att han aldrig skulle tillstyrka konungen al!
handla emot landets lagar).
Rådplägringarna mellan konungen och kej-
rinnans ministrar hade räckt till nära klockan
tio. Catharina och hennes ho! västade ännu:
slutligen nödgades man underrätta henne, att
allt vore afbrutet. Prins Zubow nalkades ben-
ne hemligtsfullt och hviskade henne i örat: hon
steg upp, stammade, kände sig illamående och
erfor till och med ett lindrigt anfall, förebud
till det som några veckor sednare lade henne i
grafven. Kejsarinnan drog sig tillbaka och hof-
vet förafskedades, under förevändning al en ko
nungen hastigt åkommen opasslighet. Imedlier-
tid blefvo de sannskyldiga bevekelsegrunderna
snart. bekanta. Somliga voro förtörnade öfver
en liten konungs af Sverge dristighet; andra öf-
ver den visa Catharizas oförsigtighet, som så lätt-
sinnigt blottställt sig för ett dylikt uppträde: i
synnerhet blef man det på Zubows och Markows
förmätenhet, som inbillat sig kunna, medelst sin
arglistighet, förblinda svenskarne, och som troti
sig kunna intata dem att obesedt underskrifva
ett giltermålskontrakt.
Det mest ömmande offret för denna dårak-
tiga finhet och detta grymma höginod, var den
) Samme baron Fleming var landtmarskalk 181490
när till svensk thronföljere utnämndes en bl
Napoleons marskalkar hvars gemåls offentliga be-
kännande j;Sveriges hufvudstad af katholska tros-
lärån, lika litet sattes i fråga då, som sedermera
thronföljarens äfven i andra led gemåls lika be-
skaffade fria religionsöfning. (Samme baron Fle-
ming var tjenstgörande statsråd 1823 vid kron-
prinsen Oscars förmälning.)