setade i samma qvarter der Colombiers källare är beläsen och som jag dagligen måste gå der förbi, gick jag n och hörde Journal du peuple föreläsas, stundom ock National, Commerce och Populaire — den sednare slott en gång, emedan det är en måradsskrift. Vanigen läste Corpu, emedan han bäst kunde; men som han hade ondt i munnen, hände sig att han sade porc frais, (färskt flåsk) i stället för pråefet. Afven låssmeden, som bor näst intill Colombier, föreläste stundom. Söndagen den 44 Sept. var jag utan arbete och gick till Boucheron för att fråga om ham kunde skaffa mig något. Han viste mig till en träbandlarge, och då jag ej träffade denne hemmea, gick jag till Colombier, i sällskap med Desir, som mött mig på gatan och icke hörde till föreningen. Någon! journal lästes icke, emedan det ej var rätta dagen. Colombier sade att intet nytt förefallit, men att: man snart väntade något, samt att han dagen derpå, en Söndag, skulle gå till place St. Martin, för! att utnämna chefer i qvarteret, som ännu saknade sådane, men var fullt af entusiasm. I förstäderna St. Antoine och St. Msrceau, tillade han, har man redan chefer, men är ännu icze stark: nog till ett anfall. Han uppfordrade mig att följa sig till St. Martin, och jag lofvade det, men böil ej ord, emedan jag hellre ville vara hemma och vaka öfver min lilla dotter. Måndagen den 43 Sept. uppsteg jag kl. 5 och gick till Gröveplatsen, men träffade få kamrater, emedan det redan var för sent. Derpå träffade jag en viss Amand, som icke har med denna sak att göra, men betalte omkring 30 sous för vin åt mig, henom och en viss Marin. Marin gick med mig till förstaden t. Antoine för att söka arbete, och under vägen stötte vi på Durville, som ock kallas Laurent, ech på samma gång som jag inträdt i föreningen; han sade, att jag sunde finna arbete hos hans mästare, och dermed lemnade kan oss. Jag gick då vidare med Amand till barritre Amandiers, då vi vid hörnet af gatan Traversitre stötte på Martin. Denne yttrade, att han just mu var sysselsatt att samla sitt folk och uppfordrade mig att begifva mig till Colombier. Der funno vi ett halft tjog kamrater, som öfverlade om man borde slåss eller hålla sig stilla, och af hvilka flera redan fått patroner. Bland andre var dar en fäktmästare, som en åtta dagar förut gifvit en representation, och hade med sig en slags trofö, sammansatt af träsablar, käppar och floretter. Man mente det skulle vara bra att taga knapparne från floretterme och deraf göra dolkar, men mar afstod derifrån, emedan det syntes medföra svårigheter. Nu kom Dufour till mig ech sade, att jag borde hemta Boucheron. Jag fann homem der han brukade arbeta, och i begrapp att föra ett lass aceajouträd till staden. Jag hjelpte honom att föra vagnen, som han lät stå oaflastad, för att sjelf följa mig till Colombier. Der frågade Dufour, om alla hade vapen. Jeg svarade, att jag blott ägde min cirkel, och en annan, att ban hade blott en knif. Jean Marie utropade: hvad! sakna vi vapen? Ar icke hvar för sig i stånd att blifva färdig med en man, och har icke regementet vapen? De tillhöra oss. Mitt folk är redan på sin post, och jag har icke lust att äfventyra hufvudet för att Jåta vänta på mig, liksom jag sjelf skulle skjuta den för pannen, som dröjde att infinna sig. Efter dessa ord försvann han som en blixt. Jag skyndade efter, för att få veta hvarom frågan var, men han ropade blott kom och följ mig, och detta var mig emöjligt, ty han sprang som en galning. (Forts. följer.)