Gerna, mitt barn. Det är nu femton år se
dan. Din far lefde då, och vi voro ganska fatti-
ga. Denna boning var ej hvad den sedan ge-
Rom Eugenes ädelmod blifvit, och när de vinter-
liga stormarna rasade på hafvet, blåste de oftc
tvärs igenom den glesa hyddan, hvilket i före:
ning med dir fars yrke som fiskare, bidrog at!
förstöra hans klena helsa. En mörk Oktober-
afton — jag minns det som i går — hade han ka-
stat sig på sängen och jag satt med dig, sem då
var årsgammal, på mitt knä här vid eldstaden.
Stormen var ryslig, och vi hörde flere gånger
nödskott skjutas af någon olycklig sjöfarande,
men Thibauf som var illamående kunde ej lem-
ma hyddan, eller hasta till deras hjelp. Snart
hörde vi plaskandet af åror som nalkades stran-
den och rop, hvilkas Jjud dogo bort i stormen.
Hastigt öppnades dörren och tvenne sjömän in-
trädde, de voro genomvåte och en af dem bar
en afdånad gosse, som tycktes vara omkring 6
ä 7 år. Denne gosse var Eugene, hvars far sjuk-
nat och dött ombord på det skepp, hvilket nyss
blifvit kastat mot stranden. Det värnlösa barnet
som med sin far kom från Amerika, hade ingen
slägting, ingen bekant; och i det tillstånd han
au befann sig, kunde han ej föra det längre än till
den första boning man fann. Sedan hans led-
sagare återvändt till sin båt, med löfte att föl-
jande dagen återkomma, hörde vi aldrig mera
af dem. Vid mitt ifriga bemödande återkom
gossem snart till lifvet, och en varm. drick full-
bordade hans vederfående. Hans far var en Frans-
man, bosatt i Charlestown, der han idkat betydlig
handel. Sin mor hade gossen mistat i så späda
år, att han af henne ej mer ägde något minne,
Genom vådeld förlorade fadren allt hvad ban
förvärfvat, och ernade nu återvända till fäder-