utaf ebenhelz, perträtter,
formade af elfenben! —
Bispens — statsreligionens mönster
namn är inbrändt på en fönster-
ruta i antikt manrer;
och af B—w, om jag minnes
rätt, en rörlig skuggbild finnes
hvar han är, när solin går ner.
Ifrån nichen, så durchsigtigt
och etheriskt, som ott riktigt
andeväsen, ur en ram,
gjordt af filigrams-arbete,
Schklegels medeltidsanlete
tittar melankoliskt fram!
Men af flugor näsvist smutsad,
högst malpropre ech oputsad
uti klempig, forntids stil,
står i skräpvrår, tvär och butter,
en förfuskad sniden Luther-
miniatur-bild i profil.
På bokhyllan är. en skara
af September-lagar bara,
den Kraftfuiles nyaste
påbud om censurn, ett litet
duedesformat i slitet
skinnband af il principe,.
Herrligt prunka Wingårdsmännen,
dels d stjernor eller spännen,
dels mad kors af rödan guld,
dels med band af vattradt siden,
några vunna uti striden
För minister-kassans skuld.
Sjelfva patern, visen, kungen
är i kupan med smekungen,
hvilken ock af andans kraft,
liksom förr på vestra kusten,
suger af hans visdora musten,
som ett bi ur blomman saft.
De tillkopa skrifva vittra
kritiska artiklar, bittra,
som extrakt på engelskt salt;
Oceb aförundransvärda qvicka
snillefoster derför blicka
fram ur Biet öfverallt.
Flux beredd att redigera
små osanningar med mera,
stretar grensle öfver sin
Kullerstel vid skrifgulpeten
bilden af treenigheten:
Olsson-Angeldorf-Anglin.
Ty det angår kraftmesuren
mot aden ledsamma figuren,
som försvenska vågat Strauss,
Ock det ljusa ändamålet,
att få boken bränd på bålet
Och boktryckaren heraus.
Docz — hur man det än förklara
vill, ej allt, som det bör vara,
är! man ser så snöplig ut; —
Redaktionen är nedslagen! —
mån de Wermländska bidragen
torka in vid årets slut? —
Mån för mycket att utstyra,
som sig borde, de der dyra
extra landsortsbina strök, —
eller gingo sammanskotten
från ståthållarna på slotten,
liksom Sodem, opp i rök? —
Har man öfverröstad blifvit, —
eller är man tje vid lifvet, —
eller ville de ej ge
med sig uti Kämnersrätten? —
har man, som om ved på slätten,
ondt om fyrkarna kanske?
Fast jargonen den är borte,
såsom Lieder ohne Wortep,
tala ändå blick och min: —
adet dansöser är, den snärtan,
sem har stulit mod och hjertan
från ess arma svenska bin!
Sex slår klockan, och man hastar
ut; att köpa blomsterqvastar
hela Redaktionen går; —
glömmer Strauss och alltisamman,
sammanskott och årsproklaman:
Allt skjuts opp till nästa år!
Snart, vid syn af la cachueha
retas känslorna. Nu sucka
kör man våra akyrkliga:
men vid anunnans pas de gråta
och att ahelgerån förlåtap )
ren de äro färdiga.
Ja! från svärmen en och annan
klerk, med luggen öfver pannan,
grimma, munbett, hufvudlag,
man i gaffeln se sig tyckte;
men, om eljest detta rykte
sanning är, hvad vet väl jag ?
e en recersion öfver M:lle Tagliomis dans
bert.
RER
. Då Fredric II i Preussen en gång var ut