— AA
hbostian! jag har hållit min ed.... God natt,
herr grefve, glöm ej er vän.
,Jag störtade hem, jag bar aidrig i min lefaad
tyaligare än då hört en röst, som rupade varning
till min själs innersta. Skynda! skyada! skyn-
da! sade rösten och jag mera flög än gick hem.
Ar Julia ännu uppe?, frågade jag betjen-
ten, som jag mötte. Grefvinnan? frågade han.
Ja, ja, grefvinnan. — Grefvinnan är säkert
uppe; hon skickade för omkring fem minuter
sedan ned kammarjungfrun. Jag skyndade upp
och in i min hustrus rum. Julia satt i en länd-
stol framför sin toilett, men stilla liksom hona
ej hört mitt instörtande i rummet. Julia! sa-
de jag och nalkades henne, Gudi lof, att min
aning om en olycka ej inträffat! Intet svar.
Julia, sade jag åter med ångest, Julia, hör du
mig icke! Åter samma tystnad. Hon satt
stilla framför spegeln, och jag såg hennes hulda
drag återspegla sig i glaset; det vunna smycket
var knäppt om halsen och de mörka ögonen
blickade mildt emot mig. Julia! Julia! ropade
jag och fattade i henne. Hennes händer voro
kalla, lederna mjuka — Gud. min Gud! — hon
var död. Jag vet ej hvad som vidare hände,
men fjorton dagar derefter var jag hos er, herr
pastor, och lemnade Julia ett rum i min graf.
Grefven hade uppstigit och gick med starka
teg öfver rummet. Klockan slog elfva. — pär
lu här, Julia? ropade grefven, och hans ögon
ullade vildt omkring. Koml kom in! Han
ippnade dörren till det yttre rummet och ro-
ade ut i mörkret: Julia, här är jag; här är
lin makel, Blott ett kallt drag fliktade in från
jet yttre rummet, och ett sakta sus bördes.!