ning, när frikerrn störtade in till honom, at den gamle, kederlige mannen blef helt och hål lit narrad och lurad derpå och föll sjelf i gråt när han omfamnade den hoptorkade, spindel lika hofmarskalken, hvilken han säkert krama ibjel med sina seniga, kraftfulla armar, hade e hofmarskalken haft en nattrock, med ett lispunc bomull uti, och der hela hans menskliga värm: för dagen hemtades. O! jag känner mig ung på nytt och liflig som dål, sade friherrn, och de gamla ögoner gnistrade af känsla och glädje. cMens, utro pade han och betraktade noga sin gamla, åter. funna ungdomsvän. aDu himmelske, barmhertige Gud, hvad du blifvit gammalls Nå, nås, svarade hofmarskalken, med åter hålles barm, ejag har icke suttit i skåp, jag som du, och ... stadslifvet det nöter, och natt. vaket, och ... oeh ... och du ser minsänn e ut, som någon dufunge sjelfs, höll ham på at tillägga, men tog genast andra handen, derut smickerslefven var och öste med den, försäkrande friherrn, att han såg ut, som vore han 30 år att hofmarskalken genast skulle känt igen honom, att han längtat så efter sin gamle ungdomsvän, så att han ej kunnat sefva på flere nätter, och att han hade sparat ingen möda, för att skaffa sin älskade frände en comfortabel våning på Drottninggatan, enligt dennes egen be gäran. eComfortabel!, upprepade friherrn, icke hemma i det ny-introducerade ordet, cest åa dire med stall oeh vagnshus, för fyra hästar, och er trappa upp? Hofmarskalkens skrattmuskler höllc på att ej rätt kunna hålla sig i styr vid denns besynnerligt konstruerade fråga, men han fat tade genast hela sammanhanget, ty af verldsvana blir man åtminstone slug och slipad, om man ej blir det, sem bättre är.