Gerna, mitt barn. Det är nu femton år se dan. Din far lefde då, och vi voro ganska fattiga. Denna boning var ej hvad den sedan geRom Eugenes ädelmod blifvit, och när de vinterliga stormarna rasade på hafvet, blåste de oftc tvärs igenom den glesa hyddan, hvilket i före: ning med dir fars yrke som fiskare, bidrog at! förstöra hans klena helsa. En mörk Oktoberafton — jag minns det som i går — hade han kastat sig på sängen och jag satt med dig, sem då var årsgammal, på mitt knä här vid eldstaden. Stormen var ryslig, och vi hörde flere gånger nödskott skjutas af någon olycklig sjöfarande, men Thibauf som var illamående kunde ej lemma hyddan, eller hasta till deras hjelp. Snart hörde vi plaskandet af åror som nalkades stranden och rop, hvilkas Jjud dogo bort i stormen. Hastigt öppnades dörren och tvenne sjömän inträdde, de voro genomvåte och en af dem bar en afdånad gosse, som tycktes vara omkring 6 ä 7 år. Denne gosse var Eugene, hvars far sjuknat och dött ombord på det skepp, hvilket nyss blifvit kastat mot stranden. Det värnlösa barnet som med sin far kom från Amerika, hade ingen slägting, ingen bekant; och i det tillstånd han au befann sig, kunde han ej föra det längre än till den första boning man fann. Sedan hans ledsagare återvändt till sin båt, med löfte att följande dagen återkomma, hörde vi aldrig mera af dem. Vid mitt ifriga bemödande återkom gossem snart till lifvet, och en varm. drick fullbordade hans vederfående. Hans far var en Fransman, bosatt i Charlestown, der han idkat betydlig handel. Sin mor hade gossen mistat i så späda år, att han af henne ej mer ägde något minne, Genom vådeld förlorade fadren allt hvad ban förvärfvat, och ernade nu återvända till fäder