vrides hans svaga hufvud genast så komplett af den inneboende fanatismen, att han icke tvekar att i sitt blad införa en artikel, hvarigenom han med samma oförskämda kontenans, som den om sin heder mest likgiltiga skojare påljuger en anman, derföre att denne hyser med henom olika Politiska meningar, att hafva yttrat den oanständigasie galenskap. Det kunde i anledning af denna och många dylika företeelser ifrån ultrakotteriets sida icke vara ur vägen att vid tillfälle anställa en liten Undersökning huru det står till med den offentliga moralen just hos den delen af pressen, som gerna låtsar sig företrädesvis tala för zammaldags tro och ära, och i det afseendet ständigt skryter och skräppar med sin konservantism. Vi hyse nemligen, oaktadt de poiitiska skiljaktigheterna, den goda tankan om t. ex. just denne Hr Ektkmarck, att han icke skulle i ett större sällskop vilja uppdikta och ljuga på Aftonbladets utgifvare eller äfven någon anzan medlem af oppositionen, personligen, några enskilda infamier, i ändamål att dermed emot bättre vetande skada deras goda namn och rykte; men så fort det är frågan om att taga pennan i handen och skrifva för Strengnäsboarne, så kommer genast det blinda raseriet på honom, så att han antingen icke kan eller icke vill skilja sanning och lögn, rätt och orätt ifrån hvarandra. Ungefär samma förhållande är det ock med ett par af de unga Magistrarne i Svenska Biet. Vikunne itminstone icke annat föreställa oss, än att äfven desse hafva så mycken känsla för decorum, att de skulle skämmas, alt inom det enskilda umgänget bete sig såsom samvetslöse förtalare eller uppsåtligen kringlöpa med lögner på tredje mans bekostnad, så påtagligt infama, som att utan all grund utsprida, att den tredje personen begått den eller den dåliga handlingen, haft den eller den vanhedrande utlåtelsen; men när frågan blir ait gebitera detsamma inför en hel ailminhet, så finna de sig ofta icke ett ögonblick generade af någon sedlighetspligt i det afseendet. Man måste likväl med skäl fråga, om det i sjelfva verket är mindre fördömligt att beljuga en annan, derföre att det sker effentligen än enskildt? Visserligen icke. Väl kan det i så måtto vara mindre vådligt, som den förorättade merändels får veta af, och följaktligen äfven lättare är i tillfälle att vederlägga det som säges offentligen än det som hemligen utsprides — offentligheten blir i det faliet en kontroll emot sjelfva lögnens slutliga framgång; men det moraliska lytet är i alla fall lika stort. — Ursprunget till denna förneilring inom en del af skriftställeriet hos oss är flerfaldigt. Dei härleder sig först ochfrämst från de maktegandes egen ringa aktning för moraliteten, då de icke dragit i betänkande, att, såsom sina legobjon inom pressen, låta personer uppträda, som redan baft föga eller intet att förlora, hvarken enskildt eller offentligen, och hvilkas enda syftemål, då de icke direkt kunde försvara regeringens åtgärder, måste blifva att söka geRom eit lögnsystem om möjligt draga ned sina motståndare till samma punkt, på hvilken de sjelfve befunnit eller befinna sig. Till en del härleder det sig äfven från den såkallade fosforistskolan, som inom den litterära polemiken höll på att införa en verklig moralisk förbistring, och företedde den vidunderliga abnormiteten, att de den ena dagen kunde beljuga och dikta på hvarandra hvad som helst offentligen och likväl den andra dagen umgås ech konversera med desse hvarandra, såsom om ingenting passerat, och detta utan någon förutgången offentlig förklaring, alldeles på skojarmanr. Framlidne bibliethekarien Hammarsköld, enskildt visst en ganska hede:lig man, var famös för denna fula egenhet, att ej kunna hålla sig vid sanningen i citationer. Samma lyte har lingt sednare i Upsala outroteligt vidlådat den bekanta signaturen P. i en mängd af hans litterära tidningsuppsatser och korrespendensartiklar, der han ljugit som en häst trafvar. Likaså med författaren af skriften: om publicitet och publicister. Vi hafve haft icke ett utan tjugu tillfällen att visa, hurusom det för detta subjekt synes nästan alldeles omöjligt att skrifva en spalt i Biet, utan att citera andras ord falskt, elier med citationstecken tillägga en person yttranden, som tillhört en annan, och dylikt. Och nu slutligen tycker den gamle Samlaren sällskapet vara så talrikt och nobelt, att äfven han bör kunna samla en sorts lager genom att såsom en Zancho luffa efter i deras fotspår. Det måste imedlertid erkännas, att det tillhör den allmänna rättskänslan, att korrigera dessa lyten genom sitt ogillande, ty endast detta kan ställa pressen på den punkt, som höfves densamma såsom det ädlaste verktyg för menniskotankan. Ett fortfarande oefterrättlighetstillstånd härutinnan åter, skulle icke allenast slutligen bringa allmänhetens omdöme för serskilda tillfällen i en komplett villervalla om hvem som hade tätt eller orätt och förvandla hela samhället till partier, med denna fanatism, som vi redan NONE ee EE