Vår följeslagare, Durand, isroe oss dereiter br
temligen långt bort till en kuriositetshandlare,
hvars praktfulla magasin skulle satt de flesta
europeiska amatörer i förvåning. För att hinna
dit, måste vi gå hela den gata eugelsmännen
kalla Physick Street, den lifligaste och mest må- kt
lande i den egentliga kinesiska staden, ty New- r
China-Street och China-Street bafva redan något
europeiskt i sitt byggnadssätt. Namnet Physick-
Street har gatan fått deraf, att alla apothek be- i
finna sig vid denna gata. Den erbjuder den al-.,
dratäckaste anblick, 1synnerhet genom mängden
och mångfaldigheten af de uthängda målade skyl-
1
s
t
t
1
l
1
dT
I
nr
tarna. Då solen belyser dessa genom de höga.
och der uppspäinda tygskärmarna, och dess strå-
lar tusenfaldt bryta sig och leka kring varorna,
hvilka de kinesiska droghandlarde på det mest
praktfulla sätt utbreda, så vet jag ingenting an-;
nat jag kan likna denna anblick vid, än en te-:
aterdekoration. De stora, lodrätt uppställda, bro-.
kiga skyltarna, synliga på begre sidor, räckande
från gatorna opp öfver dörrarna, likna, om man j;1
betraktar gatan långs efter, fullkomligt en rad 4
kulisser, och de handlande synas likasom röra
sig på en trång men oändligt lång skådebana,
som erbjuder de mångfaldigaste och mest egen-
domliga dekorationer i en oändlig följd. j
Vår följeslagare gjorde oss här uppmärksamma
på en besynnerlighet. Ofta döfvades vi under vår)
väg genom ett eget skrällande som kinesiska män,
qvinnor och barn, dem vi mötte vid hvarje steg !
i bodarna eller vid portarna, frambragte genom
att sammanslå tvenae hårda trästycken; en ma-.,
növer, som fylide galorna med ett gräsligt oljud. !1
Jag förvånade mig öfver det tålamod, hvarmed !
en köpman i all trankilite fortfor att röka sin
pipa inom sin disk, i det en gammal qvinna lät )
sina fördömda triklossar jjuda midt under hans l
näsa. Gifver egaren af huset eller apotheket nå-
got, så upphör ljude!, och fredsstörarne gå vi-
dare; men förblir man döf, så fördubblas lar-
met och den efterhängsna tiggaren mträder då
och då på nytt, till dess han omedelbart slår
sig ned hos sitt offer, då striden vanligen slutar
med antingen plågoandens uttröttande elter med
en akt af framtvungen gifmildhet från den pi-
nades sida, hvilken icke längre förmår uthärda,
utan för en liten penning maste köpa sig ett ö-
gonblicks ro. Man måste vara kines för att
kunra lämpa sig i detta bruk.
Ändtligen inträdde vi i kuriositetsbandlarens
magasin, som bestod af två salar, upplysta of-
vanifrån. Här såzo vi en mängd gamla och
märkvärdiga saker i agat, jaspis, postlin, bam-!
burötter, koppar och brons, elfenben, målerier,
0. s. v. På golfvet stodo besynnerligt formade
stycken af svarta klippor, hvilka föreställde vat-
tenfall eller springbrunnar. Bland andra pjeser,
hvars pris voro ofantiigt höga, bemärkte jag ett!
kolbäcken eller rökelsekar af brons, utaf det ut-
söktaste arbete. Tvenne drakar sutto som gre-
par på locket och djurkretsens tecken funnos
rundtomkrinz fatets yttre sida, under en med
största finbet utförd relief.- De skönaste af den
grekiska och romerska foörnålderns plastiska ar-
beten, af samma slag, kunna icke öfverträffa det-
ta konstverk. Också fanns der jaspis-: och agat-
varor, som skuile tillhört de första kejsare, och
hvars pris man icke ville säga oss. Då vi vorol
enträgna på köpmannen, svarade han, skakande på
hufvudet: j ären profana, som icke kunuaa fat-
ta värdet af så sköna saker. Jag ville köpa nå-
gra småsaker, några små simpla pitschafter af
jaspis, men priset var för enormt högt, och jag
visste, att antiqvitetshandlaren icke lät pruta
med sig; ty hr Prinkep från Calcutta, som då
var i Macao, hade köpt hos howom för mer än
400 gurder, utan att kunna få pruta en skil-
ling.
Då vi återvärde från denna promenad funno
vi hemma hos oss en ung engelsman, vid namn
Morrison, hvilken — ovanligt hos en engelsman
— talade fullkomligt väl kinesiska. Han hade
kommit för att ledsaga oss på em teatralisk re-
presentation, och v: lagade o:s således till, nio
till antalet, att uppbryta. Morrisson, som full-
komligt kände till gatuarmbågandet, ställde sig i
spetsen för vårt tåg och vi följde efter i en ling
rad, i det den ena sprang efter den andra oeb
så till sägandes höll i sin föregångares rockskjört,
för att icke tappa bort honom i den labyrinti-
ska folkträngseln på gatorna. Sålunda kommo
vi tili den aflägsnaste delen af staden, der vår
närvaro tycktes frambringa en alldeles ovanlig
verkan. Kinesiska polisbatjenter, förvånade och
misstrogna då de sigo nio europeer springa i
riktningen åt en stadsport, som var dem förbju-
den, framkommo med vredgad min och deras
parasoller i hand, för att tala med Morrisson,
men han låt:ade såsom han icke märkte dem,
och fortsatte sin väg. Det var sent och vi voro
utan vapen, d. v. s. käppar, det enda vapen som
är tillåtet att begagna, och några och tjuge ki-
neser hade lätt på detrång2, mörka gatorna kun-
nat öfvermanna och nedslå oss, utan att det för
Oss varit möjligt att försvara oss. Om en afde
våra blifvit efter, hade han kunnat räkna på att
upplefva en af de angenämaste rätter i sitt lif.
Misshandlad, bånad, bestulen, skulle han haft
den största möda att återfinna faktoriet. Ändt-
ligen öppnade vår anförare, Morisson, en dörr,
och störtade in i en ensam gång, dit äfven vi,
med andan i halsen, under förbannelser öfver
de kinesiska skådespelarne inträdde. Vid ändan
af gången upptäckte vi en stor gård med Iläk-
2ava unnfvlida af åskådare och ; hakeryundaen I
L