aJag såg en satans hop knyten i förstugan, då ag kom hem,) yttrade Simpson smileende. Toilettartiklar utan tvifvely inföll Don Juans veundrare: — — En mängd af linne, spetsar, flera par c Af strumpor, tofflor, kammar, allt komplett; c5amt andra småartiklar qvinnpan har cAtt skön sig göra och att klä sig nätt. cAr det ur Milton ?, frågade m:r Simpson. Nej — ur Byron, svarade m:r Hicks med en blick af djupt förakt. Han var fullkomligt säker på sin auktor, ty han hade aldrig läst nåson annan. — Tyst! sade den vise hospitalsriddaren, ahär komma flickorna, och begge herrarne började att tala mycket högt. M:rs Maplesone och mamsellerna Maplesone, m:r Hicks. M:r Hicks — m:rs Maplesone och mamsellerna Maplesone, sade mir Tibbs högröd i ansigtet, ty hon hade haft uppsigt öfver tillredelserna i köket en trappa ned, och liknade en vaxdocka i starkt solsken. cM:r Simpson, jag ber om förlåtelse — m:r Simpson — m:rs Maplesone och mamsellerna Maplesone — och vice versa Herrarne började genast med mycken artighet stryka kring väggarne och sågo ut såsom om de önskade att deras armar hade varit, ben, så litet visste de hvad de skulle göra med dem. Fruntimmerna myste, nego, halkade ned på stolarna och böjde sig efter fällda näs. dukar; hberrarne stödde sig emot hvar sin gardinbållare; m:rs Tibbs genomgick en beundransl värd scen ur den allvarsamma pantomimen mec len piga, som hade kommit upp för att förfråg: sig rörande fisksaucen, och de två unga flickor ina sågo på hvarandra, under det att det öfrig -I sällskapet syntes upptäcka något serdeles intres ilsant i mönstret på eldskärmen. Julia, min söta, sade m:rs Maplesone till si) -lyngsta dotter i en ton så afpassad, att det öf -Iriga sällskapet skulle derå fästa uppmärksamhei — aJulial