Dock! — åtrar sig skalden — ej vill jag här i sista raden Rista några dommar öfver henne. Hvile hon i frid och slumre ljufligt. Sens-moralen af denna, om man så får kalla den, didaktiska romans är utan tvifvel ganska aktningsvärd, synnerligast från den allmänna medicinska barnabebandlingens synpunkt. Skalden har npemligen velat visa, hur farligt det är, att sitta länge uppe om nätterma och att hålla kroppen Jutad öfver böckerna, så att bröstet tryckes in. Hr O. Fryxell har härmed öppnat ett alldeles nytt fält för poesien, och hans nästa bearbetning af detsamma skall kanske bli att versificera Haartmans Lycksalighets-lärax. Den Gräfenbergska vattenkuren skulle kanske äfven vara ett icke rasande ämne för en pathologisk idyll; åtminstone skulle säkerligen Hr O. Fryxell med sin talang kunna deraf göra någonting. Han skulle veta att attrappera det lyriska elementet i både duschar och baddningar, och han skulle börja t. ex. så här: O, i skötet af ett kerrligt landskap, Lindad em med våta yllefiltar, Ställd på knapp diet och blott om Söndan Njutarde em skifva kokadt oxkött, Hur man gonast blir en annan menska, Hur man mister både gikt och finnar, Hur ens alla fibrer spännas åter Och på kinder helsans rosor spira! 0.s.v. De bergtagne är ett fantasispel, som varit tryckt förut; det är ett af Hr O. Fryxells tidigare stycken och synes äga anspråk på att vara någonting rätt titaniskt snillrikt. Det är så utan tvifvel äfven, ehuru en viss behaglig skymning hvilar öfver det hela, så att man icke riktigt får reda på allt det sköna och stora, som der ligger förborgadt. Ett par småbitar finner man imedlertid, hvilkas poetiska förtjenst ligger i öppen dag; sådan är t. ex. Claras sång om den efter!emnade svalan. Men när Hr O. Fryxell börjar på med sina gnomer och nomerp (2!) och låter sina vatten-nymfer i omstjelpta bubblor sjunga på följande sätt: Och på eder, skålar! Båtar af kristall! Byggde utaf strålar Uti forsens fall, Skall Fula dvergen snegla, Sig i randen spegla, När förbi hans hall Nu vi lustigt segla, då miste man bekänna, att hans fantasi spelar, så att man nästan skall vara en af de aderton, för att kunna följa med. Jernhuset är indeladt i trenne serskilda hus, det hvitan, det rödap, det grönan. Det är för öfrigt en historia så mycket å la Olof Fryxell, som någonting kan vara. Emma är en ung, skön flicka och Ludvig är en ung, klipsk gosse, som förälskat sig i Emma och försöker alla medel att beveka hennes hjerta, ehuru med mycken otur. Först bygger han uppe på berget ett hus af plåtar, mycket grannt och ståtligt, och söker att narra Emma in i det, för att få henne i sitt våld; men flickan är honom för slug, ger hans plåtslageri en god dag och springer sin kos, i stället för att gå upp på berget. Ludvig ger sig då till timmerman, bygger upp en röd trästuga och sätter sig sjelf, förklädd till en gammal gumma, att tigga ute på tröskeln. Emma kommer spatserande, får sigte på den fattiga gumman och är just i beråd att stiga fram till tröskeln att ge den gamla en slant, då hon upptäcker förrädaren och i grefvens tid drar foten tillbaka. Ludvig ställer nu till på ett ytterst fiffigt sätt; han gör ett hus utan tak och med väggarne helt och hållet beklädda med löf, så att ingen kan ana att det är annat än en liten lund!!!! När Emma på sin vanliga promenad kommer hit och fördjupar sig i lunden, smäller i detsamma dörren till bakom henne. Ludvig triumferar; Emma söker undflykter, men ! ger sig efter en liten parlamentering. Detta kallas Jernhuset! .... Hvarför icke så ! gerna Kärnhuset? ( Det ser nästan ut, som Hr O. Fryxell här ) velat skrifva någonting i visans lätta och lekan-! de genre. Sjelfva den gammaldags formen med l! det ständigt återkommande omqvädet: 1 Heidst vill hon vara ute i naturen J och det andra: . ; Så fiek han ändå fegelm uti burenp, f tyckes antyda en dylik afsigt. Men det är märk-( värdigt att se, kur denna storklifvande originaji litets-ifver, som så lyckligt karakteriserar vår ( man, gör sig gällande äfven i det aldra simplaste. Det är ett så enormt djupsinne i sjelfva 3 hans jovialitet, han kan icke låta bli att tala höga s gåtor, äfven när han är som småitrefligast och ( familjerast, och han bygger upp ofantliga, kon) 1 E J J ä t l Y 6 I 2 stiga jernhus) till herberge för den minsta och: allra näpnaste konfektsdevis-tanka. Det är det båldstora snillets natur, att aldrig ens kunna ! förneka helt och hållet sin omätliga kraft och! sina väldiga dimensioner. Så lemnar giganten !j efter sis; ett spår om en half fjerdingsväg, äfven om han går aldrig så nätt på tåspetsen. Se ————— EEE I I BOKHANDELS-BULLETIN. METHODISMEN. EN BELÖNT PRISSKRIFT