Jassteö lemna del ifrån sig på guds försyn.
Mördarens uppträdande midt i den allmänna
glädjen och lyckan, är beräkmadt på, att, såsom
en mörk touehe, bilda en relief åt dagrarna,
men denna touehe har verkligen blifvit anlagd
något mera mörk, än som behöfdes, intrycket
är mera vidrigt, än pittoreskt. ecKolmårdsboer-
nax förtjena imedlertid, dessa små gravamina
oaktadt, räknas till Hr Mellins bättre kompesi-
tiener; första hälften af novellen är i synnerhet
ganska tillfredsställande och skrifven med ansats.
Af de poetiska styckena, som föregå novellen
— och de äro icke serdeles många — tillhöra
nästan alla ett hjertans medelmåttigt slag, med
undantag af signaturen W-— ms, cNeturens läng-
fans, som till och med står betänkligt djupt
under medelmåttan. En tillförene okärmd signa-
tur, Theodor, har lemnat ett stycke: kVåren är
för ung för den g2wmlex, som vittrar om anlag;
eLjusets seger, af den bekanta sigmaturen a—ex,
är en liten humoristisk bit; G. H. Mellins Den
blinda modern, hörer äfven i sin helhet till de
försvarligare af styckena; deremot är hans Fiska-
reflickan vid Barsebäck en temligen svag kom-
position; Sätberberg har också lemnat några små
poemer, af hvilka det må tillåtas oss att låna
följande:
aFocterländsk sång.
I mossklädd bydda jag heldst vill bo,
Der skogar susa och forssar springa,
Der friden kuttrar sin dufvotro
Och glädjens lärkor på fälten svinga,
Och stormen sjunger sin jettesång
Kring jord och himmel på samma gång.
Der är så luftigt, der är så fritt
I blomsterångande vindars rike,
Der ingen ranvgskilmad ännu spridt
Sitt möktsystem mellan hvarje like,
Der eken ännu med björken trifs,
Och rosen icke med liljan rifs.
O, känn det fria, det friska lif,
Som susar fram genom nordens bygder,
Och känn naturen och trogen blif
Ditt fosterland, dina fäders dygder,
Du Svensk, som ärft deras stolta namn,
Men glömt din ära i flärdens famn!
En dag skall komma, då stormen gnyr
Och ferdrar kraft i de gamla dalar;
Hvar är då bjelten, som icke skyr,
Hur hårdt den manande stämman talar? —
Han står bland bergen ännu, som förr,
Den starke, framför sin furudörr.p
— aSnöklockornar är namnet på en liten
kalender aför toilettens. Dei är utan tvifvel den
nättaste af alla dylika små artistiskt-litterära
nipper, som på de sednare årem erbjudit sig af
inhemsk fabrikation. De sju, åtta peemer, som,
jemte en novell och det vanliga kalendariet, ut-
göra bokens innehåll, utmärka sig nästan samt-
liga för ett vackert språk, om icke synnerligt
mera; novellen — aEmanuel Tigerhjertas — är
roligt och pikant skrifven, om den också, i vissa
stycken, mera synes lämpad för en tealett med
rakask och porte-cigare, än för en sådan med
hårnålsfat och Eau de Portugals. Frenne yt-
terst fina, utländska stålstiek pryda den lillal
boken, hvars elegans äfven i det yttre är smak-
fullt vårdad. Se här ett af de små poemerna
såsom profbit:
aTill Ssfiss Karariefogel.
Rik på lyckan är din lefmad, !
Fastän fånge född du är!
Hon, den bulda, för din trefnad
Liflig omsorg städse bär.
Dagen om hon kos dig sitter,
Månget kärligt namn dig ger,
Fröjdas åt din sårg, ditt qvitter,
Leds om bon dig trumpen ser.
Jollrande hon ber dig sjunga,
Släpper dig ur burens band,
Låter dig på barmen gunga,
Huldrikt smekt af liljeband.
Från dess läppar, rosenröda,
Kyssens nektar bjudes dig,
Dock med köld du ser dem glöda -
O, att så de räcktes mig!
Ej, som dul, o fogel lilla,
Skulle jag en half sekund
Från min lycka då förspilla —
Straxt jag flög till bennes mund.
Eldigt skulle jag besvara
Hvarje kyss, som hon mig gaf,
Lycklig, som dess fånge, vara,
Tills jag föll för dödens glaf.s
I a SE
— LA
0. 0.
—ll
— Hufvudstaden lärer snart hafva att vänta