ill sin fader, att denne måtte anskalla ett AN is, att föräldrarne ej kunde umbära sonens bi? täde. Genom detta betyg hoppades han förmå itverka sig eftergift och kunna gifva Leplatre n laglig man och silt barn en laglig fader. fen ett sådant betyg kunde ej anskaffas och lenna motgång gaf Quenisset anledning, att öferlemna sig åt hvad företag slumpen erbjöd. Iuru denna också temligen hastigt förde hoiom till den olyckliga ryktbarhet han nu vunvit, inhemtas bäst af hans egen, till undersökingsprotokollet aflemnade berättelse, så lydande: aJag tillhör föreningen aJemlika arbetares (ouriers egalitaires),. Denna har tre afdelningar, egaitairerna, kommunisterna och reformisteraa. För ymkring 6 veckor sen träffade jag på gatan Prioul, itföljd af Martin; han helsade mig och talade om händelser, som, med anledning af en i görningen varande komplott, torde inträffa, samt gjorde mig Då samma gång förslag, att inträda i föreningen. Sedan någon tid, yttrade ban, gick han aldrig till sängs, utan sysselsatte sig med att tillverka patroner. Mitt svar blef, att jag nu ej hade tid till vidare samtal, men att vi längre fram torde träffas. Marlin sade mig detamma och tillade: Prioul är god att hafva till skydd, men pratar för mycket. Vi utsatte intet ställa, för att vidare råkas, utan jag gick hem att äta afton. Fjorton dagar derefter, på vägen till em möbelsnicksre, kos hvilken jag arbetade, stötte jag på Martin, stående utanför vinskänken Colombiers dörr; han bjöd mig in att dricka ett glas och då måste jag lofva honom, att följande Måndag återkomma till Celombiers. Se till, sade han, catt du kan medbricga tre eller fyra kamrater, så skola vi tömma en butelj tillsamman. Jag kom och förde med mig Boucheron. tillsamman med bvilken jag arbetat; vi funne der Martin, Just, August, Dufour, den man äfven kallade Frment, samt Chasseur, Napoleon, Jean-Marie, Mallet och flsra andra, dem jag ej kan erinra mig och till en del ej visste namn på. Sedan hvar och en druckit en eller balfannan bägare, låt August stänga dörrn till rummet, der vi sutto mycket trångt. Derpå höll ban ett tal och sade: cMedborgare, j måste inse, att vi blifva illa styrda, att det uppenbarligen är tyranner, som hafva regeringstömmarne och att det endast är polisen och advokaterna, som förtjena något. Vihafva en konung, till hvilken vi årligen måste gifva 24 millioner, ech dessutom en khep andra män, som förtjena pengar med sysslolöshet och göra oss mycket olyckliga. Börderna, som äro mindre bildade, än vi, hafva redan den klokheten, att de blifvit revolutionärer, och vi gesäller böra inse, att alla dessa tyrenner undertrycka oss. För detta ändamål äro vi här församlade. Jag förklarar er kärmed, att jag och mina medborgare äro revelutionärer, icke sådane revolutionärer, som åsyfta något ondt, utan alla gesällers välgång; ty jag förklarar härmed, att vi äro cjemlika arbetare,. Några af oss förstå hvad cjemnlika arbetare, vill säga, andra icke; för de sednaare vill jag i korthet förklara det. Dermed menas, att, när vi störtat tbronen, skola vi upprätta natiomalverkstäder, vexelundervisningsskolor och andra dylika anstalter. En sådan nationalverkstad skall: finnas i hvart departemang; gesällen skall ej behöfva . sörja för arbete; en lagligen fastställd lön skall betalas bonem, vida högre än vi nu hafva, och han skall dagligen ej arbeta mer än 8 timmar. Medborgare, hvad tycken j om sådane natienalverkstäder ? Rätt mycket, svarade alla. Talet föll sig väl grannare, än jag här kan framföra, men innehållet var sådant, som jag nu uppgifvit. Talaren tillade vidare: Märk väl, medborgare, buru växelundervisningsskolorma må inrättas: der skall vara en lärare, som regeringen aflönar, och som är förpligtad att använda samma omsorg på de fattigas barn, sem nu användes på en prirs af blodet. Några af eder, älskade medbergare, välsignas med barn, som icke födas för att uppväxa i okunnighet, som måhända äro bestämda att blifva stora män, men som i saknad af förmögenhet måste stadna vid plogen. Oss fattas härvid blott makt. Låt oss blott störta thronen och j skolen se. att allt är gjordt. Lagarne äro stiftade; det erfordras blott att, som man säger, sätta det ema i det ardras ställe. Konungen är död, lefve konungen. Hvem af er skulle vägra att inträda i vårt sällskap ? Man hade nu druckit något ech alla svarade ja. Efter talets slut aflägsnade sig Dufour, Napoleon och August, för att, som jag vill erinra mig, gå upp i ett högre beläget rum. Då lät Chasseur 6 gesäller, nemligen 2 i sender, gå ut i förstugan; jag giek med Boucheron. I förstugan band Chssseur ett kläde för mina ögon och förde mig så in i kammaren. Napoleon sade då med högtidlig stämma till mig, liksom till Boucheron: Broder, hvad tänker du om regeringen? tror du att vi blifva dåligt styrda? jag svarade, ja. Då sade han: du vet att vi äro revolutionärer; nu skall du upplyfta din hand, och svara vid ditt hufvud, att offra lif och gods, att öfvergifva hustru och barn, om du äger sådana, och infinna dig på gaten vid första alarm, och att kämpa utan att räkna antalet af dina fiender. Du skall ock svära, att icke förråda ett ord af hvad du här hör. För att blifva revolutionär, som vi, måste du svära att icke sky hvarken död eller fängelse. Svär du det? Betänk noga hvad du gör; det gäller ditt hufvud. Som mina ögon voro förbundna och jag icke visste hvad han hade i handen, tilläfventyrs en pistol eller en dolk, svarade jag: jag Svär. Men jag har glömt att berätta, att han först frågade mig om mitt namn, min bostad och min profession. Innan bindeln togs från mina ögen, sade den som fört ordet, att min hustru skulle lida samma straff, som jag sjelf, i fall jog förrådde något, samt att jag borde väl bevara min hemlighet för henne. Då och då upprepade den andre, som stod i ett härn af rummet: du bör det; du kar svurit det. Äfven anbefallde man mig, att så ofta görligt var, komma till Colombier. Slutligen tog Mallet, som äfven befann sig i rummet, bindeln från mina ögon, och derpi kom den ene efter den andre och omfammrmade mig, med de ordern: Medborgare, vi erkänna dig, som en medlem af vår förening. Mallet, den jag ej omfamnat, sade: medborgare, glömmer du då mig, samt slöt mig i sina armar. Jag Jät allt gå som det ville, samt gick slutligen hem, och märkte deraa. LR CT. 2 ooo Mrs oo 2 BAlk ca fli IS: rv a så re ar M di —-— Ve LO LL