ANMÄLAN.
Ingen ting är vigtigare för menniskan, om hon
skali känna sin rätta plats i samhället, än att hon
känner sin plats i-skepelsen, sitt förhållande till det
hela, till krafiernes och tillredelsernas källa. Om ä-
ven menniskans bemödande, att rätt känna detta,
till en viss grad måste misslyckas genom hennes
oförmåga att öfverse det hele, så är det dock för
hennes menskliga och medborgerliga utveckling högst
välgörande, att hon söker denna kunskap, och söker
bestämma de vilkor, under hvilka den är möjlig, de
grärsor, insigter, bjelpmedel, inom hvilka hon för
ändamålets vinnande har att inskränka sig.
Kristna religionens, den filosofiska vetenskapens,
samhällsåsigternas närvarande ståndpunkt, leder o-
villkorligt till den åsigt, att medvetandet af källan
till ell kraft, allt lif, all skapelse, all kunskap och
allt väsendtligt samhällslif — står till sin form i det
närmaste förhållande till menniskosjälens allmänna,
sociala rigtving och högsta politiska behof i den
tid som är, och visar sig verksam hos menniskan,
just i den mon menniskan på ett tidsenligt sätt er-
far och lefvande känner detta förhållande harmo-
niskt och sympatethiskt, i och genom kärleken. Ju
närmare meniiskorna komma till hvarandra i och
genom kärleken, desto mera äro de icke blott reli-
giösa, utan äfven vetenskaps- konst- och samhälls-
menniskor, med ett ord, verkliga i vetande, tro och
handling. Harmoniskt sjelfständiga fuliblodsm-nni-
skor, sanna mikrokosmer. Men kärleken ärigrun-
den ingenting annat, än det lefvande begäret, ata
med något utom oss införlifvas och bli ett. Dette
begär, som i sin råare fysiska form fortplantar dt
lefvande varelsernas-slägter, är i sin högsta andeliga
form samhällets, vetenskapens, konsters, religionens
sanna väsende och lif, och i sjelfva verket ingen
ting annat, än kraften, att fatta och känna sig i Gud,
lefva, röras, ha sin varelse. Med andra ord: kär-
leken och Gud äro lika väsendtliga för vår politik,
vår vetenskap och konst, som för vår religion.
Och likväl är det en, äfven hos i öfrigt rättskaf-
fens och förståndiga, men för andens verld främman-
de menniskor högst vanlig villfarelse, den de ogerna
vidkännas och besinna, att i religionen se någon-
ting från det öfriga mennisko- och samhällslifvet af-
söndradt och deröfver upphöjdt, något, som icke e-
gentligen och väsendtligen rörer och besiäramer våra
dagliga sociala och politiska eller ekonomiska och
litterära bestyr, förhållanden och studier. Men —
det sanera af saken är dock, att Gud antingen måste
för oss vara alt och allt, eller intet och i intet.
Antingen finnes religionen i sjelfva verket icke för
oss, eller ock måste den uppenbara sig för oss på
ett lefvande och bestämmande sätt i vår statslära,
vår vetenskapliga rigtning, vårt sociala lif, vår upp-
fattning af historien och tidens anda. Antingen fin-
nes för oss i allt detta — om vi annars ej äre blotta
medvetslösa machiner — Gud eller Djevulen, —
om än denne sednare ej blott förstått att dölja sina
hofvar, utan äfven att visa sig som den älskvärda-
ste sällskapsmenniska, politikus och bildnings-koryfe.
Men anser i allmänhet den egentliga uppfostran
slutad med inträdet på verldsbanan. Det borde dock
våra dagar — mindre än någonsin — vara menni-
skovännen likgiltigt i hvad ordning och riktning
själskrafterna utveeklas hos dem, som lemnat skolan
och akademien. Vår tid, i så många andra afseen-
den hoppfull och lofvande, har dock sannerligen
i detta föga att berömma sig af, då så? litet är
gjordt, för att i och utom kyrkan inskärpa religio
nens nödvändiga förhållande till politik, lagstift-
ning, - administration, vetenskap, litteratur och
konst, bandel och näringar. Följderna deraf äro
uppenbara. I allmävhet gäller det om vår tids yng-
lingar, och först och främst dem, som ingått på em-
betsmanna-banan, att de mer och mindre lemna för-
hållandet till det oförgängliga och eviga derhän och
betrakta samhällslifvet och medborgsmanna-verksam-
heten så väl som medlen för deras själsodling och
inflytelse på societeten och sällskapstonen såsom nå-
got från Teligionen isoleradt. Men resultatet häraf
är, att eh kräfta bildar sig i samHället, en inre mot-
vigt emot allt det goda och stora vår tid i så mån-
ga afseenden åstådkommer. Den, som skrifver det-
ta, är i sanning mera liberal, i politiskt hänseende
än som är klokt och nyttigt, då man vill göra lyc-
ka i verlden, men hen är innerligt öfvertygad, att
den äkta liberalismen måste hafva sin rot i religio-
nen så väl som vetenskapen, måste lefva i Gud, om
den ej skall vara ett rör; som drifves af vädret,
om dess aktning för menniskovärde och rätt skall
vara äkta, fullölodig och radikal. Men hvad är —