— Det tycktes mig att han var en rätt hygg-
lig och artig ung karl.
— Ja, det är han visst, lilla tant, och så in-
nerligt beskedlig; mamma värderar honom också;
men jag begriper inte, att pappa ej kan med
honom.
— Jo, det begriper jag nog; han är ju fattig,
kära barn; men för det felet kan man väl finna
någon råd.
— Ack! lilla tant, han haller så mycket af
mig!
— Och du håller väl af honom tillbaka, kan
jag tänka?
Ingeborg nedslog ögonen rodnande.
— Nå! du svarar inte på min fråga, barn;
kanske bryr du dig inte om den unga herrn?
— Ack! jo, söta tant lilla, det gör jag visst.
— Nå! då skall du också få din Theodor, det
lofvar jag dig, och du kan lita på mina löften,
skall du veta, kära barn.
— Ja, men pappa...
— Ah! pappa; honom förstår jag mig nog på
att ställa till freds; fast alla andra der nere må-
ste lyda honom, skall du få se, att han här sjelf
måste lyda tant Kerstins vilja, han må vara al-
drig så egenkär och despotisk. —
— Ack! lilla tant, jag är så rädd, ty tant
kan aldrig tro huru ond och hotande han såg
på Hoppenfelt, då han gick fram på däcket hred-
vid mig.
— Slå du bort räddhågan, barn; tag Ru din
kappa och hatt, så fara vi ut i bodarne och
handla, och sedan klär man sig och tar emot
vår unga löjtnant vid middagen. Jag har lust
att tala med honom litet om er framtid; ja, ja