offentliga lifvet i ett slags dvala, på det att ar
stokratien må hafva friare händer att verka ur
derhand, en verkan som således icke kan mo
arbetas eller kontrolleras. Denna anda synt
äfven hafva genomträngt nationen, eller åtmir
stone dem, som gifva tonen; så att det skull
betraktas värre än ett brott, om någon valba
skulle yttra en önskan, att komma i fråga a
väljas till representant, eller att verka på denn
väg. Imedlertid våga vi påstå, att representa
tionen aldrig kan komma att blifva hvad de
borde, — nemligen ett urval af hela landets in
teiligens, duglighet och moraliska oberoende —
så länge denna politiska skygghet fortfar att be
herrska folkets känsla, och de, som känna bo
sig en inre kallelse att vara dess representantel
icke uppträda såsom kandidater till storthings
platserna, eller af pressen eller deras parti fram
ställas såsom sådana. Oss, förekommer denn
blyghet så absurd, och så stridande emot hva
som är praxis i alla andra lefnadsförhållanden
att vi ej en gång kunna fatta någon enda gilt;
grund för densamma. Ingenting synes naturli
gare, än att hvar och en eftertraktar hvad son
mest öfverensstämmer med hans önskningar oci
böjelser, och intet synes förnuftigare, än at
medborgaren söker verka i det kall, hvartill bar
tror sig ega skicklighet och duglighet. Medai
man anser fullkomligt i sin ordning, att en hva
söker och gör anspråk på den plats i staten
tjenst, hvartill han anser sig berättigad elle:
qvalificerad, ifrån de lägsta till de högsta syss
lor, 0. s. v., anses det såsom någonting oför
skämdt — ja, nästan ännu värre, om någor
skulle tillkännagifva sin önskan att blifva stor
thingsman, och då alla, ifrån skorstensfejaren til
biskopen, ifrån roddaren till tulldirektören, ifrår
vaktmästaren till expeditions-sekreteraren, ifrår
auktionsroparer till fogden, ifrån fjerdingsman-
nen till häradshöfdingen, kortligen, i alla postei
som kunna sökas, uppräkna både sina tänkbars
och otänkbara förtjenster, skulle den man, som
först framträdde med anspråk på representant-
värdigheten och vågade uppgifva sina qvalifika-
tioner dertill, säkert blifva tadlad öfver hela
landet och brännmärkt såsom den afskyvärdaste
egoist.
Likväl: synes ingenting vara naturligare och
riktigare, än att den, som uppoffrar sig för
granskningen af landets inre angelägenheter uti
allt hvad som står i förbindelse med vårt stats-
lif, samt tror sig kunna verka bäst för fädernes-
landet såsom medlem af dess national-församling,
äfven gifver tillkänna denna sin önskan för de
väljande, hvilka åter hafva rättighet att erkänna
eller underkänna hans anspråk derigenom, att
de välja honom eller icke. Detta sätt att för-
fara, är så naturligt och så öfverensstämmande
med förnuftets fordringar, att det är ett antaget
bruk i så väl England och Frankrike, som i
Norra Amerika; ja, det har till och med börjat
göra sig gällande vid val till ständer-deputerade
i Danmark. Fördelarne deraf äro så öfvervägan-
de, den möjliga skadan åter så underordnad, att
det snart sagdt är obegripligt, att man kan vara
så intagen af fördomar, så att denna bilygsamhet
ännu anses såsom en kardinal-dygd hos repre-
sentantera och att man på allvar kan försvara
ett val-system, hvilket gör det möjligt att bibe-
bålla ett så osjelfständigt förhållande, hvilket
ofta gör till en slump, att nationmal-representa-
tionen kan komma att bestå af män, hvilka för-
ena med känslan för sitt kalls vigt tillräckliga
insigter i statssaker och lagstiftning.
Att under det indirekta valsättet man icke
kan tala om Storthings-kandidater, i detta ords
egentliga mening, sådant följer omedelbarligen
deraf, att valet alldeles ej utgår direkt ifrån
folkets vilja, utan från en korporation af några
få, hvilka så lätt kunna påkännas af alla slags
personliga förhållanden, utan att känna sig för-
pligtade att låta allmänna rösten leda sig. Att
under sådana omständigheter framställa sig så-
som kandidat, skulle säkert lika ofta vara utan
ändamål, som det blefve löjligt; och resultatet
deraf blifver, att national-representationens le-
damöter beständigt omvexla, och att öfver hälf-
ten af nya medlemmar inträda, hvaraf de flesta
icke känna till statsförhållandena, och mången
gång äro så okunnige, att de ej känna hvilka
frågor, som äro ämnade att vid Storthinget be-
handlas. Äfven de, som förut varit på Thinget,
äga i allmänhet ganska otillräcklig kännedom
om sakerna, förrän de åter inträda i Thingssa-
ien: emedan de varit osäkra om de vidare skulle