öfverste kammarjunkaren, gretve ETS mevwelt haupt. MM——ti — — En kerrespondent i Handelstidningen gör, med anledning af berättelten om H. M. Konungens resa till Norge och några de sednare händelserna härstädes, följande, serdeles med afseende på reformernas ställning bär i Sverige, myci ket träffande betraktelser: Skälet till resan skulle naturligtvis vara det instundande Storthinget (hvarföre också resan förmodligen blir utaf i vinter, före Februari). Men, uppriktigt sagdt, icke kan man vara alldeles siker, att detta blir mycket roligare än riksdagen var här. Att Norrmännen äro mindre häftige i sina fasoner, att deras motstånd visar lätt förklarlig sak, utan att man behöfver gå in i några spekulationer om olika national-karakter eller dylikt. Den som vet, att hans meningar och önskningar i längden måste göra sig gällande, behöfver icke arbeta med den hältiga ifver, som är en följd af misströstan om utgången; och bam känner sig icke frestad att använda alla medel då han ser, att det enklaste och ginaste ändock skall föra till målet. Om Norrmännen vilja framåt i någon fråga, hafva de icke att befara en strid med några privilegierade, hungriga och lycksökande kaster, då alla politiskt maktägande dylika upphört, och motståndet från det enda håll, der det ännu äger rum, endast är temporärt. En lugn nation — och de nordiska äro det i allmänhet, — som icke är stadd i någon krisis, utan har gedt tillfälle att besinna, hvad hon vill, fortfar icke i årtal att besluta en förändring i sina lagar eller i någon viss del deraf, utan att man äger förmoda, att förändringen är nödvändig och verkställbar. Svenska nationen har i sekler varit öfvertygad om nödvändigheten af åtskilliga lagförändringar och bar nästan från början af sitt nya statsskick beslutit dem, men ett olyckligt öde — ty något annat är det i grunden icke — har gjort hvarje deras bemödande om intet; med all vår öfvertygelse och all vår tydligt, nästan enhälligt uttalade vilja, måste vi stå qvar och stampa på samma ställe, lyckligtvis icke i evighet, hoppas vi, men dock för en obestämd framtid. Imedlertid går tid förlorad, och många goda krafter ligga onyttiga och förnötas; sjelfva hoppet och med det lusten förslöas. Desse vaknade vid revolutionen; och nationen såg en glad framtid för sig, ty hon anade, att hennes land besatt stora naturförmåner, ännu nästan obegagnade, och att en fri verksamhet, icke bunden af onaturliga påfund eller af skatter, som slukade hela afkastningen, skulle kunna frambringa förvånande resultater af denna berrliga natur och af förträffliga menskliga krafter, som icke saknades. Och så fick det nya Sverige en ny regering, hvars skuggrädda politik sträfvade till intet enda mål, utom det att bibehålla allt gammalt. Stundom förrådde nationen någon otålighet, men detta endast högst sällan, endast partielt; och det hette obändighety och då det någon gång förråddes en smärtsam ryckning i nationens ansigtsmuskler, för att liksom säga: hvad behöfdes en ny regering för ati blott göra allt gammalt? då hette detta aotacksamhet. Med förfärliga ansträngningar, dem de: klumpiga machineriet påkallar, lyckades de svenska folket någon gång att besluta ett och annat, hvars absoluta nödvändighet ändtliger trängt sig oemotståndligt på sinnena; men d har det arma folket måst tåla att se fruktern af Isina nästan öfvermenskliga ansträngninga bortblåsas af en högre vishet, ett oundviklig öde, hvilket hos dem väcker samma känsla, sor man erfar, när man drömmer, att man springer med svetten på pannan och ångesten i bjerta stretar och stretar den olycklige, men komme icke ur stället, — — — —— —— — Nu skall man tro, att alla tungors band är rösta af Baron Rehbinders befordran! De, son er eg LL AL AA rr AD sig under något mjukare former, är en ganskaj.