Det så kallade grannlåtsbrefvct) var ett klassiskt
stycke. Första sidan bestod af en allegorisk mål-
niog med de mest bjerta färger och af de aldra be
synnerligaste figurer, allt inom en eldröd, fiagerbred
ram. Aldra öfverst satt ett allseende öga, omsgifvet
af strålar i alla möjliga färger, svart och grönt äf-
ven deribland. Under detta stod en soldat, med
alldeles oformligt långa ben, i armeens uniform,
och, ansigte mot ansigte med honom, en fruntim-
mersfigur, röd, gul, grön och blå. Båda höllo de
emot hvarandra bvar sin blomma, långt större än
deras hufvud. Emellan dem såg man två ofantligt
stora hjertan, ty de voro öfver hälften så höga, som
den långbenta soldaten, och mycket tjocka och kor
pulenta. Dessa hjertan voro lackröda, omgifna a
ett gult band med blå kanter (svärdsordensband)
på hvilket stod Kärlek på ena bjertat och Trohe
på det andra. Lägorna ur dessa tvenne kolossala
hjertan voro alldeles förfärliga, och säågo visst ut
som les serpens de lenfer, om hvilka Victor Hugo
talar. Både figurer och hjertan stodo på en grör
märk,- der stora, fasliga blommor växte rakt upp
vädret. Under allt detta stod:
N:o 447 JonaAn BoLp och STINA ÅNDERSDOTTER.
Under detta åter var textadt med gult och rödt:
cÄlskade maka! Din ständiga helsa och välgån
är mitt kärleksfulla hjertas varmaste önskan !
Först på-andra sidan börjades det egentliga bref
vet, allt textadt med åt venster liggande banko-stil
och lät så här: -
cHuldaste vän! Med en trogen makas ömmest
känslor tecknar jag dessa rader, för att meddela di
emitt tillståed. Jag ankom hit till vår bestämmel
aseort den förste dennes, och jag befinner mig nå
agorlunda efter omständigheterne; men saknaden 3
dig, min hulda maka! är redan ganska kännbar fö
omig; men hvad skall man säga? En soldat få
sicke alltid njuta lugn och sällhet hemma på rote!
ehos en älskad maka; utan ofta slita sig utur kär
dlekens armar och gå mödor och besvär till mötes
amen så länge Gud förlänar mig helsan, som hit
atills, så uthärdar jag med nöje och tålamod min
) Detta bref är alldeles lika lydande, så till inne
båll som utseende, med ett dylikt verkligen skri
vet af en Jifstidsfånge vid Carlstens fästning.