att han aldrig skulle tillstyrka konungen al! handla emot landets lagar). Rådplägringarna mellan konungen och kejrinnans ministrar hade räckt till nära klockan tio. Catharina och hennes ho! västade ännu: slutligen nödgades man underrätta henne, att allt vore afbrutet. Prins Zubow nalkades benne hemligtsfullt och hviskade henne i örat: hon steg upp, stammade, kände sig illamående och erfor till och med ett lindrigt anfall, förebud till det som några veckor sednare lade henne i grafven. Kejsarinnan drog sig tillbaka och hofvet förafskedades, under förevändning al en ko nungen hastigt åkommen opasslighet. Imedliertid blefvo de sannskyldiga bevekelsegrunderna snart. bekanta. Somliga voro förtörnade öfver en liten konungs af Sverge dristighet; andra öfver den visa Catharizas oförsigtighet, som så lättsinnigt blottställt sig för ett dylikt uppträde: i synnerhet blef man det på Zubows och Markows förmätenhet, som inbillat sig kunna, medelst sin arglistighet, förblinda svenskarne, och som troti sig kunna intata dem att obesedt underskrifva ett giltermålskontrakt. Det mest ömmande offret för denna dåraktiga finhet och detta grymma höginod, var den ) Samme baron Fleming var landtmarskalk 181490 när till svensk thronföljere utnämndes en bl Napoleons marskalkar hvars gemåls offentliga bekännande j;Sveriges hufvudstad af katholska troslärån, lika litet sattes i fråga då, som sedermera thronföljarens äfven i andra led gemåls lika beskaffade fria religionsöfning. (Samme baron Fleming var tjenstgörande statsråd 1823 vid kronprinsen Oscars förmälning.)