RATTEGÅNGS- OCH POLISSAKER.
MORD AF VANSINNE.
Skattsbonden Eric Ersson i Sättra by af Edsbe
socken i Stockholms län, och hans hustru Anna
Cajsa Jansdotter bade i 27 år framlefvat ett lyckligt
äktenskap, derunder de haft 8 barn, af hvilka 4 nu
lefva, nemligen en dotter, som redan är gift, och 3
söner, Erik 49, Anders 414 och Carl August 13 år.
Efter höbergningstidens slut sistlidet år stördes
deras temligen sorgfria lif genom följande tilldra-
gelser:
Eric Ersson hade nemligen vid Pingsttiden sistl.
år, utan någon känd anledning, börjat blifva svår-
modig till lynnet och beröfvad sin nattsömn,. så att
hustrun om nätterna nödgats låsa alla böner hon
kunde för att lugna honom. Han klagade öfver be-
kymmer för utkomsten och sökte bland annat öf-
vertyga hustrun om att de behöfde-köpa mjöl, ehuru
deras förråd var mer är tillräekligt för året.
Han blef allt mer och mer håglös för arbete samt
dyster, sluten och besynnerlig i tal cech åtbörder.
Iblard såg man honom under arbete på logen en
lång stund stå lutande mot logbalzen, beständigt fä-
stande sin blick på marken, utan att yttra ett ord.
I fiera timmar kunde kan stå orörlig med blicken
fästad på jorden. Sturdom vred han bänderna så
att det knäppte i dem, beklagade sig utan allt skäl
öfver brist på arbetsbiträde m. m., som tillkännaga!
hazs sinnesoredighet. Hustrun beklagade sig flera
gånger för grannarne öfver sin mans betänkliga till-
stånd och svårmodighet, sägande: det är alldeles
på tok med konorm, jag tror han donna sommar tar
döden på mig, ty ban är så sjuk och besynnerlig o. s. Y.
Församlingens komminister, Eniund, då han fick
höra talas om att Eric Ersson blifvit grubblande,
besökte honom 2 gånger. Första gången var han
så tyst och sluten, att man icke kunde komma i
samtal med honom, såg ond och ledsen ut, klagade
öfver motgåsgar och elaka mesniskor, samt förar-
gade sig på hustrun, ehuru hon bemötte honom med
mycket saktmod ech tvingade sig att le under det
tårarne runmo utför bennes kinder. Vid kommini-
sterns andra besök sted Erik Ersson midt på golf-
vet, med händerna på ryggen och ville ej kelsa utan
spände ögonen i komministern så, att deane beredd;
sig på att blifva öfverfallea, ehuru Eric Ersson
förut vid alla tillfällen visat honom all raöjlig vän-
lighet.
Vid höbergningstidens slut i början af Augusti
månad sistl. år tilltog hastigt denna sinnesförvirring.
Vid ett slotteröl, som af honom då anställdes, påstod
han, att ett får, som slagtats, varit taget från någon
af grannarns, att det utgjorde kroppen af en men-
niska och slutiiger att det var ban sjelf; från denna
föreställning kunde han icke lösgöra sig, ehuru han
flera gånger undersökte det döda djuret. ÄArfvenså
yttrade han åt gästern2, att de icke visste hyad de
åto, men att det var fan sjelf, som af dem förtärdes,
och om en kalf som giek öfver gärdet sade han, att
det var den onde sjelf. Några af gästerna togo
uti bonom och sökte få honom till hvila, men han
slet sig ifrån dem, sägande: ni vet inte ni, att ni
håller i fan sjeif.
Efter gästabudets slut begaf sig Eric upp till en
kammare i öfra våningen i sällskap med en skog-
vaktare Holmberg, men försökte förgäfves att få nå-
gon ro, utan måste skogvaktaren, på hans begäran.
läsa böner öfver honom en lång stund inpå natten,
hvarigerom han slutligen blef något lugn, men ytt-
rade likväl den tankan, att det onda skulle upphöra
om det ljus, som brann i rummet, utslocknade. Då
ljuset var nära utbrunnet och Holmberg skulle be-
gifva sig ned i nedra våningen efter ett nytt ljus
sökte Eric Ersson hindra honom derifrån, påstående
att förstugan var besattaf onda makter, genom hvilkas
makt det skulle vara omöjligt för Holmberg att kom-
ma ned utför trappan. Tidigt på morgonen gick
ran ut och pekade utåt landsvägen sägande, att ban
såg kyrkfolket vara i rörelse, ehuru ingen enda men.
niska syntes till. Man började nu öfverlägga om
hvad som borde göras med honom, och man beslöt
låta upp ådern på henom, för hvilket ändamål hu-
strun lat efterskicka f. d. dragonen Hellbom. Då