värde i hams ögon, att Suzette skrattade som andra profana menniskor Imedlertid brydde tant Rosina sig icke särdeles om den dystra lord Spleentield och hans artighet mot Suzette. Hade det varit någen annan som så uteslutande gifvit Suzette sin hyllning och utgjort hemnes sällskap, skulie tanten ej gillat det och trott flickams rykte kunna lida derigenom, men med en utlänning var det någontivg helt elika, mente hon; man borde ju visa honem en artig gästfrihet; den sorgsne lorden behöfde tröstas och uppmuntras. I alla fall smickrade det tantens fåfänga, att en så rik och förnäm Enzelsman fattat tyeke för hernes gunstling Suzette. : s IX. En morgon beslöt tant Rosina att underrätta Aline em Vol-au-nues afsigter och dertill lemna sitt bifall, hvilket hon föreställde sig skulle väcka mycken glädje hos systerdettern. Man döme nu om hennes bestörtning, då Aline bestämdt afslog detta tillbud. — Är det möjligt, sade hon, att du vägrar din hand åt en så snillrik, så utmärkt, så ovanlig man? — Ja, min goda tant; jag finner henom hvar-. ken snillvik eller utmärkt, och skulle jag finna honom evanlig, så vore det ej på den behagliga sidan. — Men hvad kan du väl hafva emot honom? — Jag kan ej riktigt göra mig reda derför, men han misshagar mig särdeles, och jag tror att hans tillgjorda, smickrande sätt att vara bidrager dertill; jag nekar ej hans förtjenster, jag är tacksam för hans goda tanka om mig, men att bli hams maka, vore mig alldeles omöjligt. — Han tror deremet att du förträffligt skulle passa till hans maka. — Det är blott en poäötisk tro, min bästa tamt. — Ja, min bästa tant, min goda tant! det; hör jag nog, men att göra mig till villjes, det