— Det tycktes mig att han var en rätt hygglig och artig ung karl. — Ja, det är han visst, lilla tant, och så innerligt beskedlig; mamma värderar honom också; men jag begriper inte, att pappa ej kan med honom. — Jo, det begriper jag nog; han är ju fattig, kära barn; men för det felet kan man väl finna någon råd. — Ack! lilla tant, han haller så mycket af mig! — Och du håller väl af honom tillbaka, kan jag tänka? Ingeborg nedslog ögonen rodnande. — Nå! du svarar inte på min fråga, barn; kanske bryr du dig inte om den unga herrn? — Ack! jo, söta tant lilla, det gör jag visst. — Nå! då skall du också få din Theodor, det lofvar jag dig, och du kan lita på mina löften, skall du veta, kära barn. — Ja, men pappa... — Ah! pappa; honom förstår jag mig nog på att ställa till freds; fast alla andra der nere måste lyda honom, skall du få se, att han här sjelf måste lyda tant Kerstins vilja, han må vara aldrig så egenkär och despotisk. — — Ack! lilla tant, jag är så rädd, ty tant kan aldrig tro huru ond och hotande han såg på Hoppenfelt, då han gick fram på däcket hredvid mig. — Slå du bort räddhågan, barn; tag Ru din kappa och hatt, så fara vi ut i bodarne och handla, och sedan klär man sig och tar emot vår unga löjtnant vid middagen. Jag har lust att tala med honom litet om er framtid; ja, ja