tom det påstås; att Dufour och Colombier lagt
till Quenissets bekännelser, miste nödvänd:gt
sätta en gräns för alla de sammangaddningar a!
lägre arty som sedan några år undergräft all-
männa lugnet och hotat de kongl, personernas
lif. Pressen, som, i trots af allt det onda man
säger om henne, slutligen ändå är en mäktig
häfstång för regeringen, och hvars stora plura-
litet vill ordningens och det beståendes upprätt-
hållande; pressen skulie naturligtvis föranlåtas,
att utveckla dessa upptäckters lyckliga följd, der
nemligen, att för alltid beröfva dem modet, som
kunde vilja härma konspiratörerne på gatan Tra-
rassiere. I stället för att lemna henne detta
nyttiga och patriotiska uppdrag, öppnar man å:
henne, genom Dupotys fällande, och de frågor
som det skall vicka, eit nytt fält för diskussio-
nen, en sorglig arena, på hvilken ingeniing är
för någon att vinna Vid tillfälle af en process,
som skulle sätta en gräns för komplottersa, bör-
jar man en ny tideräkning, full af hotelser för
rättigheter, som Juli-revolutionen helgar. Dettz
bedröfvar oss djupt. Till följe af vår uppriktiga
tillgifvenhet för Kartan, thronen och den bestå-
ende ordningen, beklaga vi, att Dupotys fällande
gör en diversion i de väntade resultater, som
denra af Pirskammaren afdömda process eljest
skulle haft.
Steele: Domens ordalag visa, att Pårskamma-
ren icke trott på Dupotys omedelbara medbrotts-
lighet i kemplotten; han har ej kännt till den;
han hade ej stått i någon förbindelse med dem
som utförde henne. Hvad återstod då? Skrifter,
mot hvilka intet åtal var väckt och den mora-
liska medbrottsligheten. Sidan är grundvalen
för Hr Heberts slutpåstående. Sådant är det
enda stödet för domen öfver Journal de Peuples
gerant. Om denna iheori af en moralisk med-
brottslighet en gårg fick gå igenom utan protest,
så skulle det ieke mer ges någon säkerhet för
skriftställare, ingen garanti för pressen och in-:
gen orubblig regel för bedömandet af politiska
brott oci förseelser. De af kartan bestämda
lagskipningsauktoriteterna skulle försvinna fö:
Pärskammarens ständigt hotande jurisdiktion.
Hela tryckfrihetslagen skulle sbsorbera sig i er
ny förbrytelse, som icke hade någon bestämd
definition och således kunde finnas öfverallt. Vi
anse en sådan läras användande som en ganska
stor olycka och en ganska stor fara. Den all-
männa bestörtning, som den nyss fällda domen
åstadkommit, bevisar, alt publiken icke miss-
känner den betydelse, som den fruktansvärda
princip man antagit, kunde vinna vid tiden af
en reaktion. Måtte landets klokhet afböja de
våldsamheter och olyckor, hvartill en förtviflad
minister drifver detls
Högst märkvärdgt är att sieiiva det af den
beryktade Emil Girardin religerade bladet La
Presse ej en gång kunnat underlåta att instäm-
ma i det allmänna ogillandet af domen. De:
säger: acOm den är motiverad endast genom de
af processen ådagalagda fakta cch Pärskamma-
rens djupa öfvertygelse, så hafva vi ingenting
annat att göra, än att vörda och förkunna hen-
ne; men cm bon blifvit förestafvad af mera po-
litiska än lagliga hänseenden, genom statsskäl,
de må vara hämtade från den radikala pressens
utsväfningar eiler de faror, hvarföre de hemliga
sällskapernas organisation blottställa våra insti-
stutioner, eller ändteligen af nödvändigheten att
gifva ett slag, som gör ett lifligt intryck på sin-
nena och återger det försvagsde moraliska sinnet
dess kraft så, huru stor denna aktning än må
vara, som undertecknarenas berömda namn kräf-
va, buru smärtande det än må vara för oss, att
skilja oss från Pärskammaren, som alltid funnit
oss beredvilliga att försvara henne för alla orätt-
visa anfall, skola vi hkväl icke förneka de stora
principer, hvartill vi alltid bekännt o:s; Vi skola
till och med hafva mod att mot henne upprätt-
hålla vår mening, vi skola i dag som i går fort-
farande förklara att det är en helig, oomkul-
stötlig sanning, alt politicen aldrig får blanda
sig i lagskipningens beslut! Samhället har an-
dra medel till sitt försvar. Om det ej tror sig
hafva någon annan utväg för sin räddning, så
är det förloradt.
SPANIEN.
Det har varit fråga om att Franska sändebu-
det, Hr Salvandy, skulle återvända såsom han
kommit, d. v. s. utan att hafva uppvaktat drott-
ningen, emedan han skulle hafva fordrat, att U-
tan binder få företräde hos henne när som helst
och att få besörja Korrespondensen mellan henne
och hennes moder. Nu berättar likväl Moniteu-
ren från Madrid d. 23 December, att konselj-
presidenten gjort Hr Salvandy ett besök och att
den sistnämnde haft företräde hos regenten, så
att sakerna tvckas stå på fullkomligt god fo!.
Oroligheterna i Alicante hafva gjort stor sen-
ver sitt ansigte och sade jahal, eller ;visserl:gen