till sin båge, som ordspråket säger, och då har ej fiek den ena af tantens flickor, är det hel naturligt, att han vänder sig till den andra Bra narraktigt vore det, om kan äfven der fick en korg! jag vill nästan slå vad, att han får den; eller hvad säger du sjelf härom, Suzette?, aDu gissar alldeles rätt; jag har ej mera medlidande med poeten, än du haft. Maa har så mycket besvär att vid alla saker författa romanser eller kupletter, nu borde han skrifva elegier öfver sitt dubbla missöde. Den mödan vill jag bespara bonom; det äl mir tur att göra vers öfver denna tilldragelse Låt sel — jag vill en gång försöka mitt snilles förmåga att improvisera: Aj! aj! herr Vol-au-nues! hvad bitter harr hvad sorg! Först fiek ni af Aline, så af Suzette en korg. eFörträffligt! min söta Aline, förträffligt! ännu två rader, jag ber! Till råga på ert qval, vi glädtiga och unga Nu våga uppenbart er dubbla korg besjunga. Nej! nu är min peetiska förmåga uttömd — vi måste skona den arma skalden, åtmimstone för denna gången. Just som de båda vännerna gycklade sem bäst, kom ett bud, att kalla Suzette till tant Rosina. Hon infördes i kabinettet, och sedan tanten bedi henne sätta sig i soffan, vid hennes sida, började hon vidt och omständligt utbreda sig öfver hennes tillgifvenhet för Suzette, den hemgift, hon en gång ämnade gifva, och hennes önskan, att snart se Suzette väl försörjd och bosatt. Sedan ryckte hon fram med sin gunstlings anhållan och beskref på det ömmaste hans kärlek och sin egen glädje, att förena två varelser, som hon båda ansåg som sina nära anhöriga. Suzette fortfor att tiga. Du svarar mig ej, Suzette? cAck! min goda fröken, hvad skall jag svara er? Jag har att tacka ert ädelmod för så mycket, jag ville så gerna uppfylla edra minsta önskningar, och likväl ... Huru skall jag våga att