MUSE TEBYe SIIT VYIIRMYIIIG SNAM; MISS MIPMMESP Er
något öfver lydnaden varande, oberoende och i sig
sjelf rätt eller sant, hvad blir följden? Cnoinesiska
folkets tillstånd visar det. Ty em man öfverhufvud
icke nekar, att menniskor kunna fela i sina tänke-
sätt och beslut; men derjemte påminner sig, att alla
dessa felaktige kuena bekomma bara och alltså vara
föräldrar; så måste, till följe af grundsatsen om den
ovilkorliga lydnaden (det vill säga: lydnaden söäsom
princip), deras afkomlingar nödvändigt antaga fä-
ders tänkesätt, äfven då de varit falska, och utföra
skadliga hamdlingar. Om också alla de föräldrar,
hvarefter Liki bildat sig, stått i tiden så långt bak-
om, att de kunna kallas ett slags urföräldrar för
Chineserne, så följer icke deraf, att ej de ändock
kunna hafva haft oriktiga föreställningar i mycket,
och måste hafva haft det, såsom afxomlirgar af de
första i synd fallna menniskorna. Huru angeläget
är det icke då, att ej blindvis tro på förträffligheten
af ett fadersvälde, eller kasta sig i armarna på en
ofta oförnuftig patriarkalism? Orsaken, hvarföre
man måste göra dessa anmärkningar vid det konfu-
tsianska systemet företrädesvis, är den, att intet
exempel gifves på hela jordklotet, af en så stor,
långvarig och inmflytelsefull patriarkalism, som den
chinesiska, rotfästad genom Konfutses lära. Ingen-
ting visar heller fullkomligare dess slutföljder; hvil-
ka i andra länder måste mer eller mindre likna dem
i China, allt efter som fadersväldet mer eller min-
dre följdriktigt utveeklats och utöfvat sig, men all-
tid äro något ditåt. Det var först christendomen,
som gaf den jordiska patriarkalismen sin grundstöt,
emedan dess stiftare lärde menniskan den ovilkor-
liga lydnaden under en himmelsk fader, samt nöd-
vändigheten af att icke hörsamma jordiska föräldrar
i de fall, då deras bud, stadgar eller önsknirgar siå
i strid mot Guds. Begripa måste man, att härigs-
nom för ingen del kärleken till far och mor indra-
ges, eller det varma och lifgifvande bardet emellan
aftomlingar och store fäder lider någon förminsk-
ning i sin styrka; ty man både kan och bör på det
innerligaste diske sina föräldrar, bistå, sköta och
med huldhet omfatta dem, utan att derföre lyda
dem i annat, än som sammangår med Guds vilja,
d. ä. hans i skapelsen nedlagda mening. Lika vörd-
nadsfullt bör man ihågkomma förfåder, deras brag-
der, tankar och plägseder; men deraf dock icke an-
se sig bunden att tänka eller handla lika med dem,
derifrån afvikande i de stycken, som Guds ord och
förnuftet bjuda. En så beskaffad åtskilnad kar en
christen göra, men enligt Konfutse är det omöjligt.
