de uti vagnshörnmet, hvarifrån hon med nöje be
traktade den glada morgorens landtliga scener
tänkte ibland på den hemmavarande goda mo
dreams enslighet, oeh stundom (sanningen till är:
måste jag medgifva det) hoppade den unga vac.
kra Hoppenfelt fram i hennes tankar och min
ne; han kunde ju en gång vinna ett stort god:
på lotteri, bli general om ett par år, papp:
kunde väl framdeles gifva med sig — med ett
ord, hon hoppades; och så länge menniskan än-
nu kan hoppas på ödet, är hon alltid glad.
Man nalkades Linköping; redan hade de pas-
serat det vackra Lambohof, och under de höga
och rika kastanie-trädens skugga låtit hästarne
pusta en stund, betraktat den smakful!la bygg-
naden öch hört pastorn berätta, huruledes ko-
nung Adolf Fredrik, glorvördig i åminnelse, der
1771 gästat hos kungliga Rådet grefve Sinclair,
nuvarande ägarens morfader. Klockan var tolf.
då man anlände till Linköping; öfver den be-
hagligt planterade borggården, ech förbi det
gamla slottet, der länets höfdingar residera, kom-
mo våra resande till torget och stannade vid
gästgilvaregården. Här skulle man spisa mid-
dag; kantinen inbars och Ingeborg gick förut att
bestyra den vigtiga serveringen. Då kapten och
pastorn efterhand begifvit sig in i förstugan, sågo
de på gården en grenadier-officer, som vände ryg-
gen till; men utan att vidare fästa någon uppmärk-
samhet vid denna ganska vanliga omständighet.
fortsatte de sin vandring till det rum, der Ia-
geborg var sysselsatt att utbreda alla mammas
omtänksamma inpackningar. På bordet stod den
kokta skinkan så inbjudande, och kapten hade re-
dan med välbehag fäst sin blick på den stek-