öfverste kammarjunkaren, gretve ETS mevwelt
haupt.
MM——ti —
— En kerrespondent i Handelstidningen gör,
med anledning af berättelten om H. M. Konun-
gens resa till Norge och några de sednare hän-
delserna härstädes, följande, serdeles med afseen-
de på reformernas ställning bär i Sverige, myc- i
ket träffande betraktelser:
Skälet till resan skulle naturligtvis vara det
instundande Storthinget (hvarföre också resan
förmodligen blir utaf i vinter, före Februari).
Men, uppriktigt sagdt, icke kan man vara allde-
les siker, att detta blir mycket roligare än riks-
dagen var här. Att Norrmännen äro mindre
häftige i sina fasoner, att deras motstånd visar
lätt förklarlig sak, utan att man behöfver gå in
i några spekulationer om olika national-karakter
eller dylikt. Den som vet, att hans meningar
och önskningar i längden måste göra sig gällan-
de, behöfver icke arbeta med den hältiga ifver,
som är en följd af misströstan om utgången;
och bam känner sig icke frestad att använda alla
medel då han ser, att det enklaste och ginaste
ändock skall föra till målet. Om Norrmännen
vilja framåt i någon fråga, hafva de icke att be-
fara en strid med några privilegierade, hungriga
och lycksökande kaster, då alla politiskt makt-
ägande dylika upphört, och motståndet från det
enda håll, der det ännu äger rum, endast är
temporärt. En lugn nation — och de nordiska
äro det i allmänhet, — som icke är stadd i nå-
gon krisis, utan har gedt tillfälle att besinna,
hvad hon vill, fortfar icke i årtal att besluta en
förändring i sina lagar eller i någon viss del
deraf, utan att man äger förmoda, att förändrin-
gen är nödvändig och verkställbar. Svenska
nationen har i sekler varit öfvertygad om nöd-
vändigheten af åtskilliga lagförändringar och bar
nästan från början af sitt nya statsskick beslutit
dem, men ett olyckligt öde — ty något annat
är det i grunden icke — har gjort hvarje deras
bemödande om intet; med all vår öfvertygelse
och all vår tydligt, nästan enhälligt uttalade vil-
ja, måste vi stå qvar och stampa på samma ställe,
lyckligtvis icke i evighet, hoppas vi, men dock
för en obestämd framtid. Imedlertid går tid för-
lorad, och många goda krafter ligga onyttiga och
förnötas; sjelfva hoppet och med det lusten för-
slöas. Desse vaknade vid revolutionen; och na-
tionen såg en glad framtid för sig, ty hon ana-
de, att hennes land besatt stora naturförmåner,
ännu nästan obegagnade, och att en fri verksam-
het, icke bunden af onaturliga påfund eller af
skatter, som slukade hela afkastningen, skulle
kunna frambringa förvånande resultater af den-
na berrliga natur och af förträffliga menskliga
krafter, som icke saknades. Och så fick det nya
Sverige en ny regering, hvars skuggrädda politik
sträfvade till intet enda mål, utom det att bi-
behålla allt gammalt. Stundom förrådde natio-
nen någon otålighet, men detta endast högst
sällan, endast partielt; och det hette obändighety
och då det någon gång förråddes en smärtsam
ryckning i nationens ansigtsmuskler, för att lik-
som säga: hvad behöfdes en ny regering för ati
blott göra allt gammalt? då hette detta aotack-
samhet. Med förfärliga ansträngningar, dem de:
klumpiga machineriet påkallar, lyckades de
svenska folket någon gång att besluta ett och
annat, hvars absoluta nödvändighet ändtliger
trängt sig oemotståndligt på sinnena; men d
har det arma folket måst tåla att se fruktern
af Isina nästan öfvermenskliga ansträngninga
bortblåsas af en högre vishet, ett oundviklig
öde, hvilket hos dem väcker samma känsla, sor
man erfar, när man drömmer, att man springer
med svetten på pannan och ångesten i bjerta
stretar och stretar den olycklige, men komme
icke ur stället, — — — —— —— —
Nu skall man tro, att alla tungors band är
rösta af Baron Rehbinders befordran! De, son
er eg LL AL AA rr AD
sig under något mjukare former, är en ganskaj.