ett stort misstag, att anse kilmatetl I Jemtlana syarare att fördraga än något annat Svenskt luftstreck; men emedan Jemtland till sitt läge är omkring 1000 fot högre än kustprovinserne, är också klimatet renare och sundare än på de fleste andra ställen. Afvexlingen mellan sommar och vinter är der hastigare och mera bestämd än längre ned åt landet; man känner ganska litet obehaget af långvariga höstar och vårar med sitt rego och sina dimmor. Hösten är således ganska kort; löfven gulna, några blåsdsgar med regn inträffa, men snart förvandlas detta i snö, som faller på de ännu icke afbladade träden, marken betäckes med sitt vintertäcke och inom några dagar äro slädarne i gång; detta är i slutet af Oktober; i November är det merändels fullt slädföre och sjöarne börja ryka och i December betäckas af is. Sedan isarae bära blir det mera lif i landet. Jemtlänningarne börja sina vinterresor; kommunikationerne, om sommaren försvårade och förlängda af de många vattendragen och sjöarne, blifva nu kertare och lättare och man begagnar också den friska vintren. Temperaturen under Januari, Februari och till medlet af Mars är temligen jemn, 40 till 20 grader köld är dena vanliga och blott i ovanligt hårda vintrar sjunker thermometren någon morgonstund i soluppgången till 40 grader. Detta inträffar likväl så sällan, att det alltid väcker sllmän uppmärksamhet, och orsaken hvarför det så ofta omtalas, beror ej derpå att det verkligen så är, utan kan snarare härleda från den lilla fåfängan en och annan kan hafva, att säga sig varit med då qvicksilfret fryser,; ett indirekt bevis på personens egen stora förmåga att nthärda. Vintern fortfar ända in i April månad med vackra solklara dagar och ett nästan oafbrutet lugn; det tyckes som hela aaturen gått till hvila, så att äfven vinden icke kunde röra sig. Detta lugn gör att man icke på långt när så kännbart angripes af kölden, som eljest skulle vara fallet. Jemtlänningen känner icke dessa blåsiga vintrar, som blott med några få graders köld förmå genomisa allt, och icke heller denna fuktiga köld som är så genomträngande, och som kommer sydländningen att uppskatta verkam af köldens grader oriktigt. Då man först kommer till landet, ser man ofta med misstroende på sin thermometer, emedan man finner sig uthärda 20 graders köld med mindre svårighet än 35 grader i kustprovinserne; man vill ej gerna trö instrumentet när det ger anvisningar, så motsatta erfarenheten; men man finner snart orsaken ligga i den torra och lugna atmosferen. Ins. har äfven hört Jemtländningen af motsatt orsak klaga öfver den stränga kölden under en för öfrigt ganska måttlig sydlig vinter. I Maj nalkas våren lika hastigt, sjöarna blifva osäkra, och sedan regn och blåst börjat verka på isarne, börja desse flyta och sjunka. Under denna förändring är ofta temperaturen ganska hög; knoppar och blad, gräs och blemmor framdrifva med hastighet, ech i Maj får man derföre ofta nog se grönskande björkängar på stranden af en frusen insjö. Då isarne gå bort är också sommaren inne, och Jemtland har merendels ganska vackra sorarar, då det likväl icke är så lugat som om vintern; klart och vackert väder inträffar då vinden är nordlig eller vestlig; emedan all den fuktighet, som luftströmmen medför, då kondenseras mot fjellens snötoppar, innan den hinner Jemtland; deremot blir det af motsatt orsak regn då vinden är sydlig eller östlig. Fjellryggen utgör en, klimatisk barrier mellan Sverge och Norge, och dess snö smälter blott långsamt och ger sjöarne sitt vatten, som nu stiger tills i Augusti, då all snön på fjellen är smält och endast drifvor qvarligga osmälta sedan sekler. Landet utgör en fortsatt sluttning mot öster, hvars högsta punkt är gränsfjellen. Marken är kuperad af sidofjell och deras utgreningar, som på flere ställen uppnå en större höjd öfver bafsytan än sjelfva fjellikammen eiler dena del, som utgör fjellbyggnadens rmedellinia. På detta sätt kommer landet att utgöras af en mängd dalar, alla vattnade af sjöar och vattendrag, som tömma sig den ena i den andra, liksom en rad naturliga slussar liggande på den långa sluttningen, som sträcker sig fråa fjellrsggen till Östersjön. Man kan således, i afseende på den naturliga beskaffenheten indela Jemtland i ett dalland och ett fjell-land, och man kan räkna till dallandet alla de ställen, der säd mognar, och tillfjelllandet åter det, der blott gräs vexer. Jag talar här tydligen icke i naturvetenskaplig, utan endastiekonomisk mening. Häraf följer, att dal-landet erbjuder tillfälle till ågerbruk, hvaremot fjell-landet endast tillåter böskapsoch hästskötse!. Mot all theori, och mot hvad man kunde förmoda på grund af denna indelning, finnes dock den största förmögenheten, neml. så vida den är förvärfvad genom afsättning af egna produkter, just i fjell-landet elter dess öfvergångstrakter, der blott sparsamt säd men mycket gräs växer. Der är bonden mera hvad man kallar välmående, än i dal-landet. der åkerbruket utgör en hufvudnäring; och denna välmåga, fastän icke rikedom, är jemnare fördelad i det förra än i det sednare. Jag skall längre fram söka utreda orsakerne till detta förhållande. Jemlländningarne hafva i allmänhet en vacker kroppsställning, en rakhet och smidighet, som öfver I allt utmärker skogsoch bergsboer, framför dem som bebo slätterna. Bland Jemtlands ailmoge är godt och redigt förstånd vanligt, och slughet, förslagenhet och en viss grad bildning långt ifrån syllsynt; detta är något utmärkande för provinsen och kan härledas dels från landets afskilda läge och dess beskaffenhet, som tidigt lär inbyggaren att blifva man för sig, att genom egen kraft kämpa sig fram, dels af hans reslust och de årliga firder han gör, då han kommer i beröring med folk af olika klasser och bildningsgrader, dels och kanske mest, genom den välgörande verkan på folkets bildning, som skolan på Frösön haft och fortfar att hafva. En stor mängd behållna bondsöner genomgå nemligen denna skola; ! blott få utgå till embetsmannaklassen, då deremot andra efter slutad skolkurs återvända hem och förblifva bönder, men mera upplysta och kloka bönder än annorstädes. Detta har redan fortfarit länge, och bondgossen får derföre i Jemtland mera än annorstädes bildning, eller kanske rättare, lust för bildning, i föräldrahuset; fadren har nemligen ofta läst UR sam Ahl. fe oo UN IEA AR on