Hon går förbi, sade grefven, slog igen dörren
och kastade sig på ländstolen. Hon vill ej
komma till mig — Gud, min Gud, låt mig kom-
ma till hennel, — Grefven salt derefter i ett
djupt begrundande. Ändtligen sprang han upp,
sis på mig med strålande ögon och sade: Herr
pastor, det är herrligt att hoppas.
När jag lemnade honom, fann jag mig skakad
och var glad att betjenten följde mig med ljus
genom de öde rummen; så häftigt verkar inbill-
ningen, då den blifvit retad.
Tid efter annan besökte jag grefven. Han var
lugnare än förut, Men hans helsa började lida,
omärkligt för honom sjelf, men icke så för den,
som blott tidtals hade tillfälle att se honom.
Han började blifva oroligare, ofta skrattade hao
högt åt saker, hvaråt ej var skäl att skratta;
men han var hkväl alltid samma goda menni-
ska, som förr, och såg allting klart, blott det
ej ingick på mystikens område, då började han
att svärma, och Julia, hans älskade Julia var
alltid utgångspunkten för hans ideer.
(Slutet följer.)
AR reg.