Att icke tro på sanningen och rättheten af allt hvad
fäderne tänkt och stadgat, är der, ati vanvirda dem;
att icke lyda föräldrar i allt, är der, att icke älska
sitt lifs uppbofsmän. Allt neddrages härigerom till
det telluriska ursprunget och göres beroenda derun-
der, emedan det blir jordiska föräldrar, som bestäm-
ma allt. Förpuftets rätt förjagas , ingenting erkän-
nes för saent i och för sig ellerj utem bruket; och
känslan för en himmelsk fader kan ingenting verka
på sinnet, oaktadt visserligen Tien i allmänhet er-
kännes för det högsta väsendet. Menniskan fångslas
så i stoftet, enär själens rätt att känna och tänka
hvad den enligt sin af Gud i födseln gifna halt verk-
ligen känner och tänker, ieke får utöfva sig; utan
anden, tvungen genom yttre stadgar, tvinar, sjunker
ifrån en bimmelsk höjd, som är dess sanna hem,
och nedfaller öfver det enda, som återstår: jordiska
begär. Vi må gifva ett litet exempel. Sjäiens af
Gud i födseln gifna halt, som genem uppfostran be-
höfver utvecklas, men aldrig till grundinnehållet kan
förvandlas, är, ibland oräkneligt annat, att hålla två
gånger två för fyra. Vår framställnings mening be-
står uti att påstå, det menniskarm har en oafytterlig
rättighet, att anse så och att handla derefter, samt
att det är skadligt att leda eller bringa henne till
förnekande häraf. Men utgör patriarkalismen prin-
cip, så betyder det, att, i händelse förfäder påbjudit
att hälla två gånger två för sju, så äro ajftomlin-
gar pligtige att anse så och handla derefter. Det
är visst både möjligt och sannt, att irga fäder för si-
na ättlingar stadgat det vi här tagit till exempel,
men de bafra, oftast i välmening, lärt och förordnat
hvad som dock är alldeles enalogt med 2 XX 27.
Att böra åtlyda detta, följer af fadersväldet, när det
utgör princip. Skola vi det, böra, eller ens få vi
det? Nej. Fördenskull måste patriarkalismen, så-
som grundsats, falla. Men den upphör icke derföre,
att gifva ämnen till sköna skildringar i poesi öfver
tider, felkslag och länder: ty innerligt, nästan him-
melskt rörande är den melankseliska dager, som gju-
ter sig öfver taflorna af misstag, oförskylda olyckor
och en nöd, som intet behef har i skapelsen. Når
en Mor, med religiös enthusiasm, men sönderslitet
hjerta, vid Molechs altare kastar sitt barn i lågor-
na, efter syriska prester gjort detta för henne till
en helig pligt: — när en Sen går att taga beskap
ifrån en öfver betesmarkerna i grannskapet vandran-
de hord, emedan hans store fader, emiren, önskar
sig dessa oxar; men sonen härvid komimer i strid
med hordens män, tappert gjuter deras blod och
högsint låter sitt eget rinna, slutligen stupar och
med en klar blick emot skyarne utbrister: o min
fader, jag dör, men jag har uppfyllt din vilja och
min pligt! — då är sådant ett skilderi för skalden,
intagande i ren ech rörande, alldeles icke satirisk
mening. Men filosofen skall icke säga: det var rätt
gjordt. Man kan göra denna åtskilnad, utan att
komma i strid med sig sjelf; ty skidra är helt an-
nat än gilla. Ämnena i aprdra länder och tider haf-
va ganska olika former emot för de två fall vi an-
fört; men till innehållet äro de fullkomligt de-
samma, så fort det patriarkaliska icke ställes under
ett högre: rättigheten att göra gällande den af Gud
i födseln åt mennriskan gifna kalt af godhet och för-
nuft. Göres åter det patriarkala häraf boroende, så
är det sjelf icke mer det högsta, icke styrande, icke
ett välde, icke hvad man förstår med patriarkalism.
Föräldra-myndigheten inskränkes då till en rätiighet
att uppfostra barnet till den höjd af bildning, som
man sjelf äger eller kan anskaffa: men om ättlingen
sedan kommer tili en djupare insigt om den af Gud
i födseln åt menniskan gifna halt,, så bar han rätt
att vika ifrån det föräldrarne meddelat honom. Detta
är vilkoret för bildningens fortgång. Om derföre —
för att återgå till de begge exemplen — den syriska
presten (vi förena här Prestväldet med Patriarkalis-
men, emedan de i histerien sammanknyta sig med
hvarandra) står på det slags höjd af bildning, som
fordrar, att mödrar bränna sina barn åt Moloch, så
eger han att uttala offerläran; och den arabiske her-
defursten kan, i ofvertygelse om rättmätigheten och
äran af rof, tillsäga sin sON att göra hvad vi ofvan
sett... Både Pracstan och Fursten hafva wrofatisnf rätt.