ill sin fader, att denne måtte anskalla ett AN
is, att föräldrarne ej kunde umbära sonens bi- ?
täde. Genom detta betyg hoppades han förmå
itverka sig eftergift och kunna gifva Leplatre
n laglig man och silt barn en laglig fader.
fen ett sådant betyg kunde ej anskaffas och
lenna motgång gaf Quenisset anledning, att öf-
erlemna sig åt hvad företag slumpen erbjöd.
Iuru denna också temligen hastigt förde ho-
iom till den olyckliga ryktbarhet han nu vun-
vit, inhemtas bäst af hans egen, till undersök-
ingsprotokollet aflemnade berättelse, så lydande:
aJag tillhör föreningen aJemlika arbetares (ou-
riers egalitaires),. Denna har tre afdelningar, ega-
itairerna, kommunisterna och reformisteraa. För
ymkring 6 veckor sen träffade jag på gatan Prioul,
itföljd af Martin; han helsade mig och talade om
händelser, som, med anledning af en i görningen
varande komplott, torde inträffa, samt gjorde mig
Då samma gång förslag, att inträda i föreningen.
Sedan någon tid, yttrade ban, gick han aldrig till
sängs, utan sysselsatte sig med att tillverka patroner.
Mitt svar blef, att jag nu ej hade tid till vidare
samtal, men att vi längre fram torde träffas. Mar-
lin sade mig detamma och tillade: Prioul är god
att hafva till skydd, men pratar för mycket. Vi
utsatte intet ställa, för att vidare råkas, utan jag
gick hem att äta afton. Fjorton dagar derefter, på
vägen till em möbelsnicksre, kos hvilken jag arbetade,
stötte jag på Martin, stående utanför vinskänken
Colombiers dörr; han bjöd mig in att dricka ett
glas och då måste jag lofva honom, att följande
Måndag återkomma till Celombiers. Se till, sade
han, catt du kan medbricga tre eller fyra kamrater,
så skola vi tömma en butelj tillsamman. Jag kom
och förde med mig Boucheron. tillsamman med bvil-
ken jag arbetat; vi funne der Martin, Just, August,
Dufour, den man äfven kallade Frment, samt Chas-
seur, Napoleon, Jean-Marie, Mallet och flsra andra,
dem jag ej kan erinra mig och till en del ej visste
namn på. Sedan hvar och en druckit en eller balf-
annan bägare, låt August stänga dörrn till rummet,
der vi sutto mycket trångt. Derpå höll ban ett tal
och sade: cMedborgare, j måste inse, att vi blifva
illa styrda, att det uppenbarligen är tyranner, som
hafva regeringstömmarne och att det endast är po-
lisen och advokaterna, som förtjena något. Vihafva
en konung, till hvilken vi årligen måste gifva 24
millioner, ech dessutom en khep andra män, som
förtjena pengar med sysslolöshet och göra oss myc-
ket olyckliga. Börderna, som äro mindre bildade,
än vi, hafva redan den klokheten, att de blifvit
revolutionärer, och vi gesäller böra inse, att alla
dessa tyrenner undertrycka oss. För detta ändamål
äro vi här församlade. Jag förklarar er kärmed, att
jag och mina medborgare äro revelutionärer, icke
sådane revolutionärer, som åsyfta något ondt, utan
alla gesällers välgång; ty jag förklarar härmed, att
vi äro cjemlika arbetare,. Några af oss förstå hvad
cjemnlika arbetare, vill säga, andra icke; för de
sednaare vill jag i korthet förklara det. Dermed me-
nas, att, när vi störtat tbronen, skola vi upprätta
natiomalverkstäder, vexelundervisningsskolor och an-
dra dylika anstalter. En sådan nationalverkstad skall:
finnas i hvart departemang; gesällen skall ej behöfva .
sörja för arbete; en lagligen fastställd lön skall beta-
las bonem, vida högre än vi nu hafva, och han skall
dagligen ej arbeta mer än 8 timmar. Medborga-
re, hvad tycken j om sådane natienalverkstäder ?
Rätt mycket, svarade alla. Talet föll sig väl gran-
nare, än jag här kan framföra, men innehållet
var sådant, som jag nu uppgifvit. Talaren tillade
vidare: Märk väl, medborgare, buru växelundervis-
ningsskolorma må inrättas: der skall vara en lärare,
som regeringen aflönar, och som är förpligtad att
använda samma omsorg på de fattigas barn, sem
nu användes på en prirs af blodet. Några af eder,
älskade medbergare, välsignas med barn, som icke
födas för att uppväxa i okunnighet, som måhända
äro bestämda att blifva stora män, men som i sak-
nad af förmögenhet måste stadna vid plogen. Oss
fattas härvid blott makt. Låt oss blott störta thro-
nen och j skolen se. att allt är gjordt. Lagarne
äro stiftade; det erfordras blott att, som man säger,
sätta det ema i det ardras ställe. Konungen är
död, lefve konungen. Hvem af er skulle vägra att
inträda i vårt sällskap ? Man hade nu druckit nå-
got ech alla svarade ja. Efter talets slut aflägsnade
sig Dufour, Napoleon och August, för att, som jag
vill erinra mig, gå upp i ett högre beläget rum.
Då lät Chasseur 6 gesäller, nemligen 2 i sender,
gå ut i förstugan; jag giek med Boucheron. I för-
stugan band Chssseur ett kläde för mina ögon och
förde mig så in i kammaren. Napoleon sade då
med högtidlig stämma till mig, liksom till Bouche-
ron: Broder, hvad tänker du om regeringen? tror
du att vi blifva dåligt styrda? jag svarade, ja. Då
sade han: du vet att vi äro revolutionärer; nu
skall du upplyfta din hand, och svara vid ditt huf-
vud, att offra lif och gods, att öfvergifva hustru och
barn, om du äger sådana, och infinna dig på gaten
vid första alarm, och att kämpa utan att räkna an-
talet af dina fiender. Du skall ock svära, att icke
förråda ett ord af hvad du här hör. För att blifva
revolutionär, som vi, måste du svära att icke sky
hvarken död eller fängelse. Svär du det? Betänk
noga hvad du gör; det gäller ditt hufvud. Som
mina ögon voro förbundna och jag icke visste hvad
han hade i handen, tilläfventyrs en pistol eller en
dolk, svarade jag: jag Svär. Men jag har glömt
att berätta, att han först frågade mig om mitt namn,
min bostad och min profession. Innan bindeln
togs från mina ögen, sade den som fört ordet, att
min hustru skulle lida samma straff, som jag sjelf,
i fall jog förrådde något, samt att jag borde väl be-
vara min hemlighet för henne. Då och då uppre-
pade den andre, som stod i ett härn af rummet:
du bör det; du kar svurit det. Äfven anbefallde
man mig, att så ofta görligt var, komma till Co-
lombier. Slutligen tog Mallet, som äfven befann
sig i rummet, bindeln från mina ögon, och derpi
kom den ene efter den andre och omfammrmade mig,
med de ordern: Medborgare, vi erkänna dig, som
en medlem af vår förening. Mallet, den jag ej om-
famnat, sade: medborgare, glömmer du då mig,
samt slöt mig i sina armar. Jag Jät allt gå som
det ville, samt gick slutligen hem, och märkte der-
aa. LR CT. 2 ooo Mrs oo 2 BAlk ca fli
IS:
rv
a
så
re
ar
M
di
—-— Ve LO LL -