troende de innehafva, så är det deras ovilkor-
liga pligt, att vid sådana tillfällen opponera sig
mot Konungen. Denna opposition kan och får
icke gå längre än regeringsformen tillåter; men
denna hindrar dem icke att använda allt sitt mo-
raliska inflytande att söka förhindra beslut, som
strida mot lag eller deras öfvertygelse om det
rätta, det vill för ifrågavarande fall säga, att
med kraftiga föreställningar, erinra Konungen
att han svurit, att vid alla befordringar göra
wafsecende endast på förtjenst och skicklighet, men
nicke på börd; samt om Konungen ändock icke
skulle foga sig derefter, då, hellre än att blott-
ställa hans person för det allmänna missnöjet,
nedlägga sina embeten..
Allt detta är strikt enligt med regeringsfer-
mens bokstaf och and2, och det skulle således
förgäfves kunna nekas, att en opposition mot
Konungen enligt densamma kan existera.
Det är visserligen icke svårt, att i bredd med
dessa enkla och oförtydbara begrepp se, hvart
Minerva egentligen syftar med sitt radotteri om
detta ämne. Det är i sjelfva verket ingenting
annat är ett uppkok på det gamla försöket, att
om raöjligt söka diskreditera oppositionen emot
regeringens åtgärder från pressens sida, genom
fraserna dels om opposition met Konungen och
dels om medregentskap, w. m. (Det s-dnare
har visserligen aldrig mindre än nu existerat,
hvilket Minerva också sjelf med den största nai-
vetet erkänner då hon kallar den nuvarande
ministeren för den erbarmligaste som funnits
sedan år 4869, hvilket i sjelfva verket måste
betyda, det denna minister ej iakttager de kon-
stitutiocella åligganden, vi här ofvan antydt.
Det måste imerlertid erkännas, att då tryckfri-
hetslagen tilligger pressen en rättighet, at!
gransknings- eller reflexionsvis, framställa sina
anmärkningar vid Konungens beslut, så inne-
fattar detta, om anmärkningarna blifva ogillan-
de, i sjelfva verket äfven en opposition mot
Konungen. Skilnaden i vårt och den absolutis-
tiska pressens begrepp ligger således egentligen
endast deri, att den sedmare gerna ville halva
all opposition mot Konungen ansedd för otillåt-
lig, då det likväl är klart, att gränsen mellan
det tillåtliga och det otillåtliga i denna opposi-
tion enligt grundlagen bestämmes deraf, huruvida
sjelfva skrifsättet utmärker sig för smädligt eller
skändligt. Men intetdera af dessa äger rum för
det pressen förklarar sig emot en eller annan
af de grundsatser, eller det system, som rege-
ringen iallmänhet synes följa, eller ock anmär-
ker bristen på ett system. Ty oaktadt sådana
anmärkningar visserligen äfven gälla Konunger
sjelf såsom den beslutande, kommer det alltid
att i främsta rummet ligga de ansvarige rådgif-
varne till last, om de låta saker passera, som
äro egnade att väcka allmänt missnöje ge-
nem sir konstitutions-vidrighet, emedan rådgif-
varne då antingen måste anses hafva tillstyrkt
dem, eller underlåtit begagna det inflytande
grundlagsstiftarne förutsatt såsom tillräckligt att
förekomiaa sådana mesyrer, som rättvisligen mi
ste ådraga konungamakten oblida omdömen frår
mationens sida. Ifrån denna synpunkt blir del
ock klart, att rådgifvarne, om man så behagar.
både böra och måste betraktas såsom ett slags
medregenter, utan att den, som icke vill begag-
na detta uttryck endast till misstydning, behöf-
ver någon närmare förklaring, eiler en specifika-
tion, som icke på förhand kan beståmmas, öfver
de i grundlagen antydda fall, i hvilka de börs
söka att med allt lofligt och lagligt inflytande
motverka sådana beslut af Konungen, som strids
met deras egna tankar.