ning, när frikerrn störtade in till honom, at
den gamle, kederlige mannen blef helt och hål
lit narrad och lurad derpå och föll sjelf i gråt
när han omfamnade den hoptorkade, spindel
lika hofmarskalken, hvilken han säkert krama
ibjel med sina seniga, kraftfulla armar, hade e
hofmarskalken haft en nattrock, med ett lispunc
bomull uti, och der hela hans menskliga värm:
för dagen hemtades.
O! jag känner mig ung på nytt och liflig
som dål, sade friherrn, och de gamla ögoner
gnistrade af känsla och glädje. cMens, utro
pade han och betraktade noga sin gamla, åter.
funna ungdomsvän. aDu himmelske, barmher-
tige Gud, hvad du blifvit gammalls
Nå, nås, svarade hofmarskalken, med åter
hålles barm, ejag har icke suttit i skåp, jag
som du, och ... stadslifvet det nöter, och natt.
vaket, och ... oeh ... och du ser minsänn e
ut, som någon dufunge sjelfs, höll ham på at
tillägga, men tog genast andra handen, derut
smickerslefven var och öste med den, försäkrande
friherrn, att han såg ut, som vore han 30 år
att hofmarskalken genast skulle känt igen ho-
nom, att han längtat så efter sin gamle ung-
domsvän, så att han ej kunnat sefva på flere
nätter, och att han hade sparat ingen möda, för
att skaffa sin älskade frände en comfortabel vå-
ning på Drottninggatan, enligt dennes egen be
gäran.
eComfortabel!, upprepade friherrn, icke hem-
ma i det ny-introducerade ordet, cest åa dire
med stall oeh vagnshus, för fyra hästar, och er
trappa upp? Hofmarskalkens skrattmuskler höllc
på att ej rätt kunna hålla sig i styr vid denns
besynnerligt konstruerade fråga, men han fat
tade genast hela sammanhanget, ty af verlds-
vana blir man åtminstone slug och slipad, om
man ej blir det, sem bättre är.