ANMÄLAN. Ingen ting är vigtigare för menniskan, om hon skali känna sin rätta plats i samhället, än att hon känner sin plats i-skepelsen, sitt förhållande till det hela, till krafiernes och tillredelsernas källa. Om även menniskans bemödande, att rätt känna detta, till en viss grad måste misslyckas genom hennes oförmåga att öfverse det hele, så är det dock för hennes menskliga och medborgerliga utveckling högst välgörande, att hon söker denna kunskap, och söker bestämma de vilkor, under hvilka den är möjlig, de grärsor, insigter, bjelpmedel, inom hvilka hon för ändamålets vinnande har att inskränka sig. Kristna religionens, den filosofiska vetenskapens, samhällsåsigternas närvarande ståndpunkt, leder ovillkorligt till den åsigt, att medvetandet af källan till ell kraft, allt lif, all skapelse, all kunskap och allt väsendtligt samhällslif — står till sin form i det närmaste förhållande till menniskosjälens allmänna, sociala rigtving och högsta politiska behof i den tid som är, och visar sig verksam hos menniskan, just i den mon menniskan på ett tidsenligt sätt erfar och lefvande känner detta förhållande harmoniskt och sympatethiskt, i och genom kärleken. Ju närmare meniiskorna komma till hvarandra i och genom kärleken, desto mera äro de icke blott religiösa, utan äfven vetenskapskonstoch samhällsmenniskor, med ett ord, verkliga i vetande, tro och handling. Harmoniskt sjelfständiga fuliblodsm-nniskor, sanna mikrokosmer. Men kärleken ärigrunden ingenting annat, än det lefvande begäret, ata med något utom oss införlifvas och bli ett. Dette begär, som i sin råare fysiska form fortplantar dt lefvande varelsernas-slägter, är i sin högsta andeliga form samhällets, vetenskapens, konsters, religionens sanna väsende och lif, och i sjelfva verket ingen ting annat, än kraften, att fatta och känna sig i Gud, lefva, röras, ha sin varelse. Med andra ord: kärleken och Gud äro lika väsendtliga för vår politik, vår vetenskap och konst, som för vår religion. Och likväl är det en, äfven hos i öfrigt rättskaffens och förståndiga, men för andens verld främmande menniskor högst vanlig villfarelse, den de ogerna vidkännas och besinna, att i religionen se någonting från det öfriga menniskooch samhällslifvet afsöndradt och deröfver upphöjdt, något, som icke egentligen och väsendtligen rörer och besiäramer våra dagliga sociala och politiska eller ekonomiska och litterära bestyr, förhållanden och studier. Men — det sanera af saken är dock, att Gud antingen måste för oss vara alt och allt, eller intet och i intet. Antingen finnes religionen i sjelfva verket icke för oss, eller ock måste den uppenbara sig för oss på ett lefvande och bestämmande sätt i vår statslära, vår vetenskapliga rigtning, vårt sociala lif, vår uppfattning af historien och tidens anda. Antingen finnes för oss i allt detta — om vi annars ej äre blotta medvetslösa machiner — Gud eller Djevulen, — om än denne sednare ej blott förstått att dölja sina hofvar, utan äfven att visa sig som den älskvärdaste sällskapsmenniska, politikus och bildnings-koryfe. Men anser i allmänhet den egentliga uppfostran slutad med inträdet på verldsbanan. Det borde dock våra dagar — mindre än någonsin — vara menniskovännen likgiltigt i hvad ordning och riktning själskrafterna utveeklas hos dem, som lemnat skolan och akademien. Vår tid, i så många andra afseenden hoppfull och lofvande, har dock sannerligen i detta föga att berömma sig af, då så? litet är gjordt, för att i och utom kyrkan inskärpa religio nens nödvändiga förhållande till politik, lagstiftning, administration, vetenskap, litteratur och konst, bandel och näringar. Följderna deraf äro uppenbara. I allmävhet gäller det om vår tids ynglingar, och först och främst dem, som ingått på embetsmanna-banan, att de mer och mindre lemna förhållandet till det oförgängliga och eviga derhän och betrakta samhällslifvet och medborgsmanna-verksamheten så väl som medlen för deras själsodling och inflytelse på societeten och sällskapstonen såsom något från Teligionen isoleradt. Men resultatet häraf är, att eh kräfta bildar sig i samHället, en inre motvigt emot allt det goda och stora vår tid i så många afseenden åstådkommer. Den, som skrifver detta, är i sanning mera liberal, i politiskt hänseende än som är klokt och nyttigt, då man vill göra lycka i verlden, men hen är innerligt öfvertygad, att den äkta liberalismen måste hafva sin rot i religionen så väl som vetenskapen, måste lefva i Gud, om den ej skall vara ett rör; som drifves af vädret, om dess aktning för menniskovärde och rätt skall vara äkta, fullölodig och radikal. Men hvad är —