(Insändt.)
ÄR KRISTENDOMENS SEDELÄRA I GRUNDE!
ENAHANDA MED JUDENDOMENS ?
Tredje Artikeln.
Vi lofvade, då vi i förra Artikeln framstäld
det kristliga sedelifvets ide, att vu ingå uti e
jemförelse, för att utröna, huru det kristliga se
delifvet förhåller sig till den sedlighet, som uta;
kristendomen kan ega rum. Men härvid skal
säkerligen hvar och en erinra sig de uppmanin
gar, som under olika former upprepas snart sagd
på hvarje blad i N. T., att tro på Jesum Kri
stum. Då några frågade: Hvad skola vi göra
att vi verka kunne Guds verk ?, svarade Jesus
aDet är Guds verk, att J tron på den han sänd
hafver,, Joh. 6, 28, 29. Denna tro skulle allt
så vara ett grundvilkor, om summan af dera
lefnads verksamhet skulle blifva ett Guds verk
ja uti denna tro skulle redan sjelfva verket lig
ga innefattadt, såsom växten och blomman i sit
frö. Och vid allt trångmål, all nöd och all
betryck, och vid all sällhetsåstundan hänvisad
Jesus och hans Apostlar öfverallt menniskorn:
till denna tro. De skulle då finna bjelp (Math
9, 22); de skulle då varda saliga med de sina
(ApostlaG. 46, 34). De skulle då iche hungr:
eller törsta, utan finna tillfredsställelse för sir
själs längtan (Joh. 6, 25). De skulle då (redar
här) hafva evinnerligt lif (Joh. 5, 24) och hafv:
sällskap med Fadren och bans Son Jesu Krist
(1 Joh. 4, 3). Den strid emellan vilja och för
måga, som annars eger rum bland menniskorna
skulle då upphöra; dem skulle intet vara omöj
ligt; ja om än hinder stodo dem i vägen, son
kunde synas lika omöjliga att öfvervinna, son
att flytta berg, så skulle de vika, (Matth. 47
20). Hvarutaf dessa löften cch denna kraft:
Jo derutaf, att vi först genom tron på Kristun
finne vårt lifs mål och inträde i dess rätta ord
ning. Ett medvetande af ett högre lif än de
kroppsliga, en dragning till det gudomliga, et
välbehag för sanning och rätt är visserligen
mer eller mindre mån för handen hos menni
skan äfven på de lägsta trappsteg af menskli;
odling. Men, fjettrad af sinnlighetens band, kar
utan kristendomen hennes andes åstundan aldri;