MUSE TEBYe SIIT VYIIRMYIIIG SNAM; MISS MIPMMESP Er något öfver lydnaden varande, oberoende och i sig sjelf rätt eller sant, hvad blir följden? Cnoinesiska folkets tillstånd visar det. Ty em man öfverhufvud icke nekar, att menniskor kunna fela i sina tänkesätt och beslut; men derjemte påminner sig, att alla dessa felaktige kuena bekomma bara och alltså vara föräldrar; så måste, till följe af grundsatsen om den ovilkorliga lydnaden (det vill säga: lydnaden söäsom princip), deras afkomlingar nödvändigt antaga fäders tänkesätt, äfven då de varit falska, och utföra skadliga hamdlingar. Om också alla de föräldrar, hvarefter Liki bildat sig, stått i tiden så långt bakom, att de kunna kallas ett slags urföräldrar för Chineserne, så följer icke deraf, att ej de ändock kunna hafva haft oriktiga föreställningar i mycket, och måste hafva haft det, såsom afxomlirgar af de första i synd fallna menniskorna. Huru angeläget är det icke då, att ej blindvis tro på förträffligheten af ett fadersvälde, eller kasta sig i armarna på en ofta oförnuftig patriarkalism? Orsaken, hvarföre man måste göra dessa anmärkningar vid det konfutsianska systemet företrädesvis, är den, att intet exempel gifves på hela jordklotet, af en så stor, långvarig och inmflytelsefull patriarkalism, som den chinesiska, rotfästad genom Konfutses lära. Ingenting visar heller fullkomligare dess slutföljder; hvilka i andra länder måste mer eller mindre likna dem i China, allt efter som fadersväldet mer eller mindre följdriktigt utveeklats och utöfvat sig, men alltid äro något ditåt. Det var först christendomen, som gaf den jordiska patriarkalismen sin grundstöt, emedan dess stiftare lärde menniskan den ovilkorliga lydnaden under en himmelsk fader, samt nödvändigheten af att icke hörsamma jordiska föräldrar i de fall, då deras bud, stadgar eller önsknirgar siå i strid mot Guds. Begripa måste man, att härigsnom för ingen del kärleken till far och mor indrages, eller det varma och lifgifvande bardet emellan aftomlingar och store fäder lider någon förminskning i sin styrka; ty man både kan och bör på det innerligaste diske sina föräldrar, bistå, sköta och med huldhet omfatta dem, utan att derföre lyda dem i annat, än som sammangår med Guds vilja, d. ä. hans i skapelsen nedlagda mening. Lika vördnadsfullt bör man ihågkomma förfåder, deras bragder, tankar och plägseder; men deraf dock icke anse sig bunden att tänka eller handla lika med dem, derifrån afvikande i de stycken, som Guds ord och förnuftet bjuda. En så beskaffad åtskilnad kar en christen göra, men enligt Konfutse är det omöjligt. Att icke tro på sanningen och rättheten af allt hvad fäderne tänkt och stadgat, är der, ati vanvirda dem; att icke lyda föräldrar i allt, är der, att icke älska sitt lifs uppbofsmän. Allt neddrages härigerom till det telluriska ursprunget och göres beroenda derunder, emedan det blir jordiska föräldrar, som bestämma allt. Förpuftets rätt förjagas , ingenting erkännes för saent i och för sig ellerj utem bruket; och känslan för en himmelsk fader kan ingenting verka på sinnet, oaktadt visserligen Tien i allmänhet erkännes för det högsta väsendet. Menniskan fångslas så i stoftet, enär själens rätt att känna och tänka hvad den enligt sin af Gud i födseln gifna halt verkligen känner och tänker, ieke får utöfva sig; utan anden, tvungen genom yttre stadgar, tvinar, sjunker ifrån en bimmelsk höjd, som är dess sanna hem, och nedfaller öfver det enda, som återstår: jordiska begär. Vi må gifva ett litet exempel. Sjäiens af Gud i födseln gifna halt, som genem uppfostran behöfver utvecklas, men aldrig till grundinnehållet kan förvandlas, är, ibland oräkneligt annat, att hålla två gånger två för fyra. Vår framställnings mening består uti att påstå, det menniskarm har en oafytterlig rättighet, att anse så och att handla derefter, samt att det är skadligt att leda eller bringa henne till förnekande häraf. Men utgör patriarkalismen princip, så betyder det, att, i händelse förfäder påbjudit att hälla två gånger två för sju, så äro ajftomlingar pligtige att anse så och handla derefter. Det är visst både möjligt och sannt, att irga fäder för sina ättlingar stadgat det vi här tagit till exempel, men de bafra, oftast i välmening, lärt och förordnat hvad som dock är alldeles enalogt med 2 XX 27. Att böra åtlyda detta, följer af fadersväldet, när det utgör princip. Skola vi det, böra, eller ens få vi det? Nej. Fördenskull måste patriarkalismen, såsom grundsats, falla. Men den upphör icke derföre, att gifva ämnen till sköna skildringar i poesi öfver tider, felkslag och länder: ty innerligt, nästan himmelskt rörande är den melankseliska dager, som gjuter sig öfver taflorna af misstag, oförskylda olyckor och en nöd, som intet behef har i skapelsen. Når en Mor, med religiös enthusiasm, men sönderslitet hjerta, vid Molechs altare kastar sitt barn i lågorna, efter syriska prester gjort detta för henne till en helig pligt: — när en Sen går att taga beskap ifrån en öfver betesmarkerna i grannskapet vandrande hord, emedan hans store fader, emiren, önskar sig dessa oxar; men sonen härvid komimer i strid med hordens män, tappert gjuter deras blod och högsint låter sitt eget rinna, slutligen stupar och med en klar blick emot skyarne utbrister: o min fader, jag dör, men jag har uppfyllt din vilja och min pligt! — då är sådant ett skilderi för skalden, intagande i ren ech rörande, alldeles icke satirisk mening. Men filosofen skall icke säga: det var rätt gjordt. Man kan göra denna åtskilnad, utan att komma i strid med sig sjelf; ty skidra är helt annat än gilla. Ämnena i aprdra länder och tider hafva ganska olika former emot för de två fall vi anfört; men till innehållet äro de fullkomligt desamma, så fort det patriarkaliska icke ställes under ett högre: rättigheten att göra gällande den af Gud i födseln åt mennriskan gifna kalt af godhet och förnuft. Göres åter det patriarkala häraf boroende, så är det sjelf icke mer det högsta, icke styrande, icke ett välde, icke hvad man förstår med patriarkalism. Föräldra-myndigheten inskränkes då till en rätiighet att uppfostra barnet till den höjd af bildning, som man sjelf äger eller kan anskaffa: men om ättlingen sedan kommer tili en djupare insigt om den af Gud i födseln åt menniskan gifna halt,, så bar han rätt att vika ifrån det föräldrarne meddelat honom. Detta är vilkoret för bildningens fortgång. Om derföre — för att återgå till de begge exemplen — den syriska presten (vi förena här Prestväldet med Patriarkalismen, emedan de i histerien sammanknyta sig med hvarandra) står på det slags höjd af bildning, som fordrar, att mödrar bränna sina barn åt Moloch, så eger han att uttala offerläran; och den arabiske herdefursten kan, i ofvertygelse om rättmätigheten och äran af rof, tillsäga sin sON att göra hvad vi ofvan sett... Både Pracstan och Fursten hafva wrofatisnf rätt.