SUnNnSstclR Ppaltanputc jU5, UCStartHat at trannv pia, hvilka sedan föregående afton setat qvar i hans, sta-: kar. Vid hemkomsten hade Breitfetdt dock a? sin städerska bärjemte begärt och erhållit ofvannämnde tvänne cbrände formljus, hvilka Breitfeldt dervid lagt uppå skifvan öfver en i rummet stående dragkista, bredvid Rumstedts pistol, som legat framom på samma skifva ända ifrån Breitfeldts hemkomst Onsdagsmorgonen. Kort efter det han släckt ljus bitarne, hade han hört något buller på sitt åt gatan närmast porten belägne fenster och, i anledning af en framställd fråga om orsaken till detta buller, hört I Rumstedt, hysrs röst tydligen igenkändes, svara, att det Yöre Ferdinand som önskade blifra insläppt. Breitfeldt steg genast upp och räckte ut porinsekeln genom ett öppnpadt fenster, hvarefter Rumstedt skyndsamt inträdde och yttrade: nu går jag till Carlsson ; tilliggande, på Breitfeldts fråga om än2målet dermed: jo! jag har beslutat att utföra mitt redan omnämnde förslag. Just som Rumitedt skulle begi!ra sig bort, hade han :ått se pistolen och tillsport Breitfeldt, huruvida densamma vore afskjuten, samt, efter erhållet nekande svar af Breitfeldt, utlåtit sig: ja då tar jag den med mig; och vid bortgåendet hade Rumstedt äfven medfört pistolen jemta ett af de tvänne på draguiistan liggande ljusen, äfvensom Breitfeldts portzeyckel; dock hade Breitfeldt icke förr än efter Rumstedis bortgång bemärkt, ctti ljuset medtogs; ech uppgaf Breitfeldt nu, att någon knailhatt vid berörde tillfälle icke funnits å nämnde skjutgevär, emedan Rumstedt, sedan han. Tisdegsaftonen laddat detsamma åt Breitfeldt, upptäckt, det Rumstedt icke ägde någon knallbstt, samt Brceitfeldt ej eller förskaffat sig någon sådan. Rumstedt hade väl icke, då han berörde natt gick bort ifrån Breitfe!ldt, sagt, det Rumstedt ämnade samma natt dit återvända, men efter någon stunds förlopp hade han kommit tillbaka i Breitfeldts rum, bärande med sig en svart frack, en bonjourrock, en sur tut, ett par ljusa och ett par svarta byxor, tvänne västar, ett silfverfickur samt ett par stöflar med galoscher, af hvilka persedlar Rumstedt, som vid inträdet till Breitfeldt först yttrade: nu är dst gjerdtp, kastandeo ifrån sig fracken, de svarta byxorna, bonjourrocken, stöflarne, galoscherne och de begge västarne, erbjudande Breitfeldt att emottaga och beLålla dessa kläder. Breitfeldt hade väl i början vägrat att antega detta Rumstedts erbjudande, och erinrat, att ban genom sitt förfarande möjligen kunde bringa både sig sjelf och Breitfeldt i olycka; men härå hade Rumstedt allenast genmält: oh nej! jag har varit med om sådant förut; dessa kläder kan du gerna laga på dig i morgon. Vidare hade Rumstedt omnämnt, att Carlsson, på Rumstedts tillrop, sjelf öppnat sin dörr för Rumstedt, som dervid gifvit Carlsson en ö:fil; att det var mörkt i rummet; att Breitfeldt dagen derpå skulle erhålla närmare besked om händelsen, samt att Rumstedt hos Carlsson glömt efter sig ljuset och sin egen näsduk, hvilken sednarezomständighet Rumstedt likväl sjelf ansett vara utan all vigt. Efter det Breitfeldt frågat hvad ban borde svara, i händelse hans värdinna fästade uppmärksamhet dervid, att han ägde ifrågakomna klädespersedlar, och tillsporde honom om åtkomsten dertill, hade Rumstedt utlåtit sig: du är alltid lika rådlös och försagd; uppgif att du köpt kläderna eller sök att utfinna någon annan lämplig förevändning. Pistolen hade Rumstedt haft med sig tillbaka och först lagt ned på golfvet bredvid säsgen, men sedermera sjelfmant undanstuckit bakom kakeJuznen på samma ställe der den vid visitationen påträff:des. Hen kade äfven nämnt att pistolen var afskjuten, men icke närmare förklarat sig i denna omständighet, hvarom Breitfeldt icke eller gjort Rumstedt någon fråga, emedan Breitfeldt väntat stt dagen derpå erhålla alla nödiga upplysningar. Då Rumstedt fått se Breitfeldts egna byxor och stöflar, som jemte det de varit nästan aldeles utsitna, befunnits af gatusmuts nedsölade, emedan Breitfeldt på hemvägen från Bazaren fallit omkull på gaten, dervid han äfven spräckt sönder byxorna öfver knäet, hadej Rumstedt yttrat: usch! dessa paltor kan du ju lägga undan; i anledning hvaraf Breitfeldt först ämnat hänga in dem i sin garderob, men, när sex stycken innanfönster varit ställde framför garderobsdörren, i stället nedlagt byxorne och stöflorne i en af dragkistlådorne, som för tillfället befunnits tom och redan till någon del utdragen, men hu blifvit igenläst, hvarefter Breiifeldt lagt nyckeln ofvanpå dragkistan, och hade Breitfeldt så mycket heldre valt denna plats för sina våta kläder, som han förmodade, att de snart skulle torka i dragkistan, som var stående helt nära kakelugnen. Dorefter hade Rumstedt äfven gifvit Breitfeldt Carlssons klocka, under förklarande, att sjelfva urverket, som sted stilla och befanns vara löst ifrån boetten, väl icke ägde någon duglighet, men att Breitfeldt för boetten, såsom varande af silfver, kunde genom densammas försäljning, erhålla något penningar. Ändteligen eflägsnade sig Rumstedt för andra gången, medtagande surtouten jemte de ljusa byxorne, hvilka begge persedlar han sade sig ämna sjelf behålla och hvarförutar Rumstedt tycktes vid bortgåendet hålla i sin hand något annat, som var mörkt, men ej kunde af Breitfelät närmare urI skiljas, ehuru han, som vid Rumstedis första besök lupptändt men efter bans bortgång till Carlsson släckt ut sitt ljus, då Breitfeldt hörde Rumstedt för andra gången komma i porten, tändt eld på ljuset, hvilket sedermera brunnit, så länge Rumstedt var qvar. (Slutet följer.) ässnses——— ——