(Insändt.) BYARNE OCH STADEN. Tvänne noveller af Harriet Martineawu. Öfversättning. . En reglerad mångfaldighet är både verkligheter och poesien af mensklig varelse, och man behöfver således ej frukta, att derna raglering skall gå ut. Den bäddar sig blow djupare, ja, enheten blir förr eller sednare starkare i mån af mångfaldens utveckling. E. G. GEIJER. Poesien är en vänlig genius. Den far upp och ned emellan himmelen och jorden, och väfver dem samman med — ljusstrålar. Dess vingar skola ej affalla eller mattas, så länge lifvets pulsar slå. Men sväfvaade fram genom seklerna, väljer hans lätta fot olika hvilopunkter. I den klassiska forntiden dröjde ban på de verldsliga höjderna. Han firade kungaätters och hjeltars öden, och skred fram i präktiga alexandriner och stolta hexametrar. I dalarna vågade han sig ej ned. Ty öfver dem lågo tjocka dimmor, och uti dessa rörde sig dunkla folkmassor i mörker och slafveri. Och poesien kan ej andas fritt utan ren luft, utan Jjus. I palatserna var det ljusan dag. 1 hydderna var det djup natt ännu. Men i natten skedde ett — under. En blixt af himmelen slog ned i låga hyddans verld. Den blef ljus deraf, och dimman vek ur dalarne. Blixten hette — Jesus, och detonationen, som följde derpå, och som rullat fram genom aderton århundraden, heter än i dag — befråelee. Dalarnas folk, hyddornas karn, resta sig. Öfver deras hufvugen Jåg himmelen klar. Deras bojor föllo. Lika inför Gud, måste råemniskorna bli lika inför den verldsliga lagen, lika slutligen inför bvarandra och i alla menskliga rättigheter, hvar på sin grad och enligt sitt mått af kraft. På vägen, som gudomiigheten öppnat, följde poesiers genius, men långt efter, och liksom häpen för den djerfva färden. Han nedsteg långsamt från terass til terass, först till riddarborgarne, så i medelklassernas hem, och det dröjde länge innan den vågade sig ned i dalarnas djup, i arbetsfolkets boningar. Den var rädd att fastna i prosan. Men der en Gud hade bodt, der måste poesien äfven förr eller sednare bli hemma. Och den har blifvit hemmastadd der, och väfver nu sin strålande väf emellan lägsta koja och den eviges hus, och förenar i sin välgörande klarhet alla samkällets klasser. Aldrig insågo vi detta förhållande tydligare, än i den författarinnas verk, hvaraf tvänne noveller — Byarne och staden — nu tillbjudas Svenska allmänheten, i en förträfflig öfversättning. Länge redan har poesien, i den moderna tidens epos — romanen, belyst de förmögnare klassernas lif, tillstånd och förhållanden; och menniskorna ha på denna grad af samhällslifvet blifvit fullkomligt bekanto, blifvit fullt du med hvarandra. Men de skulle äfven lära känna sina fattigare bröder, deras dygder och laster, deras strider och sträfvanden; de skulle se stormen skaka deras boning, se lågan som brinner: på deras härd; de skulle gråta och skratta med dem, lära sympatisera med dem i alla deras förhållanden, med ett ord bli — du äfven med dem, som det höfves emellan barn af samma fader. Och de sjelfva (de fattiga), skulle känna, att ett vänligt, men allvarligt öga hvilade öfver dem, som icke lät deras förtjenster och deras fel blifva i mörkret på jorden, utan uppenba