troende de innehafva, så är det deras ovilkorliga pligt, att vid sådana tillfällen opponera sig mot Konungen. Denna opposition kan och får icke gå längre än regeringsformen tillåter; men denna hindrar dem icke att använda allt sitt moraliska inflytande att söka förhindra beslut, som strida mot lag eller deras öfvertygelse om det rätta, det vill för ifrågavarande fall säga, att med kraftiga föreställningar, erinra Konungen att han svurit, att vid alla befordringar göra wafsecende endast på förtjenst och skicklighet, men nicke på börd; samt om Konungen ändock icke skulle foga sig derefter, då, hellre än att blottställa hans person för det allmänna missnöjet, nedlägga sina embeten.. Allt detta är strikt enligt med regeringsfermens bokstaf och and2, och det skulle således förgäfves kunna nekas, att en opposition mot Konungen enligt densamma kan existera. Det är visserligen icke svårt, att i bredd med dessa enkla och oförtydbara begrepp se, hvart Minerva egentligen syftar med sitt radotteri om detta ämne. Det är i sjelfva verket ingenting annat är ett uppkok på det gamla försöket, att om raöjligt söka diskreditera oppositionen emot regeringens åtgärder från pressens sida, genom fraserna dels om opposition met Konungen och dels om medregentskap, w. m. (Det s-dnare har visserligen aldrig mindre än nu existerat, hvilket Minerva också sjelf med den största naivetet erkänner då hon kallar den nuvarande ministeren för den erbarmligaste som funnits sedan år 4869, hvilket i sjelfva verket måste betyda, det denna minister ej iakttager de konstitutiocella åligganden, vi här ofvan antydt. Det måste imerlertid erkännas, att då tryckfrihetslagen tilligger pressen en rättighet, at! granskningseller reflexionsvis, framställa sina anmärkningar vid Konungens beslut, så innefattar detta, om anmärkningarna blifva ogillande, i sjelfva verket äfven en opposition mot Konungen. Skilnaden i vårt och den absolutistiska pressens begrepp ligger således egentligen endast deri, att den sedmare gerna ville halva all opposition mot Konungen ansedd för otillåtlig, då det likväl är klart, att gränsen mellan det tillåtliga och det otillåtliga i denna opposition enligt grundlagen bestämmes deraf, huruvida sjelfva skrifsättet utmärker sig för smädligt eller skändligt. Men intetdera af dessa äger rum för det pressen förklarar sig emot en eller annan af de grundsatser, eller det system, som regeringen iallmänhet synes följa, eller ock anmärker bristen på ett system. Ty oaktadt sådana anmärkningar visserligen äfven gälla Konunger sjelf såsom den beslutande, kommer det alltid att i främsta rummet ligga de ansvarige rådgifvarne till last, om de låta saker passera, som äro egnade att väcka allmänt missnöje genem sir konstitutions-vidrighet, emedan rådgifvarne då antingen måste anses hafva tillstyrkt dem, eller underlåtit begagna det inflytande grundlagsstiftarne förutsatt såsom tillräckligt att förekomiaa sådana mesyrer, som rättvisligen mi ste ådraga konungamakten oblida omdömen frår mationens sida. Ifrån denna synpunkt blir del ock klart, att rådgifvarne, om man så behagar. både böra och måste betraktas såsom ett slags medregenter, utan att den, som icke vill begagna detta uttryck endast till misstydning, behöfver någon närmare förklaring, eiler en specifikation, som icke på förhand kan beståmmas, öfver de i grundlagen antydda fall, i hvilka de börs söka att med allt lofligt och lagligt inflytande motverka sådana beslut af Konungen, som strids met deras egna tankar.