Jassteö lemna del ifrån sig på guds försyn. Mördarens uppträdande midt i den allmänna glädjen och lyckan, är beräkmadt på, att, såsom en mörk touehe, bilda en relief åt dagrarna, men denna touehe har verkligen blifvit anlagd något mera mörk, än som behöfdes, intrycket är mera vidrigt, än pittoreskt. ecKolmårdsboernax förtjena imedlertid, dessa små gravamina oaktadt, räknas till Hr Mellins bättre kompesitiener; första hälften af novellen är i synnerhet ganska tillfredsställande och skrifven med ansats. Af de poetiska styckena, som föregå novellen — och de äro icke serdeles många — tillhöra nästan alla ett hjertans medelmåttigt slag, med undantag af signaturen W-— ms, cNeturens längfans, som till och med står betänkligt djupt under medelmåttan. En tillförene okärmd signatur, Theodor, har lemnat ett stycke: kVåren är för ung för den g2wmlex, som vittrar om anlag; eLjusets seger, af den bekanta sigmaturen a—ex, är en liten humoristisk bit; G. H. Mellins Den blinda modern, hörer äfven i sin helhet till de försvarligare af styckena; deremot är hans Fiskareflickan vid Barsebäck en temligen svag komposition; Sätberberg har också lemnat några små poemer, af hvilka det må tillåtas oss att låna följande: aFocterländsk sång. I mossklädd bydda jag heldst vill bo, Der skogar susa och forssar springa, Der friden kuttrar sin dufvotro Och glädjens lärkor på fälten svinga, Och stormen sjunger sin jettesång Kring jord och himmel på samma gång. Der är så luftigt, der är så fritt I blomsterångande vindars rike, Der ingen ranvgskilmad ännu spridt Sitt möktsystem mellan hvarje like, Der eken ännu med björken trifs, Och rosen icke med liljan rifs. O, känn det fria, det friska lif, Som susar fram genom nordens bygder, Och känn naturen och trogen blif Ditt fosterland, dina fäders dygder, Du Svensk, som ärft deras stolta namn, Men glömt din ära i flärdens famn! En dag skall komma, då stormen gnyr Och ferdrar kraft i de gamla dalar; Hvar är då bjelten, som icke skyr, Hur hårdt den manande stämman talar? — Han står bland bergen ännu, som förr, Den starke, framför sin furudörr.p — aSnöklockornar är namnet på en liten kalender aför toilettens. Dei är utan tvifvel den nättaste af alla dylika små artistiskt-litterära nipper, som på de sednare årem erbjudit sig af inhemsk fabrikation. De sju, åtta peemer, som, jemte en novell och det vanliga kalendariet, utgöra bokens innehåll, utmärka sig nästan samtliga för ett vackert språk, om icke synnerligt mera; novellen — aEmanuel Tigerhjertas — är roligt och pikant skrifven, om den också, i vissa stycken, mera synes lämpad för en tealett med rakask och porte-cigare, än för en sådan med hårnålsfat och Eau de Portugals. Frenne ytterst fina, utländska stålstiek pryda den lillal boken, hvars elegans äfven i det yttre är smakfullt vårdad. Se här ett af de små poemerna såsom profbit: aTill Ssfiss Karariefogel. Rik på lyckan är din lefmad, ! Fastän fånge född du är! Hon, den bulda, för din trefnad Liflig omsorg städse bär. Dagen om hon kos dig sitter, Månget kärligt namn dig ger, Fröjdas åt din sårg, ditt qvitter, Leds om bon dig trumpen ser. Jollrande hon ber dig sjunga, Släpper dig ur burens band, Låter dig på barmen gunga, Huldrikt smekt af liljeband. Från dess läppar, rosenröda, Kyssens nektar bjudes dig, Dock med köld du ser dem glöda O, att så de räcktes mig! Ej, som dul, o fogel lilla, Skulle jag en half sekund Från min lycka då förspilla — Straxt jag flög till bennes mund. Eldigt skulle jag besvara Hvarje kyss, som hon mig gaf, Lycklig, som dess fånge, vara, Tills jag föll för dödens glaf.s I a SE — LA 0. 0. —ll — Hufvudstaden lärer snart hafva att vänta