alllinstone ICKE IcINANafr acnN SscunNarc omstanula heten utan vederläggning. BOKHANDELS-BULLETIN. JULLITTERATUR. Vi äro i år så lyckliga att något tidigare än vanligt kunna begynna den årliga öfversigten af den del ibland våra bokhandelsalster, som lämpligast kan rangeras under ofvanstående rubrik, dels i anseende till tiden då de utkomma, dels i anseende till sjelfva artiklarnas art, att vara ämnade till julklappar åt ungdomen eller till rekrytering af förmaksbordens prydnader. Det främsta rummet ibland det vi sett af de hittills utkomna bland ifråg. varande julalster, är ett planchverk under titeln: Museum 1842 af Svenska: och utländska författare och artister. Detta verk innefattar en talrik samling kopier i stentryck från alla af inoch utländska målare. Dessa platicher kunna väl ej göra anspråk på något större konstvärde, men äro likväl rätt artiga och bättre än det mesta kram, som förut utkommit i dylika hälften. Särdeles fästes uppmärksamheten vid ett stycke föreställande en hop höns med menniskoansigten. Ideen till detta historiskt bekanta stycke uppfanns af riksrådet grefve Tessin, och originaltaflan, som blifvit många gånger kopierad i olja, målades af den till Sverige från Frankrike införskrifne artisten Taraval, som var lärare vid den då nyss stiftade målareakademien, och af hvars hand man äfven har plafonderne i Slottskapellet. Gruppen på taflan utgöres af 6 porträtter af dåvarande hofdamer, alla placerade på hönskroppar. Ideens uppfinnare sjelf representeras af en tupp ibland dem. Detta skämt af grefve Tessin, som var allt för artig och ridderlig att dermed mena något ondt, vardt sedermera ansedt för så qvickt, att ett jetton slogs deröfver med omskrift: Hvad usel tupp, o höns, som icke gal den dag Då han er skönhet ser och edra anletsdrag! för öfrigt innehåller arbetet följande plancher: Polska hjeltinnor, Systrarna, ett engelskt, och Promenaden, ett fransyskt stycke, samt en teckning föreställande den lifländska bonden, som under Carl XII:s marsch till Narva var vägvisare åt honom, och som sedermera på konungens befalning blef porträtterad. Ulfven bland fåren: en krigare, som efter det hans blessyrer blifvit läkte, uppsöker sin kaptens graf; en lejonjagt i Persien samt den sårade hundenr; af hvilka de fyra sistnämnda äro de bästa, särdeles den sårade hunden, hvilket har en vacker och ren stil. Hvad beträffar de kompilationer från åtskilliga författare, af hvilka texten utgöres, så hade arbetet troligen äfven utom denna poetiska flygsand egt samma värde, särdeles som dessa urval icke alltid synas förråda tillräcklig omsorg. Det der stambekspjållret kunde t. ex. lätt hafva undvarits; likaså apostroferne uti VII afdelningen. Med skäl torde äfven kunna armärkas såsom ett fel, att textens utgifvare anfört just de allmännast kända stycken af Stagnelius, Tegner och Franzen, såsom t. ex. Kärleken, Nattvardsbarnen och Menniskans anlete; alltsamman förut vogsamt läst och omläst. — En liten brochyr, kallad ;Hufvudstad:ns nöjenn, hör äfven under denna rubrik. Den innehåller några små, rätt artiga teckningar, å!följda af korta förklarande beskrifningar. Euwu dessa teckningar väl icke ursprungligen torde vara svenska, passa de dock icke illa såsom 1okalierade. De framställa tilldragelser, som någotnär likna hvarandra öfverallt och i alla länder. Sålunda är missödet att stjelpa, under det man med sin inklination i en gigg gör en lustfärd åt landets, för en ambitiös kavaljer lika harmfullt och förargligt, ehvad det händer på Djurgården eller någon annorstädes i verlden. Ceremonierne vid Nyårsgratulationers miste hafva ett visst tråkigt slängtycke med hvarandra öfverallt i verlden. Dessa liknöjda, tanklösa sällar, som efter uppburen veckolön, draga till krogen för att på sitt vis förfriska sig efter utståndna mödor, och som i denna lilla teckning fått namn af rökare, igenkännas lätt ehvar deras sorglösa groteska lag slår sig ned kring ett bord och med pipan i munnen söker att ännu döfva sina hemspunna nerver och försoffade sinnew vid en ölkanna. Denna klass af arbetare, som icke lefva för att verka, utan verka för att lefva bär öfver allt sin originella prägel, och om des: medlemmar uti olika klimat hafva någon skilj aktighet i lefnadsvanor och utseende, äro doch grunddragen alltid igenkänneliga. Olyckan, 2t IE Åt nmtvanaAn ARåÅ fAÅT. AS ham Av 1