(Insändt.)
BYARNE OCH STADEN.
Tvänne noveller af Harriet Martineawu.
Öfversättning. .
En reglerad mångfaldighet är både
verkligheter och poesien af mensklig
varelse, och man behöfver således ej
frukta, att derna raglering skall gå ut.
Den bäddar sig blow djupare, ja, en-
heten blir förr eller sednare starkare
i mån af mångfaldens utveckling.
E. G. GEIJER.
Poesien är en vänlig genius. Den far upp
och ned emellan himmelen och jorden, och väf-
ver dem samman med — ljusstrålar. Dess vin-
gar skola ej affalla eller mattas, så länge lifvets
pulsar slå. Men sväfvaade fram genom sekler-
na, väljer hans lätta fot olika hvilopunkter. I
den klassiska forntiden dröjde ban på de verlds-
liga höjderna. Han firade kungaätters och hjel-
tars öden, och skred fram i präktiga alexandri-
ner och stolta hexametrar. I dalarna vågade
han sig ej ned. Ty öfver dem lågo tjocka dim-
mor, och uti dessa rörde sig dunkla folkmassor
i mörker och slafveri. Och poesien kan ej an-
das fritt utan ren luft, utan Jjus. I palatserna
var det ljusan dag. 1 hydderna var det djup
natt ännu. Men i natten skedde ett — under.
En blixt af himmelen slog ned i låga hyddans
verld. Den blef ljus deraf, och dimman vek ur
dalarne. Blixten hette — Jesus, och detonatio-
nen, som följde derpå, och som rullat fram ge-
nom aderton århundraden, heter än i dag —
befråelee. -
Dalarnas folk, hyddornas karn, resta sig. Öf-
ver deras hufvugen Jåg himmelen klar. Deras
bojor föllo. Lika inför Gud, måste råemniskorna
bli lika inför den verldsliga lagen, lika slutligen
inför bvarandra och i alla menskliga rättigheter,
hvar på sin grad och enligt sitt mått af kraft.
På vägen, som gudomiigheten öppnat, följde
poesiers genius, men långt efter, och liksom hä-
pen för den djerfva färden. Han nedsteg lång-
samt från terass til terass, först till riddarbor-
garne, så i medelklassernas hem, och det dröjde
länge innan den vågade sig ned i dalarnas djup,
i arbetsfolkets boningar. Den var rädd att fast-
na i prosan.
Men der en Gud hade bodt, der måste poe-
sien äfven förr eller sednare bli hemma. Och
den har blifvit hemmastadd der, och väfver nu
sin strålande väf emellan lägsta koja och den
eviges hus, och förenar i sin välgörande klarhet
alla samkällets klasser.
Aldrig insågo vi detta förhållande tydligare,
än i den författarinnas verk, hvaraf tvänne no-
veller — Byarne och staden — nu tillbjudas
Svenska allmänheten, i en förträfflig öfversätt-
ning.
Länge redan har poesien, i den moderna ti-
dens epos — romanen, belyst de förmögnare
klassernas lif, tillstånd och förhållanden; och
menniskorna ha på denna grad af samhällslifvet
blifvit fullkomligt bekanto, blifvit fullt du med
hvarandra. Men de skulle äfven lära känna si-
na fattigare bröder, deras dygder och laster, de-
ras strider och sträfvanden; de skulle se stor-
men skaka deras boning, se lågan som brinner:
på deras härd; de skulle gråta och skratta med
dem, lära sympatisera med dem i alla deras för-
hållanden, med ett ord bli — du äfven med
dem, som det höfves emellan barn af samma fa-
der. Och de sjelfva (de fattiga), skulle känna,
att ett vänligt, men allvarligt öga hvilade öfver
dem, som icke lät deras förtjenster och deras
fel blifva i mörkret på jorden, utan uppenba-