samt smyger sig fram bland dagens öfriga mer eller mindre lyckade vitterhetsalster. Jakob Ekelund var, som vi alla veta, en ganska utmärkt bistorieskrifvare, men han var visserligen icke poet, icke precist derför som skulle han saknat sinne för annat än prosan, — han egde tvertom en själ, hvilken fullkomligt väl senterade det sköna och poetiska i konsten, lifvet och naturen, — men derför att hans litterära arbetskrafter från tidiga åren blifvit riktade åt ett helt annat håll, att han råkat nästan uteslutande kasta sig in på denlärda vetenskapen ifrån de glada, och att hos honom minnet och det ordnande och kombinerande historiska förståndet sålunda mera ensidigt uppodlats på fantasiens och känslans bekostnad. TIfrågrvarande poetiska försök förskrifva sig nästan samtligen från hans tidigare ålder och kunna svårligen sägas ega något värde utom för den aflidnes närmare vänner och bekanta. Det enda,som skulie ge häftet ett litet allmännare intrese, vore den biogrsfiska uppsats öfver Ekelund, hvilken, efter utseendet författad af någon, som både länge och väl känt mannen, blifvit förutskickad verserna. Man inhemtar af densamma, att Ekelund var född 4790, inträdde på Götheborg: gymnasium 4897, derifrån han redan efter fyra år utgick till Lunds akademi; år 1814 tog han derstädes sin filosofiska grad såsom ultimus. Han kom sedan till Stockholm, der han fann anställning såsom skollärare och mellan de tröttande och trägna göromålen med en mängd disciplar utarbetade på en och annan ledig stund flera af dessa historiska läroböcker, hvilka med rätta vunnit en så allmän kredit för den atmänna och enskilda undervisningen. Efter att någon tid varit offer för en olycklig sinnessjukdom, af hvilken han äfven nödgades afträda från sin publika lärarebefattning, repade han sig ånyo mot slutet af sin lefnad, så att han kunde återtaga sina litterära sysselsättningar, och han var i fuil verksamhet med ett nytt historiskt verk till ännu tre dagar före sin död, som timade den 6 December 4840. Han var en man af vidsträckt lärdom och var serskildtmärkvärdig för ett allde!es ofantligt minne; sina flesta historiska böcker sammanskref han ur minnet, och det var icke exempel på att han någonsin tog miste om årtal efter ens om datum. Utom de flera förträffliga läroböcker, hvarmed han riktat vår litteratur, skref han äfven på sista åren åtskilliga i tidningarna införda historiska noveller, hvilka, om de än i allmänhet smaka en smula af den torra krönikan, likväl varit lästa med nöje. Han var, korteligen sagdt, litteratör, som gjort tillräckligt för alt ega ett aktadt minne efter sig, om äfven utan en poetisk illustration, den han sjelf aldrig eftersträfvat i lifstiden, och som välmeningen kanske med något för partiskt intresse velat vindicera åt honom på hans döda mull. — TIKEN e—X2