vrides hans svaga hufvud genast så komplett af
den inneboende fanatismen, att han icke tvekar
att i sitt blad införa en artikel, hvarigenom han
med samma oförskämda kontenans, som den om
sin heder mest likgiltiga skojare påljuger en an-
man, derföre att denne hyser med henom olika
Politiska meningar, att hafva yttrat den oanstän-
digasie galenskap.
Det kunde i anledning af denna och många
dylika företeelser ifrån ultrakotteriets sida icke
vara ur vägen att vid tillfälle anställa en liten
Undersökning huru det står till med den offent-
liga moralen just hos den delen af pressen, som
gerna låtsar sig företrädesvis tala för zammal-
dags tro och ära, och i det afseendet ständigt
skryter och skräppar med sin konservantism. Vi
hyse nemligen, oaktadt de poiitiska skiljaktig-
heterna, den goda tankan om t. ex. just denne
Hr Ektkmarck, att han icke skulle i ett större
sällskop vilja uppdikta och ljuga på Aftonbla-
dets utgifvare eller äfven någon anzan medlem
af oppositionen, personligen, några enskilda in-
famier, i ändamål att dermed emot bättre ve-
tande skada deras goda namn och rykte; men
så fort det är frågan om att taga pennan i han-
den och skrifva för Strengnäsboarne, så kommer
genast det blinda raseriet på honom, så att han
antingen icke kan eller icke vill skilja sanning
och lögn, rätt och orätt ifrån hvarandra. Un-
gefär samma förhållande är det ock med ett par
af de unga Magistrarne i Svenska Biet. Vikun-
ne itminstone icke annat föreställa oss, än att
äfven desse hafva så mycken känsla för decorum,
att de skulle skämmas, alt inom det enskilda
umgänget bete sig såsom samvetslöse förtalare
eller uppsåtligen kringlöpa med lögner på tredje
mans bekostnad, så påtagligt infama, som att
utan all grund utsprida, att den tredje personen
begått den eller den dåliga handlingen, haft den
eller den vanhedrande utlåtelsen; men när frå-
gan blir ait gebitera detsamma inför en hel ail-
minhet, så finna de sig ofta icke ett ögonblick
generade af någon sedlighetspligt i det afseen-
det. Man måste likväl med skäl fråga, om det i
sjelfva verket är mindre fördömligt att beljuga
en annan, derföre att det sker effentligen än en-
skildt? Visserligen icke. Väl kan det i så måtto
vara mindre vådligt, som den förorättade mer-
ändels får veta af, och följaktligen äfven lättare
är i tillfälle att vederlägga det som säges offent-
ligen än det som hemligen utsprides — offent-
ligheten blir i det faliet en kontroll emot sjelf-
va lögnens slutliga framgång; men det morali-
ska lytet är i alla fall lika stort. — Ursprunget
till denna förneilring inom en del af skriftstäl-
leriet hos oss är flerfaldigt. Dei härleder sig först
ochfrämst från de maktegandes egen ringa aktning
för moraliteten, då de icke dragit i betänkande,
att, såsom sina legobjon inom pressen, låta perso-
ner uppträda, som redan baft föga eller intet att
förlora, hvarken enskildt eller offentligen, och hvil-
kas enda syftemål, då de icke direkt kunde försvara
regeringens åtgärder, måste blifva att söka ge-
Rom eit lögnsystem om möjligt draga ned sina
motståndare till samma punkt, på hvilken de
sjelfve befunnit eller befinna sig. Till en del
härleder det sig äfven från den såkallade fosfo-
ristskolan, som inom den litterära polemiken höll
på att införa en verklig moralisk förbistring, och
företedde den vidunderliga abnormiteten, att de
den ena dagen kunde beljuga och dikta på hvar-
andra hvad som helst offentligen och likväl den
andra dagen umgås ech konversera med desse
hvarandra, såsom om ingenting passerat, och detta
utan någon förutgången offentlig förklaring, all-
deles på skojarmanr. Framlidne bibliethekarien
Hammarsköld, enskildt visst en ganska hede:lig
man, var famös för denna fula egenhet, att ej
kunna hålla sig vid sanningen i citationer. Sam-
ma lyte har lingt sednare i Upsala outroteligt
vidlådat den bekanta signaturen P. i en mängd
af hans litterära tidningsuppsatser och korre-
spendensartiklar, der han ljugit som en häst
trafvar. Likaså med författaren af skriften: om
publicitet och publicister. Vi hafve haft icke
ett utan tjugu tillfällen att visa, hurusom det
för detta subjekt synes nästan alldeles omöjligt
att skrifva en spalt i Biet, utan att citera an-
dras ord falskt, elier med citationstecken tilläg-
ga en person yttranden, som tillhört en annan,
och dylikt. Och nu slutligen tycker den gamle
Samlaren sällskapet vara så talrikt och nobelt,
att äfven han bör kunna samla en sorts lager
genom att såsom en Zancho luffa efter i deras
fotspår.
Det måste imedlertid erkännas, att det tillhör
den allmänna rättskänslan, att korrigera dessa
lyten genom sitt ogillande, ty endast detta kan
ställa pressen på den punkt, som höfves den-
samma såsom det ädlaste verktyg för menni-
skotankan.
Ett fortfarande oefterrättlighetstillstånd här-
utinnan åter, skulle icke allenast slutligen bringa
allmänhetens omdöme för serskilda tillfällen i en
komplett villervalla om hvem som hade tätt
eller orätt och förvandla hela samhället till par-
tier, med denna fanatism, som vi redan
NONE ee EE