— AA hbostian! jag har hållit min ed.... God natt, herr grefve, glöm ej er vän. ,Jag störtade hem, jag bar aidrig i min lefaad tyaligare än då hört en röst, som rupade varning till min själs innersta. Skynda! skyada! skynda! sade rösten och jag mera flög än gick hem. Ar Julia ännu uppe?, frågade jag betjenten, som jag mötte. Grefvinnan? frågade han. Ja, ja, grefvinnan. — Grefvinnan är säkert uppe; hon skickade för omkring fem minuter sedan ned kammarjungfrun. Jag skyndade upp och in i min hustrus rum. Julia satt i en ländstol framför sin toilett, men stilla liksom hona ej hört mitt instörtande i rummet. Julia! sade jag och nalkades henne, Gudi lof, att min aning om en olycka ej inträffat! Intet svar. Julia, sade jag åter med ångest, Julia, hör du mig icke! Åter samma tystnad. Hon satt stilla framför spegeln, och jag såg hennes hulda drag återspegla sig i glaset; det vunna smycket var knäppt om halsen och de mörka ögonen blickade mildt emot mig. Julia! Julia! ropade jag och fattade i henne. Hennes händer voro kalla, lederna mjuka — Gud. min Gud! — hon var död. Jag vet ej hvad som vidare hände, men fjorton dagar derefter var jag hos er, herr pastor, och lemnade Julia ett rum i min graf. Grefven hade uppstigit och gick med starka teg öfver rummet. Klockan slog elfva. — pär lu här, Julia? ropade grefven, och hans ögon ullade vildt omkring. Koml kom in! Han ippnade dörren till det yttre rummet och roade ut i mörkret: Julia, här är jag; här är lin makel, Blott ett kallt drag fliktade in från jet yttre rummet, och ett sakta sus bördes.!