de uti vagnshörnmet, hvarifrån hon med nöje be traktade den glada morgorens landtliga scener tänkte ibland på den hemmavarande goda mo dreams enslighet, oeh stundom (sanningen till är: måste jag medgifva det) hoppade den unga vac. kra Hoppenfelt fram i hennes tankar och min ne; han kunde ju en gång vinna ett stort god: på lotteri, bli general om ett par år, papp: kunde väl framdeles gifva med sig — med ett ord, hon hoppades; och så länge menniskan ännu kan hoppas på ödet, är hon alltid glad. Man nalkades Linköping; redan hade de passerat det vackra Lambohof, och under de höga och rika kastanie-trädens skugga låtit hästarne pusta en stund, betraktat den smakful!la byggnaden öch hört pastorn berätta, huruledes konung Adolf Fredrik, glorvördig i åminnelse, der 1771 gästat hos kungliga Rådet grefve Sinclair, nuvarande ägarens morfader. Klockan var tolf. då man anlände till Linköping; öfver den behagligt planterade borggården, ech förbi det gamla slottet, der länets höfdingar residera, kommo våra resande till torget och stannade vid gästgilvaregården. Här skulle man spisa middag; kantinen inbars och Ingeborg gick förut att bestyra den vigtiga serveringen. Då kapten och pastorn efterhand begifvit sig in i förstugan, sågo de på gården en grenadier-officer, som vände ryggen till; men utan att vidare fästa någon uppmärksamhet vid denna ganska vanliga omständighet. fortsatte de sin vandring till det rum, der Iageborg var sysselsatt att utbreda alla mammas omtänksamma inpackningar. På bordet stod den kokta skinkan så inbjudande, och kapten hade redan med välbehag fäst sin blick på den stek