Ack huru skall det vara nådig grefvinnal sade
hon högt snyftande, Johan är borta!!
Ja, för tre månader! smålog halft sorgligt, balft
skämtande Mathilda.
Stina torkadej bort tårarne med förklädssnibben,
och framför hennes inbillning stod, med tankans
snabbhet, denna älskade matmoders stora förlust,
som varit för hela lifvet, då hennes egen blott var
för en så kert tid. Stina började litet skämmas för
sin stora sorg, såg ned och tänkte sig för första
gången huru fort tre månader ofta kunna gå. En
tystzad uppstod.
Att du skall sörja och sakna din makep sa-
de Mathilda slutligen, är så naturligt, så förlåt
ligt, ja, till och med som sig bör, ty annars äl
skade du homom icke; men att du låter sorger
alldeles nedtrycka dig, att du för sorg icke upp
fyller alla de skyldigheter som du ålade dig, nä
du blef Johans hustru, att du försummar ditt lilla
hus, och gör dig sjelf och ditt barn stor skada med
denna sorg, se det är ganska orätt af dig, käre
Stina, och det skulle jag icke trott om dig, som all:
tid var munter och rask, och tog verlden med des:
små och stora motgångar lätt och gladt. Jag trodde
alltid om dig, att du just särdeles väl skulle passa
till soldathustru, och derföre afrådde jag dig inga-
lunda, utan tvärtom, gillade och tillstyrkta ditt gif.
termål, när du derom tillfrågade mig. Menniskor-
na måste vara förtänksamma, och bereda sig på allt
det åtminstone, som de så väl veta skallinträffa den
ena eller andra dagen. Ack det är ändå så mycket
oförutsedt, (här framstod den döda grefvens bild
bjert för Stinas fantasi) som man icke kan vara be-
redd på, här i denna verld, full af nya, glada och
sorgliga företeelser för hvar dag, hvar stund! Men
nog visste du att Bold icke alltid skulle få stanna
här hemma hos dig, och om du nu ständigt fästet
dina tankar vid möjligheten att i dag eller imorgon
nödgas sakna honom, och i följd deraf innerligen