Dock! — åtrar sig skalden —
- ej vill jag här i sista raden
Rista några dommar öfver henne.
Hvile hon i frid och slumre ljufligt.
Sens-moralen af denna, om man så får kalla
den, didaktiska romans är utan tvifvel ganska
aktningsvärd, synnerligast från den allmänna
medicinska barnabebandlingens synpunkt. Skal-
den har npemligen velat visa, hur farligt det är,
att sitta länge uppe om nätterma och att hålla
kroppen Jutad öfver böckerna, så att bröstet
tryckes in. Hr O. Fryxell har härmed öppnat
ett alldeles nytt fält för poesien, och hans nä-
sta bearbetning af detsamma skall kanske bli
att versificera Haartmans Lycksalighets-lärax.
Den Gräfenbergska vattenkuren skulle kanske
äfven vara ett icke rasande ämne för en patho-
logisk idyll; åtminstone skulle säkerligen Hr O.
Fryxell med sin talang kunna deraf göra nå-
gonting. Han skulle veta att attrappera det
lyriska elementet i både duschar och baddnin-
gar, och han skulle börja t. ex. så här:
O, i skötet af ett kerrligt landskap,
Lindad em med våta yllefiltar,
Ställd på knapp diet och blott om Söndan
Njutarde em skifva kokadt oxkött,
Hur man gonast blir en annan menska,
Hur man mister både gikt och finnar,
Hur ens alla fibrer spännas åter
Och på kinder helsans rosor spira! 0.s.v.
De bergtagne är ett fantasispel, som va-
rit tryckt förut; det är ett af Hr O. Fryxells
tidigare stycken och synes äga anspråk på att
vara någonting rätt titaniskt snillrikt. Det är
så utan tvifvel äfven, ehuru en viss behaglig
skymning hvilar öfver det hela, så att man icke
riktigt får reda på allt det sköna och stora, som
der ligger förborgadt. Ett par småbitar finner
man imedlertid, hvilkas poetiska förtjenst ligger
i öppen dag; sådan är t. ex. Claras sång om
den efter!emnade svalan. Men när Hr O. Fry-
xell börjar på med sina gnomer och nomerp (2!)
och låter sina vatten-nymfer i omstjelpta bubblor
sjunga på följande sätt:
Och på eder, skålar!
Båtar af kristall!
Byggde utaf strålar
Uti forsens fall,
Skall
Fula dvergen snegla,
Sig i randen spegla,
När förbi hans hall
Nu vi lustigt segla,
då miste man bekänna, att hans fantasi spe-
lar, så att man nästan skall vara en af de ader-
ton, för att kunna följa med.
Jernhuset är indeladt i trenne serskilda hus,
det hvitan, det rödap, det grönan. Det är för
öfrigt en historia så mycket å la Olof Fryxell,
som någonting kan vara. Emma är en ung,
skön flicka och Ludvig är en ung, klipsk gosse,
som förälskat sig i Emma och försöker alla me-
del att beveka hennes hjerta, ehuru med myc-
ken otur. Först bygger han uppe på berget ett
hus af plåtar, mycket grannt och ståtligt, och
söker att narra Emma in i det, för att få hen-
ne i sitt våld; men flickan är honom för slug,
ger hans plåtslageri en god dag och springer
sin kos, i stället för att gå upp på berget. Lud-
vig ger sig då till timmerman, bygger upp en
röd trästuga och sätter sig sjelf, förklädd till en
gammal gumma, att tigga ute på tröskeln. Em-
ma kommer spatserande, får sigte på den fatti-
ga gumman och är just i beråd att stiga fram
till tröskeln att ge den gamla en slant, då hon
upptäcker förrädaren och i grefvens tid drar fo-
ten tillbaka. Ludvig ställer nu till på ett yt-
terst fiffigt sätt; han gör ett hus utan tak och
med väggarne helt och hållet beklädda med löf,
så att ingen kan ana att det är annat än en
liten lund!!!! När Emma på sin vanliga pro-
menad kommer hit och fördjupar sig i lunden,
smäller i detsamma dörren till bakom henne. Lud-
vig triumferar; Emma söker undflykter, men !
ger sig efter en liten parlamentering.
Detta kallas Jernhuset! .... Hvarför icke så !
gerna Kärnhuset? (
Det ser nästan ut, som Hr O. Fryxell här )
velat skrifva någonting i visans lätta och lekan-!
de genre. Sjelfva den gammaldags formen med l!
det ständigt återkommande omqvädet: 1
Heidst vill hon vara ute i naturen J
och det andra: . ;
Så fiek han ändå fegelm uti burenp, f
tyckes antyda en dylik afsigt. Men det är märk-(
värdigt att se, kur denna storklifvande origina- ji
litets-ifver, som så lyckligt karakteriserar vår (
man, gör sig gällande äfven i det aldra simpla-
ste. Det är ett så enormt djupsinne i sjelfva 3
hans jovialitet, han kan icke låta bli att tala höga s
gåtor, äfven när han är som småitrefligast och (
familjerast, och han bygger upp ofantliga, kon-
)
1
E
J
J
ä
t
l
Y
6
I
2
stiga jernhus) till herberge för den minsta och:
allra näpnaste konfektsdevis-tanka. Det är det
båldstora snillets natur, att aldrig ens kunna !
förneka helt och hållet sin omätliga kraft och!
sina väldiga dimensioner. Så lemnar giganten !j
efter sis; ett spår om en half fjerdingsväg, äf-
ven om han går aldrig så nätt på tåspetsen.
Se ————— EEE I
I
BOKHANDELS-BULLETIN.
METHODISMEN. EN BELÖNT PRISSKRIFT