ett ännu ampiare oeh altmannare nedersviaciur, än det han nu medför kärifrån. 0. 0. BOKHANDELS-BULLETIN. — Mamsell Spak och hennes omgifningn är titeln på ett par nyligen utkomna volymer af en anonym författare eller, som det vill synas, författarinna. Arbetet utger sig sjelf såsom ett försök till teckningar ur hvardagslifvet; det är en genre, som är populär och som förtjenar att vara det, när den är behandlad med en blick, som förstår att attrappera det poetiska elementet, hvilket utan tvifvel finnes inom det husliga lifvets inskränktare sfer likaväl som inom det bullrande och vexlande verldslifvets drama, men hvilken roman-genre å andra sidan är af alla den lättast missbrukade och den minst uppbyggliga, när den icke förmår lyfta sig till något högre än ett tomt, prosaiskt kopierande af de närmaste uppträdena och tingen omkring oss, icke sedåa i ett mer eller mindre pittoreskt sammanhang, utan i en småaktig detalj, der de ingen betydelse ega. Fört. till ifrågavarande arbete är en sådan kopierande varelse; af de husliga tilldragelserme och sysselsättningarne på Elfsjö hos enkefriherrinnan von Ehrensköld, — och dessa utgöra bokens hufvudsakliga ämne, — förglömmer hon ieke ens hur pigorna skura golfvet, hur husjungfrun går med sopskyffeln, full med skräp,, och hur Castor och Pollux undfägnas med strupar, och de eviga beskrifningarna på än den kammaren, än en annan närma sig påtagligt stilen af ett inventarium. Sådant vållar, att det hela verkligen förefaller någorlunda ledsamt och att man ieke egentligen har lust att läsa längre, sedan man hållit på en stund. I sjelfva Elfsjöhistorien äro på ett förnuftigt sätt inväfda trenne små noveller, efter mönstret af den tyska romaneska och med ett braskande ordprål dekorerade dussinfabrikationsgenren. Mamsell Spak) synes således i allo röja mera välmening och god vilja, än verklig kallelse; den lilla talang, som möjligen här och der kan vara tillfinnandes i sjelfva diktionen, är numera hos våra skribenter, till följe af språkets egen utbildning, en så vanlig sak, att den icke berättigar till någon större uppmärksamhet, och förf. gjorde måhända bäst i att hålla sig vid sin enskilda och intima brefskrifring, inom hvilket författareskap jag gerna, med friherrinnan von Ehrensköld i boken, tilltror henne en rätt älskvärd och underbållande förmåga. — Gabriele Mimanso. Sista mordförsöket mot konung Ludvig Filip i Frankrike hösten 41840; roman af Författaren till Törnrosens bok; är ett nytt arbete af Hr C. J. L. Almqvist, hvaraf förra delen utkommit i dessa dagar och fortsättningen utgifves vid nyåret. Det ordnar sig redan från början till den produktiva och genialiska författarens aldra bästa. Han har denna gång förlagt scenen till Paris och epoken för Darmezs mordförsök mot Ludvig Filip 4840. Boken är, om man så vill, en afsigtsroman liksom flera af författarens sednaste, — och afsigten är då att förklara hvad naturligt, oundvikligt och rättvist finnes i de Fransyska arbetsklassernas, ouvrierernas, fiendtliga ställning till konungadömet, — men utom det att ämnet här är en allmän och stor id i stället för ett litet speeialtema för förståndet, såsom till exempel den juridiska fonden i Amalia Hillmer, har författaren äfven här uppfattat det mera i en poetisk bild, än framställt det såsom en föreläsning, och han har dymedelst här fullkomligt bevarat romanens väsende, såsom genre af skön konst. De hufvudfigurer, han låter spela i denna sin berättelse, äro en vwviss pere Ambrose Hyacinthe, en republikaniserad aristokrat, som funderar på ingenting mindre än att genom Ludvig Filips mord uppsvinga sig till diktator för en republik, en ung flicka, Gabritle, hälften Fransyska, hälften Arabiska, som genom Hyacinthes hemliga machinationer blifvit ryckt till Paris, för att der skola tjena till verktyg för konungamordet, samt den ädle Constantin de Montmorency, hvilken genom en tillfällighet blir bekant med Gabriele och derpå, genom bandet af en ömsesidig kärlek, drages in i hennes res publikanska affärer. Det är icke utan, att bland de olika äfventyr och förbållanden, som gruppera sig omkring dessa personer, det äfven här och der anträffas några små osannolikheter, men författaren eger en beundransvärd förmåga, ati maskera dem för läsaren och så der i hastigheten hvad man kallar filera dem fram undan en: uppmärksamhet; han målar med en sådan liflig. het, sådan värma och friskhet, att sjelfva de onaturliga stundom ser alldeles påtagligt och för nuftigt ut. Såsom ett mästarprof af denna Lif liga pensel, — och denna gång använd på e! skildring, der inga egentliga osannolikheter Va rit att öfversmeta, — förtjenar anföras den pit toreska beskrifningen på Montmorencys nattäf Tanten has ermadan Primnira hur han sår An