— Kände ni de begge fasliga karlarna?
— Nej min lilla mamsell, det gjorde jag viss
inte, nej! jag hände dem inte, det har jag int
sagt att jag gjorde. De mördade honom ju inte
gud ske lof! och de torde väl släppa honom lö:
igen. Gråt inte, min vackra mamsell och val
inte ond på gamla Bengta; jag kunde ju inte
hjelpa den stackars unga herrn.
Vidare kunde Bertha ej få veta af den gamla
och utom sig af förskräckelse och ångest kom
hon till staden, der hon genast hos borgmista.
ren angaf gummans vittnesmål om Theodors för-
svinnande.
Gumman blef imedlertid hemtad till stader
och förhördes inför rådstugurätten, der hon för-
bief vid samma omständliga berättelse hon re-
dan förut gjort, men syntes mycket förlägen när
bon tillfrågades om hon ej kunde säga hvilka rå-
narne voro? Hon sade sig väl någon gång sett
den ena herrn, men hans namn visste hon ej.
hon trodde dock att han hörde till staden, och
slutligen bekände hon, att då hon, sedan båten
ej Mera syntes, gått ned till stranden, hade bon
funnit en näsduk, på hvilken varit namn som
hon ej kunde läsa. Näsduken bade hon velat
behålla, emedan den var så hjertans fin och vac-
ker. Man lät genast hemta den, och domstolens
förvåning blef ej ringa, då på den, i tydliga bok-
stäfver, med märkbläek stod skrifvet: Bernhard
Solinder.
. Man begrep straxt hvad som gifvit anledning
till detta våld, då alla viste, att Solinder begärt
Agnes hand. Den illsluga menniskan nekade
dock fräckt till alltsammans; han hade förlorat
och tappat många näsdukar, och kunde ej an-
svara hvem som funnit dem, ännu mindre för
de gerningar hvilka af dem kunde begås, samt
slutade med så hotande svaromål för det man
vågat antasta en välkänd handlande i staden, på
så lös anledning, att hela saken alledles stadnade