf, att valet alldeles ej utgår direkt ifrån folkets vilja, utan från en korporation af några få, hvilka så lätt kunna påkännas af alla slags personliga förhållanden, utan att känna sig förpligtade att låta allmänna rösten leda sig. Att under sådana omständigheter framställa sig såsom kandidat, skulle säkert lika ofta vara utan ändamål, som det blefve löjligt; och resultatet deraf blifver, att national-representationens ledamöter beständigt omvexla, och att öfver hälften af nya medlemmar inträda, hvaraf de flesta icke känna till statsförhållandena, och mången gång äro så okunnige, att de ej känna hvilka frågor, som äro ämnade att vid Storthinget behandlas. Äfven de, som förut varit på Thinget, äga i allmänhet ganska otillräcklig kännedom om sakerna, förrän de åter inträda i Thingssaien: emedan de varit osäkra om de vidare skulle