till sin båge, som ordspråket säger, och då har
ej fiek den ena af tantens flickor, är det hel
naturligt, att han vänder sig till den andra
Bra narraktigt vore det, om kan äfven der fick
en korg! jag vill nästan slå vad, att han får
den; eller hvad säger du sjelf härom, Suzette?,
aDu gissar alldeles rätt; jag har ej mera med-
lidande med poeten, än du haft. Maa har så
mycket besvär att vid alla saker författa roman-
ser eller kupletter, nu borde han skrifva elegier
öfver sitt dubbla missöde.
Den mödan vill jag bespara bonom; det äl
mir tur att göra vers öfver denna tilldragelse
Låt sel — jag vill en gång försöka mitt snilles
förmåga att improvisera:
Aj! aj! herr Vol-au-nues! hvad bitter harr
hvad sorg!
Först fiek ni af Aline, så af Suzette en korg.
eFörträffligt! min söta Aline, förträffligt! ännu
två rader, jag ber!
Till råga på ert qval, vi glädtiga och unga
Nu våga uppenbart er dubbla korg besjunga.
Nej! nu är min peetiska förmåga uttömd — vi
måste skona den arma skalden, åtmimstone för
denna gången.
Just som de båda vännerna gycklade sem bäst,
kom ett bud, att kalla Suzette till tant Rosina.
Hon infördes i kabinettet, och sedan tanten bedi
henne sätta sig i soffan, vid hennes sida, bör-
jade hon vidt och omständligt utbreda sig öfver
hennes tillgifvenhet för Suzette, den hemgift,
hon en gång ämnade gifva, och hennes önskan,
att snart se Suzette väl försörjd och bosatt. Se-
dan ryckte hon fram med sin gunstlings anhål-
lan och beskref på det ömmaste hans kärlek
och sin egen glädje, att förena två varelser, som
hon båda ansåg som sina nära anhöriga.
Suzette fortfor att tiga.
Du svarar mig ej, Suzette?
cAck! min goda fröken, hvad skall jag svara
er? Jag har att tacka ert ädelmod för så myc-
ket, jag ville så gerna uppfylla edra minsta önsk-
ningar, och likväl ... Huru skall jag våga att