(Insändt.) ÄR KRISTENDOMENS SEDELÄRA I GRUNDE! ENAHANDA MED JUDENDOMENS ? Tredje Artikeln. Vi lofvade, då vi i förra Artikeln framstäld det kristliga sedelifvets ide, att vu ingå uti e jemförelse, för att utröna, huru det kristliga se delifvet förhåller sig till den sedlighet, som uta; kristendomen kan ega rum. Men härvid skal säkerligen hvar och en erinra sig de uppmanin gar, som under olika former upprepas snart sagd på hvarje blad i N. T., att tro på Jesum Kri stum. Då några frågade: Hvad skola vi göra att vi verka kunne Guds verk ?, svarade Jesus aDet är Guds verk, att J tron på den han sänd hafver,, Joh. 6, 28, 29. Denna tro skulle allt så vara ett grundvilkor, om summan af dera lefnads verksamhet skulle blifva ett Guds verk ja uti denna tro skulle redan sjelfva verket lig ga innefattadt, såsom växten och blomman i sit frö. Och vid allt trångmål, all nöd och all betryck, och vid all sällhetsåstundan hänvisad Jesus och hans Apostlar öfverallt menniskorn: till denna tro. De skulle då finna bjelp (Math 9, 22); de skulle då varda saliga med de sina (ApostlaG. 46, 34). De skulle då iche hungr: eller törsta, utan finna tillfredsställelse för sir själs längtan (Joh. 6, 25). De skulle då (redar här) hafva evinnerligt lif (Joh. 5, 24) och hafv: sällskap med Fadren och bans Son Jesu Krist (1 Joh. 4, 3). Den strid emellan vilja och för måga, som annars eger rum bland menniskorna skulle då upphöra; dem skulle intet vara omöj ligt; ja om än hinder stodo dem i vägen, son kunde synas lika omöjliga att öfvervinna, son att flytta berg, så skulle de vika, (Matth. 47 20). Hvarutaf dessa löften cch denna kraft: Jo derutaf, att vi först genom tron på Kristun finne vårt lifs mål och inträde i dess rätta ord ning. Ett medvetande af ett högre lif än de kroppsliga, en dragning till det gudomliga, et välbehag för sanning och rätt är visserligen mer eller mindre mån för handen hos menni skan äfven på de lägsta trappsteg af menskli; odling. Men, fjettrad af sinnlighetens band, kar utan kristendomen hennes andes åstundan aldri;