alllinstone ICKE IcINANafr acnN SscunNarc omstanula
heten utan vederläggning.
BOKHANDELS-BULLETIN.
JULLITTERATUR.
Vi äro i år så lyckliga att något tidigare än
vanligt kunna begynna den årliga öfversigten af
den del ibland våra bokhandelsalster, som lämp-
ligast kan rangeras under ofvanstående rubrik,
dels i anseende till tiden då de utkomma, dels
i anseende till sjelfva artiklarnas art, att vara
ämnade till julklappar åt ungdomen eller till
rekrytering af förmaksbordens prydnader.
Det främsta rummet ibland det vi sett af de
hittills utkomna bland ifråg. varande julalster, är
ett planchverk under titeln: Museum 1842 af
Svenska: och utländska författare och artister.
Detta verk innefattar en talrik samling kopier i
stentryck från alla af in- och utländska målare.
Dessa platicher kunna väl ej göra anspråk på
något större konstvärde, men äro likväl rätt ar-
tiga och bättre än det mesta kram, som förut
utkommit i dylika hälften. Särdeles fästes upp-
märksamheten vid ett stycke föreställande en
hop höns med menniskoansigten. Ideen till detta
historiskt bekanta stycke uppfanns af riksrådet
grefve Tessin, och originaltaflan, som blifvit mån-
ga gånger kopierad i olja, målades af den till
Sverige från Frankrike införskrifne artisten Ta-
raval, som var lärare vid den då nyss stiftade
målareakademien, och af hvars hand man äfven
har plafonderne i Slottskapellet. Gruppen på
taflan utgöres af 6 porträtter af dåvarande hof-
damer, alla placerade på hönskroppar. Ideens
uppfinnare sjelf representeras af en tupp ibland
dem. Detta skämt af grefve Tessin, som var
allt för artig och ridderlig att dermed mena nå-
got ondt, vardt sedermera ansedt för så qvickt,
att ett jetton slogs deröfver med omskrift:
Hvad usel tupp, o höns, som icke gal den dag
Då han er skönhet ser och edra anletsdrag!
för öfrigt innehåller arbetet följande plancher:
Polska hjeltinnor, Systrarna, ett engelskt, och
Promenaden, ett fransyskt stycke, samt en teck-
ning föreställande den lifländska bonden, som
under Carl XII:s marsch till Narva var vägvi-
sare åt honom, och som sedermera på konun-
gens befalning blef porträtterad. Ulfven bland
fåren: en krigare, som efter det hans blessyrer
blifvit läkte, uppsöker sin kaptens graf; en le-
jonjagt i Persien samt den sårade hundenr;
af hvilka de fyra sistnämnda äro de bästa, särdeles
den sårade hunden, hvilket har en vacker och
ren stil. Hvad beträffar de kompilationer från
åtskilliga författare, af hvilka texten utgöres, så
hade arbetet troligen äfven utom denna poetiska
flygsand egt samma värde, särdeles som dessa
urval icke alltid synas förråda tillräcklig om-
sorg. Det der stambekspjållret kunde t. ex. lätt
hafva undvarits; likaså apostroferne uti VII af-
delningen. Med skäl torde äfven kunna armär-
kas såsom ett fel, att textens utgifvare anfört
just de allmännast kända stycken af Stagnelius,
Tegner och Franzen, såsom t. ex. Kärleken,
Nattvardsbarnen och Menniskans anlete; alltsam-
man förut vogsamt läst och omläst.
— En liten brochyr, kallad ;Hufvudstad:ns
nöjenn, hör äfven under denna rubrik. Den in-
nehåller några små, rätt artiga teckningar, å!-
följda af korta förklarande beskrifningar. Euwu
dessa teckningar väl icke ursprungligen torde
vara svenska, passa de dock icke illa såsom 1o-
kalierade. De framställa tilldragelser, som nå-
gotnär likna hvarandra öfverallt och i alla län-
der. Sålunda är missödet att stjelpa, under det
man med sin inklination i en gigg gör en lust-
färd åt landets, för en ambitiös kavaljer lika
harmfullt och förargligt, ehvad det händer på
Djurgården eller någon annorstädes i verlden.
Ceremonierne vid Nyårsgratulationers miste
hafva ett visst tråkigt slängtycke med hvarandra
öfverallt i verlden. Dessa liknöjda, tanklösa säl-
lar, som efter uppburen veckolön, draga till kro-
gen för att på sitt vis förfriska sig efter utstånd-
na mödor, och som i denna lilla teckning fått
namn af rökare, igenkännas lätt ehvar deras
sorglösa groteska lag slår sig ned kring ett bord
och med pipan i munnen söker att ännu döfva
sina hemspunna nerver och försoffade sinnew
vid en ölkanna. Denna klass af arbetare, som
icke lefva för att verka, utan verka för att lefva
bär öfver allt sin originella prägel, och om des:
medlemmar uti olika klimat hafva någon skilj
aktighet i lefnadsvanor och utseende, äro doch
grunddragen alltid igenkänneliga. Olyckan, 2t
IE Åt nmtvanaAn ARåÅ fAÅT. AS ham Av 1