hattaskar, mufflådor och parasoler, guitarr-lådor och knyten af alla möjliga dimensioner, omgilna af brunt papper och hopfästade med knappnålar, uppfyllde förstugan. Derefter uppstod ett sådant rännande upp och ned med packningen, ott sådant kält efter varmt tvättvatten åt fruntimmerna, ett bråk, en villervalla, en hetta hos pigor och hårtänger, som hittills varit oerhörd på Stora Coramgatan. Lilla m:rs Tibbs var alideles i sitt element, springande hit och dit, talande oupphörligt och utdelande handdukar och tvål jemte annat et cetera, lik första sjuksköterskan i ett hospital. Huset återvann ej sitt fordna lugna skick förr, än fruntiramerna instängt sig i sina sofrum, sysselsatta med det vigtiga göromålet att kläda sig till middagen. Äro de der flickorna vackra ? frågade m:r Simpson m:r Septimus Sticks, en annan af hyresgästerna, under det de roade sig i förmaket före middagen med att ligga och vräka på sofforne och betrakta sina stöflor. Vet inte, svarade m:r Septimus Sticks, som var en lång, blek herre med glasögor och ett bredt svart band kring nacken i stället för halsduk — en högst intressant person, som företagit sig poetiska vandringar i hospitalerna ock var en högst talangfull yngling. Han var serdeles road af att späcka sin konversation, met åtskilliga citationer ut Byronps Don Juan, lik väl utan att bry sig om huru lämpligt. de an vändes, ty i det fallet var han högst. oberoen de. M:r Simpson åter var en af dessa ung herrar, som i samhället äro hvad de så kallad stumma personerna äro på skådep! atsen, ebur han i sitt fack stod oändligt långt under den betydligaste skådespelare. Han var lika tom hufvudet, som storklockan i S:t . Pauls kyrktor; klädde sig alltid efter karrikaf .yrerna i de mi nadtligen utkommande modeir erna och sta vade character med K. J yurnal