Ack huru skall det vara nådig grefvinnal sade hon högt snyftande, Johan är borta!! Ja, för tre månader! smålog halft sorgligt, balft skämtande Mathilda. Stina torkadej bort tårarne med förklädssnibben, och framför hennes inbillning stod, med tankans snabbhet, denna älskade matmoders stora förlust, som varit för hela lifvet, då hennes egen blott var för en så kert tid. Stina började litet skämmas för sin stora sorg, såg ned och tänkte sig för första gången huru fort tre månader ofta kunna gå. En tystzad uppstod. Att du skall sörja och sakna din makep sade Mathilda slutligen, är så naturligt, så förlåt ligt, ja, till och med som sig bör, ty annars äl skade du homom icke; men att du låter sorger alldeles nedtrycka dig, att du för sorg icke upp fyller alla de skyldigheter som du ålade dig, nä du blef Johans hustru, att du försummar ditt lilla hus, och gör dig sjelf och ditt barn stor skada med denna sorg, se det är ganska orätt af dig, käre Stina, och det skulle jag icke trott om dig, som all: tid var munter och rask, och tog verlden med des: små och stora motgångar lätt och gladt. Jag trodde alltid om dig, att du just särdeles väl skulle passa till soldathustru, och derföre afrådde jag dig ingalunda, utan tvärtom, gillade och tillstyrkta ditt gif. termål, när du derom tillfrågade mig. Menniskorna måste vara förtänksamma, och bereda sig på allt det åtminstone, som de så väl veta skallinträffa den ena eller andra dagen. Ack det är ändå så mycket oförutsedt, (här framstod den döda grefvens bild bjert för Stinas fantasi) som man icke kan vara beredd på, här i denna verld, full af nya, glada och sorgliga företeelser för hvar dag, hvar stund! Men nog visste du att Bold icke alltid skulle få stanna här hemma hos dig, och om du nu ständigt fästet dina tankar vid möjligheten att i dag eller imorgon nödgas sakna honom, och i följd deraf innerligen