ett ännu ampiare oeh altmannare nedersviaciur,
än det han nu medför kärifrån. 0. 0.
BOKHANDELS-BULLETIN.
— Mamsell Spak och hennes omgifningn är ti-
teln på ett par nyligen utkomna volymer af en
anonym författare eller, som det vill synas, för-
fattarinna. Arbetet utger sig sjelf såsom ett för-
sök till teckningar ur hvardagslifvet; det är
en genre, som är populär och som förtjenar att
vara det, när den är behandlad med en blick,
som förstår att attrappera det poetiska ele-
mentet, hvilket utan tvifvel finnes inom det hus-
liga lifvets inskränktare sfer likaväl som inom
det bullrande och vexlande verldslifvets drama,
men hvilken roman-genre å andra sidan är af
alla den lättast missbrukade och den minst upp-
byggliga, när den icke förmår lyfta sig till nå-
got högre än ett tomt, prosaiskt kopierande af
de närmaste uppträdena och tingen omkring oss,
icke sedåa i ett mer eller mindre pittoreskt sam-
manhang, utan i en småaktig detalj, der de in-
gen betydelse ega. Fört. till ifrågavarande ar-
bete är en sådan kopierande varelse; af de hus-
liga tilldragelserme och sysselsättningarne på Elf-
sjö hos enkefriherrinnan von Ehrensköld, — och
dessa utgöra bokens hufvudsakliga ämne, — för-
glömmer hon ieke ens hur pigorna skura golf-
vet, hur husjungfrun går med sopskyffeln, full
med skräp,, och hur Castor och Pollux und-
fägnas med strupar, och de eviga beskrifnin-
garna på än den kammaren, än en annan när-
ma sig påtagligt stilen af ett inventarium. Så-
dant vållar, att det hela verkligen förefaller nå-
gorlunda ledsamt och att man ieke egentligen
har lust att läsa längre, sedan man hållit på en
stund. I sjelfva Elfsjöhistorien äro på ett för-
nuftigt sätt inväfda trenne små noveller, efter
mönstret af den tyska romaneska och med ett
braskande ordprål dekorerade dussinfabrikations-
genren. Mamsell Spak) synes således i allo
röja mera välmening och god vilja, än verklig
kallelse; den lilla talang, som möjligen här och
der kan vara tillfinnandes i sjelfva diktionen, är
numera hos våra skribenter, till följe af språ-
kets egen utbildning, en så vanlig sak, att den
icke berättigar till någon större uppmärksamhet,
och förf. gjorde måhända bäst i att hålla sig vid
sin enskilda och intima brefskrifring, inom hvil-
ket författareskap jag gerna, med friherrinnan von
Ehrensköld i boken, tilltror henne en rätt älsk-
värd och underbållande förmåga.
— Gabriele Mimanso. Sista mordförsöket mot
konung Ludvig Filip i Frankrike hösten 41840;
roman af Författaren till Törnrosens bok; är ett
nytt arbete af Hr C. J. L. Almqvist, hvaraf
förra delen utkommit i dessa dagar och fort-
sättningen utgifves vid nyåret. Det ordnar sig
redan från början till den produktiva och ge-
nialiska författarens aldra bästa. Han har den-
na gång förlagt scenen till Paris och epoken för
Darmezs mordförsök mot Ludvig Filip 4840.
Boken är, om man så vill, en afsigtsroman
liksom flera af författarens sednaste, — och
afsigten är då att förklara hvad naturligt, ound-
vikligt och rättvist finnes i de Fransyska ar-
betsklassernas, ouvrierernas, fiendtliga ställning
till konungadömet, — men utom det att ämnet
här är en allmän och stor id i stället för ett
litet speeialtema för förståndet, såsom till exem-
pel den juridiska fonden i Amalia Hillmer, har
författaren äfven här uppfattat det mera i en
poetisk bild, än framställt det såsom en föreläs-
ning, och han har dymedelst här fullkomligt
bevarat romanens väsende, såsom genre af skön
konst. De hufvudfigurer, han låter spela i den-
na sin berättelse, äro en vwviss pere Ambrose
Hyacinthe, en republikaniserad aristokrat, som
funderar på ingenting mindre än att genom
Ludvig Filips mord uppsvinga sig till diktator
för en republik, en ung flicka, Gabritle, hälften
Fransyska, hälften Arabiska, som genom Hya-
cinthes hemliga machinationer blifvit ryckt till
Paris, för att der skola tjena till verktyg för
konungamordet, samt den ädle Constantin de
Montmorency, hvilken genom en tillfällighet blir
bekant med Gabriele och derpå, genom bandet
af en ömsesidig kärlek, drages in i hennes res
publikanska affärer. Det är icke utan, att bland
de olika äfventyr och förbållanden, som grup-
pera sig omkring dessa personer, det äfven här
och der anträffas några små osannolikheter, men
författaren eger en beundransvärd förmåga, ati
maskera dem för läsaren och så der i hastighe-
ten hvad man kallar filera dem fram undan en:
uppmärksamhet; han målar med en sådan liflig.
het, sådan värma och friskhet, att sjelfva de
onaturliga stundom ser alldeles påtagligt och för
nuftigt ut. Såsom ett mästarprof af denna Lif
liga pensel, — och denna gång använd på e!
skildring, der inga egentliga osannolikheter Va
rit att öfversmeta, — förtjenar anföras den pit
toreska beskrifningen på Montmorencys nattäf
Tanten has ermadan Primnira hur han sår An