samt smyger sig fram bland dagens öfriga mer
eller mindre lyckade vitterhetsalster. Jakob E-
kelund var, som vi alla veta, en ganska utmärkt
bistorieskrifvare, men han var visserligen icke
poet, icke precist derför som skulle han saknat
sinne för annat än prosan, — han egde tvertom
en själ, hvilken fullkomligt väl senterade det
sköna och poetiska i konsten, lifvet och natu-
ren, — men derför att hans litterära arbets-
krafter från tidiga åren blifvit riktade åt ett
helt annat håll, att han råkat nästan uteslutan-
de kasta sig in på denlärda vetenskapen ifrån
de glada, och att hos honom minnet och det
ordnande och kombinerande historiska förstån-
det sålunda mera ensidigt uppodlats på fanta-
siens och känslans bekostnad. TIfrågrvarande
poetiska försök förskrifva sig nästan samtligen
från hans tidigare ålder och kunna svårligen sä-
gas ega något värde utom för den aflidnes när-
mare vänner och bekanta. Det enda,som skulie
ge häftet ett litet allmännare intrese, vore den
biogrsfiska uppsats öfver Ekelund, hvilken, ef-
ter utseendet författad af någon, som både länge
och väl känt mannen, blifvit förutskickad ver-
serna. Man inhemtar af densamma, att Ekelund
var född 4790, inträdde på Götheborg: gymna-
sium 4897, derifrån han redan efter fyra år ut-
gick till Lunds akademi; år 1814 tog han der-
städes sin filosofiska grad såsom ultimus. Han
kom sedan till Stockholm, der han fann anställ-
ning såsom skollärare och mellan de tröttande
och trägna göromålen med en mängd disciplar
utarbetade på en och annan ledig stund flera
af dessa historiska läroböcker, hvilka med rätta
vunnit en så allmän kredit för den atmänna
och enskilda undervisningen. Efter att någon
tid varit offer för en olycklig sinnessjukdom, af
hvilken han äfven nödgades afträda från sin pu-
blika lärarebefattning, repade han sig ånyo mot
slutet af sin lefnad, så att han kunde återtaga
sina litterära sysselsättningar, och han var i fuil
verksamhet med ett nytt historiskt verk till
ännu tre dagar före sin död, som timade den
6 December 4840. Han var en man af vid-
sträckt lärdom och var serskildt- märkvärdig för
ett allde!es ofantligt minne; sina flesta histori-
ska böcker sammanskref han ur minnet, och det
var icke exempel på att han någonsin tog miste
om årtal efter ens om datum. Utom de flera
förträffliga läroböcker, hvarmed han riktat vår
litteratur, skref han äfven på sista åren åtskilli-
ga i tidningarna införda historiska noveller, hvil-
ka, om de än i allmänhet smaka en smula af
den torra krönikan, likväl varit lästa med nöje.
Han var, korteligen sagdt, litteratör, som gjort
tillräckligt för alt ega ett aktadt minne efter sig,
om äfven utan en poetisk illustration, den han
sjelf aldrig eftersträfvat i lifstiden, och som väl-
meningen kanske med något för partiskt intresse
velat vindicera åt honom på hans döda mull.
— TIKEN e—X2