RATTEGÅNGSOCH POLISSAKER. MORD AF VANSINNE. Skattsbonden Eric Ersson i Sättra by af Edsbe socken i Stockholms län, och hans hustru Anna Cajsa Jansdotter bade i 27 år framlefvat ett lyckligt äktenskap, derunder de haft 8 barn, af hvilka 4 nu lefva, nemligen en dotter, som redan är gift, och 3 söner, Erik 49, Anders 414 och Carl August 13 år. Efter höbergningstidens slut sistlidet år stördes deras temligen sorgfria lif genom följande tilldragelser: Eric Ersson hade nemligen vid Pingsttiden sistl. år, utan någon känd anledning, börjat blifva svårmodig till lynnet och beröfvad sin nattsömn,. så att hustrun om nätterna nödgats låsa alla böner hon kunde för att lugna honom. Han klagade öfver bekymmer för utkomsten och sökte bland annat öfvertyga hustrun om att de behöfde-köpa mjöl, ehuru deras förråd var mer är tillräekligt för året. Han blef allt mer och mer håglös för arbete samt dyster, sluten och besynnerlig i tal cech åtbörder. Iblard såg man honom under arbete på logen en lång stund stå lutande mot logbalzen, beständigt fästande sin blick på marken, utan att yttra ett ord. I fiera timmar kunde kan stå orörlig med blicken fästad på jorden. Sturdom vred han bänderna så att det knäppte i dem, beklagade sig utan allt skäl öfver brist på arbetsbiträde m. m., som tillkännaga! hazs sinnesoredighet. Hustrun beklagade sig flera gånger för grannarne öfver sin mans betänkliga tillstånd och svårmodighet, sägande: det är alldeles på tok med konorm, jag tror han donna sommar tar döden på mig, ty ban är så sjuk och besynnerlig o. s. Y. Församlingens komminister, Eniund, då han fick höra talas om att Eric Ersson blifvit grubblande, besökte honom 2 gånger. Första gången var han så tyst och sluten, att man icke kunde komma i samtal med honom, såg ond och ledsen ut, klagade öfver motgåsgar och elaka mesniskor, samt förargade sig på hustrun, ehuru hon bemötte honom med mycket saktmod ech tvingade sig att le under det tårarne runmo utför bennes kinder. Vid komministerns andra besök sted Erik Ersson midt på golfvet, med händerna på ryggen och ville ej kelsa utan spände ögonen i komministern så, att deane beredd; sig på att blifva öfverfallea, ehuru Eric Ersson förut vid alla tillfällen visat honom all raöjlig vänlighet. Vid höbergningstidens slut i början af Augusti månad sistl. år tilltog hastigt denna sinnesförvirring. Vid ett slotteröl, som af honom då anställdes, påstod han, att ett får, som slagtats, varit taget från någon af grannarns, att det utgjorde kroppen af en menniska och slutiiger att det var ban sjelf; från denna föreställning kunde han icke lösgöra sig, ehuru han flera gånger undersökte det döda djuret. ÄArfvenså yttrade han åt gästern2, att de icke visste hyad de åto, men att det var fan sjelf, som af dem förtärdes, och om en kalf som giek öfver gärdet sade han, att det var den onde sjelf. Några af gästerna togo uti bonom och sökte få honom till hvila, men han slet sig ifrån dem, sägande: ni vet inte ni, att ni håller i fan sjeif. Efter gästabudets slut begaf sig Eric upp till en kammare i öfra våningen i sällskap med en skogvaktare Holmberg, men försökte förgäfves att få någon ro, utan måste skogvaktaren, på hans begäran. läsa böner öfver honom en lång stund inpå natten, hvarigerom han slutligen blef något lugn, men yttrade likväl den tankan, att det onda skulle upphöra om det ljus, som brann i rummet, utslocknade. Då ljuset var nära utbrunnet och Holmberg skulle begifva sig ned i nedra våningen efter ett nytt ljus sökte Eric Ersson hindra honom derifrån, påstående att förstugan var besattaf onda makter, genom hvilkas makt det skulle vara omöjligt för Holmberg att komma ned utför trappan. Tidigt på morgonen gick ran ut och pekade utåt landsvägen sägande, att ban såg kyrkfolket vara i rörelse, ehuru ingen enda men. niska syntes till. Man började nu öfverlägga om hvad som borde göras med honom, och man beslöt låta upp ådern på henom, för hvilket ändamål hustrun lat efterskicka f. d. dragonen Hellbom. Då