värde i hams ögon, att Suzette skrattade som
andra profana menniskor
Imedlertid brydde tant Rosina sig icke sär-
deles om den dystra lord Spleentield och hans
artighet mot Suzette. Hade det varit någen
annan som så uteslutande gifvit Suzette sin
hyllning och utgjort hemnes sällskap, skulie tan-
ten ej gillat det och trott flickams rykte kunna
lida derigenom, men med en utlänning var det
någontivg helt elika, mente hon; man borde ju
visa honem en artig gästfrihet; den sorgsne lor-
den behöfde tröstas och uppmuntras. I alla fall
smickrade det tantens fåfänga, att en så rik och
förnäm Enzelsman fattat tyeke för hernes gunst-
ling Suzette. : s
IX.
En morgon beslöt tant Rosina att underrätta
Aline em Vol-au-nues afsigter och dertill lem-
na sitt bifall, hvilket hon föreställde sig skulle
väcka mycken glädje hos systerdettern. Man
döme nu om hennes bestörtning, då Aline be-
stämdt afslog detta tillbud.
— Är det möjligt, sade hon, att du vägrar
din hand åt en så snillrik, så utmärkt, så ovan-
lig man?
— Ja, min goda tant; jag finner henom hvar-.
ken snillvik eller utmärkt, och skulle jag finna
honom evanlig, så vore det ej på den behagliga
sidan.
— Men hvad kan du väl hafva emot honom?
— Jag kan ej riktigt göra mig reda derför,
men han misshagar mig särdeles, och jag tror
att hans tillgjorda, smickrande sätt att vara bi-
drager dertill; jag nekar ej hans förtjenster, jag
är tacksam för hans goda tanka om mig, men
att bli hams maka, vore mig alldeles omöjligt.
— Han tror deremet att du förträffligt skulle
passa till hans maka.
— Det är blott en poäötisk tro, min bästa tamt.
— Ja, min bästa tant, min goda tant! det;
hör jag nog, men att göra mig till villjes, det