ögonen, det vildt kringkastade håret, sem i oordning nedföll på axlarne, fullbordade den sorgliga bilden af en menniska, sem länge, länge kämpat den hårda striden met smärtan; men som hvarken hunnit falla eller segra. Slutligen bröt den fränamande tystnaden: pJag har hört ert ädla utrop, sade han med af brådska darramde röst, ojag är ett af blykamrarnes offer — rädda mig, yngling! tillade ham och faitade hans hand mellan sina magra fingrar, rädds, rädda mig! — Låt gondolieren föra mig blett öfver stora kanalen, blott ett litet stycke, — jag har en vän der, som väl ej väntar mig — menr — :Gerna herrel sade ynglingen rörd och lyfte ofrivilligt på sin lätta halmhatt — han kände att olyekan är vördnadsvärd — eGerna. Pietrolp ropade han, pvi fara.; Pietro uppreste sin senfulla gestalt i gondolen och såg något förundrad på sin unga herres misstänkta sällskap; men han teg, ty han älskade ynglingen, som en längre tid bortåt alltid stigit i hans gondel, så ofta han kommit åt den trakten af staden. PÄLUNENo of: De begge passagerarne stego uti och gondolierens afmätta taktslag förde farkosten pilsnabbt öfver vattnet. Förlåt mig,, sade ynglingen, för hvad har man fängslat er? Oskyldigt kan jag förmoda.s — Ja, oskyldigt isvarade främlingen, man har beskyllat mig för merd — mord med dessa händer som — men tyst! jag har glömt att framlocka toner ur strängarne, de sofva — sofva för evigt! — ja herre! jag är oskyldig inför Gud, som ser oss derofvan, som ler i hvarje stjerna oeh som andas i den sommar flägt hvilken fladdrar omkring 0ss., Göndolen stadnade och dem ekände steg ur. Farväl, ädle yngling, sade ham och tryckte den erbjudna handen; hvad är ert namn? säg mig det, så att jag må taeka er — Mitt nDamn,, genmälde ynglingem, gör intet till saken; om jag har gjort en god gerning, vet jag icke, men något inom mig säger att så är; — rädda